I pjäsen Glöden på Tryckeriteatern i Karis utforskar den femtonmannade ensemblen, ledda av karaktärerna Don Quijote och hans något motvillige vapendragare Sancho Panza, konstens roll i ett fascistiskt samhälle.
Glöden – ett drömspel om makt och konst, är en nyskriven pjäs av Ilja Lehtinen och tar sin publik med på en resa genom teaterhistorien ur ett samhällskritiskt perspektiv. Våra reseledare är två karaktärer, Artisten (Anders Sundström) och Assistenten (Robin Sundberg), som tar på sig rollerna som Don Quijote respektive Sancho Panza när de vägleder publiken genom historien.
Varför valet faller på just dessa två karaktärer ur litteraturhistorien kan vi spekulera över. Don Quijote är känd för sin passion för riddarromaner och dess ideal och det är den här glöden som driver honom blint framåt, omedveten om skadorna hans missriktade passion lämnar bakom sig. Och om vi byter ut passion för riddare till passion för konsten får vi istället en förkämpe för konsten som blint kämpar för dess överlevnad.
Med entusiasm tar Sundström, som Artisten, sig an rollen och när vi som åskådare stiger in i Don Quijotes drömvärld hamnar vi mitt i ett inbördeskrig. Spanska inbördeskriget, för att vara exakt. Plötsligt går ett begravningssällskap förbi och en grupp personer i svarta overaller med röda stjärnor på sina baskrar och bröst samt röda snusnäsdukar knutna runt armen stiger upp på scenen och framför en scen ur pjäsen Fru Carrars gevär (1937).
Upplysning kontra mystik
Själva scenografin är sparsam. Några trälådor och en trappall på mitten av scenen och vid vardera sida av scenen finns en klädställning varifrån skådespelarna tar sina kostymer och rekvisita. En skärm i bakgrunden projicerar olika scenlandskap.
Pjäsens struktur är uppbyggd kring att publiken får se en scen ur en pjäs med antifascistiskt tema med kommentarer från sidan av Don Quijote och Sancho, tills Don Quijote inte kan hålla sig längre och känner att han måste bli en del av konsten.
På detta sätt träffar duon både den tyske författaren, regissören och teaterteoretikern Bertolt Brecht (1898-1956) och den spanske poeten och dramatikern Federico García Lorca (1898-1936). På Tryckeriteaterns scen spelas Brecht av Paul Olin och Lorca av Niklas Häggblom och skådespelarna ger med en intensiv glöd liv till sina karaktärer.
Fru Carrars gevär, som jag nämnde tidigare, är skriven av Brecht och han berättar för Don Quijote att teaterns uppgift är att upplysa folket och få dem att tänka förnuftigt och kritiskt över det som sker i vårt samhälle, samt uppmana folket till agerande, till förändring. Han förespråkar med andra ord en episk teater med politiska och marxistiska värderingar.
Lorca är av en annan åsikt. Teatern bör undersöka människans känslor och normer i samhället och den borde dessutom göras mer tillgänglig på landsbygden.
Det kommer kanske inte som en stor överraskning när jag säger att Lorca är lite av en surrealist med en kärlek för andalusisk folkdiktning. Han umgicks bland annat i surrealistkonstnären Salvador Dalís (1904-1989) och filmregissören Luis Buñuels (1900-1983) kretsar.
Påskägg till höger och vänster
Persongalleriet i pjäsen är rikligt – utöver Dalí och Buñuel, gör även Pablo Picasso (1881-1973) och renässansens mästare Leonardo da Vinci (1452-1519) och Michelangelo (1475-1564) ett framträdande – och tillsammans med kända musikstycken, poesi och konstverk samsas de alla om att ta plats på scenen. Stundvis blir det lite rörigt och jag undrar om man borde ha lämnat bort lite fler karaktärer för att behålla fokuset på fascismens inverkan på konsten.
Exempelvis introduceras en subplot rätt tidigt i föreställningen där en medlem ur Brechts teatergrupp (Riitta Ketelimäki) till synes verkar ha haft en kortvarig kärleksförbindelse med Artisten som resulterat i en son (Walter Ruokolahti). En son som Artisten vägrar erkänna som sin och jag har svårt att se hur detta är av relevans för handlingen.
Fascismens roll i pjäsen är däremot en anmärkningsvärd detalj. Den existerar mera som ett illavarslande koncept och ges form genom ljud-, ljus- och bildprojicering. Jerry Wahlforss är rösten bakom fascismen.
Artistens inre kamp
Det framkommer tydligt ju mer pjäsen framskrider att det finns sprickor i Artistens fasad. Don Quijote och Sancho är de enda rollfigurerna utan smink. Resten av ensemblen är vitmålade i ansiktet med markerade ögonbryn och munnar – likt clowner och hovnarrar.
Anspelar det på att allt faktiskt är ett drömspel och inte verkligt? Eller är det Artisten/Don Quijote som är den verklighetsfrånvända? I ett skede försöker Artistens ex få kontakt med honom och torkar bort sitt vita smink från ansiktet, men kontaktförsöket misslyckas.
Glasklart blir det däremot i scenen där Don Quijote och Sancho stiger in i rollerna som en del av systerskaran i Lorcas pjäs Bernardas hus (1936), att det är Don Quijote som har svårt att acceptera verkligheten, eftersom han börjar ifrågasätta huruvida tragedi behöver vara en del av teater.
Både Lorca och Brecht är överens om att tragedi har en plats inom teater. Lorca säger att tragedi och död behövs för att man skall kunna uppskatta livet, medan Brecht menar att tragedi är en del av scenrummets dialektik som manar publiken till att agera utanför teaterns väggar.
Erik Pöysti, pjäsens regissör, har med andra ord följt Brechts principer och vill upplysa Don Quijote om verkligheten vi lever i just nu, medan Don Quijote vägrar att inse detta och medvetet väljer att nostalgiskt blicka tillbaka till svunna tider istället för att agera i nuet.
För att gå ett steg längre: vi är Don Quijote och vi är fast i våra egna bubblor.
Tryckeriteatern: Glöden – ett drömspel om makt och konst.
Text: Ilja Lehtinen.
Översättning: Harriet Abrahamsson och Paul Olin.
Regi: Erik Pöysti.
Ljus: Tobias Lönnqvist.
Ljud: Kristian Ekholm.
Scenografi & kostym: Chris af Enehielm.
Affisch: Chris af Enehielm.
Producent: Robin Sundberg.
Hemsida: Karl Norrbom.
Musikalisk ledning: Daniela Fogelholm, Niklas Häggblom, Helena Puukka.
På scenen: Anders Sundström, Robin Sundberg, Niklas Häggblom, Paul Olin, Riitta Ketelimäki, Daniela Fogelholm, Walter Ruokolahti, Helena Puukka, Mats Enberg, Jonna Nyman, Yasmine Harkimo-Lagerström, Sue Lemström, Vivi Lindberg, Harriet Abrahamsson, Jerry Wahlforss
Spelas på Tryckeriteatern, Karis 29.9, 2-4.10 och på AV-teatern, Helsingfors 28-30.10, 1.11.2026.
Foto: Theo af Enehielm
