Den nya europeiska asyl- och migrationspakten sprider oro bland flyktingar och medborgarorganisationer på Lesbos i Grekland. Dario Antonelli och Giacomo Sini har besökt det sociala centret Paréa som fungerat som en oas för flyktingar som bor på mottagningscentret i närheten.
Gula zucchiniblommor lyser bland de gröna bladen. De ser ut som händer som sträcker sig mot solen.
Ett snöre snurras till en ögla, och sedan knyts den med kraft.
– Tomaterna är nästan mogna, men vi måste få plantan mer stabil, förklarar Mohamed Ayash, en palestinier från Al Zawayda i Gaza. Han är i färd med att binda ihop pinnarna som stöder upp tomatplantorna.
Vi befinner oss på ön Lesbos i Grekland. Medborgarorganisationen Europe Cares driver det sociala centret Paréa som blivit en knytpunkt för samarbeten mellan organisationer och projekt. Koloniträdgården där Ayash fungerar som koordinator är en av dessa verksamheter.
Denna grönskande plats, insprängd i det ockrafärgade landskapet med olivlundar på de omgivande kullarna, är inte bara en svalkande oas i sommarhettan, utan också ett experiment i gemenskap och solidaritet på en av de våldsammaste platserna längs Europas gränser.
Härifrån kan man se havet som varje natt patrulleras av kustbevakningen på jakt efter människor som försöker ta sig in i Europa utan giltiga dokument. De illegala pushback-metoder som används har lett till att färre migranter tar sig till de Nordegeiska öarna, medan rutterna från Turkiet har omdirigerats så att destinationen numera är Kreta.
Mellan havet och vägen som ofta trafikeras av FRONTEX-fordon finns ett slutet kontrollerat mottagningscenter, på engelska kallat Closed Controlled Access Centre, alltså en gränsanläggning där asylsökare bor i väntan på att deras asylansökan behandlas. Ett gytter av vita tält och prefabricerade byggnader omges av ett högt stängsel krönt av taggtråd.
CCAC-centren i Grekland har fått hård kritik. Medborgarorganisationer har jämfört dem med fängelser och de har ansetts stänga in migranter i en tillvaro som på inga sätt lever upp till de mänskliga rättigheterna. Hygienen och tillgången till hälso-vård brister och en del migranter hålls inspärrade under sin första tid.
Återvände till Lesbos
Ayash är så lång att han måste böja sitt huvud för att kunna sitta under olivträdets grenar.
– Jag kom till Lesbos i juli 2023. Jag hittade till Paréa och koloniträdgården, som fångade mitt intresse eftersom min pappa och jag sysslat med odling. Därhemma fanns det också olivträd.
Han noterade hur folk gnodde på i koloniträdgården.
– De gjorde inte som jag brukar göra, jag tyckte vissa sätt att jobba såg helt befängda ut. Så jag frågade om jag kunde få hjälpa till och de var glada att få lite handräckning, säger han med ett leende.
När Ayash blev beviljad asyl i oktober 2023 bosatte han sig i Aten, där han jobbade på byggen. Han beslöt sig efter en tid för att återvända till Lesbos.
– Jag växte upp i en by och staden kändes överväldigande.
Han återvände till ön 2025.
– Jag blev erbjuden att basa för koloniträdgården, och det tackade jag ja till.
En man står böjd i den gassande solen och plockar portlak bland gurkorna.
– Yussef*, vad kallas det på syriska, frågar Ayash medan han rättar till bevattningen.
– Bakleh! Det är gott i sallad, men vad heter det på palestinska, frågar Yussef och visar vad han plockat.
– Rijla!
Ayash pekar leende på tomatplantorna.
– Det finns lite att plocka här också!
De illegala pushback-metoder som används har lett till att färre migranter tar sig till de Nordegeiska öarna, medan rutterna från Turkiet har omdirigerats så att destinationen numera är Kreta.
Vidriga förhållanden
– För tillfället känns det nästan tomt här på odlingarna. Numera bor bara 200 personer på mottagningscentret. När det fanns människor i tusental där var det många som sökte sig hit, hjälpte till, hittade grönsaker att plocka eller kom för att ta det lugnt, säger Ayash.
En del dök upp för att delta i den gemensamma frukosten, med kokta ägg och grönsaker från odlingarna och somliga ville få sticklingar att plantera i mottagningscentret. Det finns ingen brist på hjälpande händer nu heller, påpekar han.
– Oavsett härkomst så finns det alltid folk som förstår sig på odling.
Ali* rensar ogräset runt zucchiniplantorna med en hacka.
– Jag kom hit för två månader sedan. Hemma i Syrien jobbade jag på en grönsaksodling som hade tomater och allt möjligt – precis som här.
Han lämnade mottagningscentret för två dagar sedan och ska nu bo i Mytilene.
– Det fanns kackerlackor och råttor i centret. Det är inte människovärdiga förhållanden, men det var enda sättet att ha en chans att få asyl, säger Ali.
Han kommer till trädgården nästan varje dag.
– Det är en härlig plats, inte minst om man vill lära sig saker och dela med sig av kunskap om hur man sköter växter.
Repressionen ökar
De senaste veckorna har oron spridit sig bland asylsökande och medborgarorganisationer. Den europeiska nya asyl- och migrationspakten trädde i kraft i juni. Målet är att stärka de yttre gränserna, införa nya verktyg för avvisning, skapa snabbare asylprocesser och öka ansvarsfördelningen i Europa. Så kallade återvändandehubbar kommer att bli allt mer vanliga.
Uttryckt på ren svenska: avsikten är att minimera antalet personer som söker asyl i Europa.
I Lesbos har samtidigt ett nytt slutet kontrollerat mottagningscenter i Vastria blivit färdigt. Myndigheterna har i flera år lovat att det snart ska öppna.
– Det kan inte tas i bruk eftersom det inte ännu finns någon vattenförsörjning eller asfalterad väg. Det har varit problem med påverkan på miljön och juridiska hinder, säger Joaquin O’Ryan, koordinator på Paréa.
Den nya anläggningen skulle ligga helt isolerad mitt på ön, med 45 minuters bilväg till staden, mitt i skogen med den risk för skogsbränder som det medför. Att flyktingar placeras på en så enslig plats skulle också göra Paréa och andra verksamheter otillgängliga för människorna på mottagningscentret, påpekar O’Ryan.
Enligt ett uttalande från april i fjol, undertecknat av Paréa tillsammans med flera andra frivilligorganisationer och advokatsamfund, skulle öppnandet av det nya centret (inom ramen för EU:s nya pakt) innebära ett direkt hot mot grundläggande mänskliga rättigheter. Det är dock ännu oklart hur förfarandena i praktiken kommer att förändras när pakten genomförs.
– Pakten är ett uttryck för en glidning högerut inom EU och den kommer att öka repressionen mot migranter och organisationer som hjälper dem, säger Tatiana Svorou, koordinator på Lesvos Solidarity, en organisation som funnits i åratal och som arbetar med migranter och lokalbor för att stärka solidariteten och minska utsattheten.
Gemenskap ger hopp
Ett barn spelar flöjt med allvarlig min. Snart hörs också en gitarr, bongotrummor, darbuka och shekere, och det hela blir ett improviserat jam. Åhörarna klappar händerna och dansar.
På Paréa firas Internationella flyktingdagen firas med workshops, lekar, musik och dans. Efter en gemensam lunch plockas en mikrofon fram och alla samlas i skuggan för att lyssna på tal. En volontär som bor på ett slutet mottagningscenter kliver fram för att tala.
– Som flyktingar slets vi inte bort från våra rötter av egen vilja, börjar Omar*, som kommer från Jemen.
– Vi kastades in i det här ödet. Mitt bland de rasande vågorna stod jag plötsligt ansikte mot ansikte med döden. Jag förlamades av skräck, fullständigt hjälplös, och höll på att drunkna, fortsätter han.
Tystnaden har lagt sig över Paréas innergård och allas uppmärksamhet riktas mot hans berättelse. Omar är tydlig i sitt budskap:
– Vi ber inte om medlidande. Vi ber världen att lyssna på oss – men framför allt att se bortom ordet ’flykting’. Se vår mänsklighet, våra storslagna drömmar som slagits sönder mot klipporna och de tunga, trötta hjärtan vi bär på.
Hans tal bär också på hopp:
– Att vi har den här gemenskapen visar att det mitt i all denna smärta finns ett hopp som vägrar att dö. Det är vår samhörighet som läker våra sår, och vi är här för att säga till hela världen att vi kan vara trasiga och förtryckta, men vårt mod och vår vilja att leva kan aldrig, aldrig brytas.
* Namnen är ändrade för att skydda personernas säkerhet.
Foto: Giacomo Sini
Översättning: Mio Lindman
