Med en bakgrund som ett barn som omplacerades femton gånger blir jag förfärad då jag läser om barn som kastas runt som små vilsna vantar. Har ingenting blivit bättre? Har inte socialarbetare eller politiker lärt sig något sedan 60–70-talet? Är beslutsfattare helt okunniga om att barn behöver kontinuitet och trygghet?
Just nu pågår en total reform av barnskyddslagen, samtidigt har Finlands regering gjort nedskärningar inom barnskyddet. I stora drag handlar det om att få större befogenhet att omhänderta barn på rymmen och tillgång till slutna institutioner för dem som begått brott.
I Sverige har förslaget att 13-åringar som begått allvarliga brott ska låsas in i fängelse debatterats. Protester har hörts från Rädda barnen, Amnesty och Kriminalvården som undrat hur det ska gå i praktiken. I juni backade Sveriges regering då det framkom att förslaget inte skulle få tillräckligt med röster i riksdagen. Nu är förslaget 14 år för fängelsestraff, som om det skulle vara mycket bättre. Absurt nog är FN:s barnkonvention en lag i Sverige.
Jag läser en insändare av en man som sitter i fängelse. Han anser att fängelse absolut inte är en plats för att rehabilitera minderåriga som begått brott. Hans motiveringar är skarpt kritiska mot samhällsklimatet, där straff uppfattas som mer lösningsorienterat än stöd och utbildning. (DN 28.5.2026.)
Ifall vuxna inte klarar av sin föräldraroll behöver minst en vuxen fylla det tomrum som uppstår hos barnet.
Jag hör inte till dem som blev kringflyttad som barn på grund av att jag rymde eller begick brott, utan för att mina föräldrar inte kunde ta hand om mig och för att Momi, som jag tidvis bodde hos, dog. Men även socialtjänstens beslut bidrog till alldeles för många omplaceringar. De borde vetat bättre.
Under en studiepaus på 90-talet erbjöds jag jobb på Åland, först som ungdomsledare och därefter som fältarbetare. Jag hade ingen formell utbildning, men utgick ifrån mina egna minnen och önskningar om vad jag behövt som ung. Min lojalitet låg hos ungdomarna.
Jag jobbade mest med struliga tonårskillar, speciellt två som jag minns väl. Den ena vägrade att gå till skolan. Hans mamma, som hade fullt upp med yngre syskon, hade gett upp. Jag fick i uppdrag att åka och väcka honom varje morgon och följa honom till skolan. Efter första lektionen skolkade han igen, och så där höll vi på ett tag. Till slut fick jag eskortera honom till Lagmansgårdens skolhem i Österbotten.
Den andra, en blond liten kille, var på rymmen mest hela tiden. En gång fick jag och en kollega åka och hämta honom från ett ställe. Vi blev insläppta i en stökig lägenhet med ungdomar, medan vår kille låste in sig på toaletten. Jag satte mig utanför och sa: ”Jag sitter här tills du kommer ut.” Det tog en dryg halvtimme.
Jag minns ett möte på socialtjänstens kontor: fem vuxna runt ett bord plus den lilla killen. Det kändes obekvämt och olustigt, jag kände igen situationen av att vara utlämnad till vuxnas tyckanden och beslut. Även den killen följde jag till Lagmansgården.
Jag hoppas innerligt att båda två, som idag är vuxna män, har det bra.
Ifall vuxna inte klarar av sin föräldraroll behöver minst en vuxen fylla det tomrum som uppstår hos barnet; vare sig det är en mormor, en granne, en lärare eller en ungdomsledare. En vuxen som ser och bryr sig.
Idag är 17 000 finländska barn och unga placerade utanför hemmet. Begrunda den siffran, det är fler än vad som bor i Mariehamn på Åland.
