Ny Tids recensent Fredrika Lindgren har under en kväll fått uppleva hur det är att vara med i en kult – dess topp och sammanbrott.
Scenkonstkollektivet Glitcher har än en gång lyckats med att överträffa mina förväntningar med sin senaste produktion CULT. Vad jag trodde skulle vara en någorlunda klassisk pjäs om destruktiva kulter och dess inverkan på samhället, visade sig vara en interaktiv gudstjänst som eskalerade till ritualer av ytterst skruvade kultiska drag och en gnutta kroppsskräck.
Jag borde ju ha vetat bättre, det är ändå Glitcher vi talar om. Sedan starten 2019 har kollektivet haft ett rykte om sig att tänja på gränserna när det kommer till skruvad humor och det groteska. Vilket är vad jag har kommit att uppskatta med Glitcher – att de tänker utanför lådan när de genom ett popkulturellt narrativ tacklar olika strukturer i vårt samhälle.
CULT hade sin urpremiär i januari i år i samarbete med Teater Får302 i Köpenhamn, Danmark. Nu får den sin Finlandspremiär, på Scen Konepaja i Helsingfors.
Nästan omedelbart blir det uppenbart att vi, publiken, har blivit indragna i en kult och sitter inne i kultens lilla kyrka, någonstans i rurala USA, med ett korsprytt altare placerat mitt på scenen framför oss. På vänster sida av altaret står ett piano och en gitarr och en bänk finns på höger sida. På väggen bakom altaret finns ett porträtt av en äldre kvinna i blå-vita kläder. Jungfru Maria är min första tanke.
Med en överdriven southern accent önskar ensemblen oss välkomna till familjen och meddelar att kvällens gudstjänst börjar inom kort. Program delas ut där vi kan läsa att en predikan, bibelversuppläsning och musik ingår i programmet.
Kultens persongalleri
Glitcher har lyckats plocka ut de personligheter som vanligtvis förekommer i kulter.
Först och främst har vi den karismatiske kultledaren som med övertygande retorik och love bombing övervakar att kultmedlemmarna håller ihop och följer kultens dogmer. Joel Forsbacka i rollen som Gabriel – ärkeängeln som stigit ner till jorden och tagit en mänsklig form – trollbinder publiken med sitt avslappnade och tillmötesgående sätt, att vara delaktig i bland annat kultens andningsritualer.
Kultledarens högra hand och kusin Larry spelas av Martin Paul. En lite osäker och nervös man som med stöd och uppmuntran från Gabriel och sin fru genomför kultledarens order utan extra frågor. Det blir dock lite tokigt när Larry är den som kontaktar en läkare utanför kulten och därmed sätter igång en kedjereaktion som slutligen leder till kultens nedfall.
Kvinnans roll i en kult representeras av Deborah, Larrys fru, spelad av Josefine Fri. Deborah tystas ofta ner – även om man kan se att större ambitioner finns. Avund och längtan trycker under ytan och trots att hon förnekar det vittnar hennes handlingar om det motsatta. Deborah är innerst inne nog lite avundsjuk på Tabatha.
Tabatha (Emelie Zilliacus) har en viktig roll i kulten, trots att hon inte har några repliker. Gabriel har förkunnat att hon är ett heligt redskap, som genom jungfrufödsel kommer att bli mor till den reinkarnerade Jesus. Att Tabatha bara är femton år och hittades på gatan som drogmissbrukare verkar ingen, förutom publiken, tycka är problematiskt. Tabatha är klädd flickigt i vitt, vilket framhäver hennes oskyldighet och renhet.
Slutligen: under större delen av pjäsen vakar hon över oss från porträtten bakom altaret, Giselle (Stina Engström). Hon var det heliga redskapet före Tabatha och är även mor, genom jungfrufödsel, till Gabriel.
I den avgörande scenen, som ska rädda kulten, framkommer det att Giselles kropp ligger i ett rum bakom porträttet. Larry och Deborah hämtar henne därifrån och placerar Giselles kropp – som är i rigor mortis – på altaret där hennes son sedan ceremoniellt skändar kroppen incestuöst.
Kultisk retorik
Den amerikanska lingvisten Amanda Montell analyserar i sin bok Cultish: The Language of Fanaticism (2021) hur olika kulter, genom retorik och semantik, lyckas hålla sina medlemmar fast i kulten och jag klockade några metoder i pjäsen. Främst i Gabriels repliker träder dessa fram, vilket inte är en överraskning.
För att övertyga sina kultmedlemmar om att kultens uppgift har en viktig inverkan på samhället bör en kultledare kunna code-switcha och ha en stor vokabulär. De bör alltså inneha förmågan att tala den potentiella nya medlemmens språk för att enkelt kunna locka med potentiella medlemmar i kulten med hjälp av de rätta fraserna, orden och koll på behoven som personen har.
Och Forsbacka gör detta galant. Redan innan publiken stiger in i spelutrymmet hälsar Gabriel var och en välkommen och man känner sig därmed sedd och som en del av familjen. Än så länge verkar den här kulten inte så farlig.
Varningsklockorna börjar dock ringa när Gabriel genom en så kallad thought-terminating cliché tystar ner Deborahs berättigade oro kring unga Tabathas synbart sviktande hälsa. Värdeladdade ord, som vi mot dem, börjar även dyka upp i hans retorik. När sedan både Tabatha och barnet dör i en ytterst blodig förlossning börjar Gabriel ljuga och förvränga sanningen ännu mer och som publik undrar man roat hur han härnäst kommer försöka ta sig ur den egenvållade knipan.
Kultens sammanbrott
Det är däremot rätt vanligt att det är ledarens storhetsvansinne som leder till en kults sammanfall och så är det även den här gången. Gabriel försöker rädda sitt skinn genom att säga att den trettonde ritualen – som det här visar sig vara – misslyckades på grund av att djävulen lurat dem. Tabatha var inte det heliga redskapet och hon gör nu sällskap med de tolv andra flickorna som är begravda på kultens ägor.
Det är i det här skedet som föreställningen börjar avvika från att basera sig på historiska kulter och på allvar stiger in i den spekulativa världen. Tänk om kultledares, såsom Jim Jones och Marshall Applewhite samt Bonnie Nettles, vansinniga verklighetsföreställningar faktiskt var sanna. Tanken är så bisarr och absurd att den följer med denna kritiker efter att föreställningen är över.
När även ritualen med Giselle verkar ha misslyckats är enda utvägen, enligt Gabriel, att familjen begår kollektivt självmord. Det görs enligt Jonestownmassakerstil och även publiken är med och dricker Kool-Aiden.
Problemet är att alla andra dör, förutom Gabriel. Plötsligt vaknar även hans mor Giselle till liv igen och hennes mage lyser upp.
Efter föreställningen går denna kritiker från Scen Konepaja med fler frågor än svar. Var Gabriel faktiskt en ärkeängel i mänsklig skepnad? Om så är fallet, varför har inte ritualen fungerat tidigare? Hur länge har Giselles kropp legat i rummet bakom målningen?
Trots mina frågor har jag upplevt en gemenskap och närhet med resten av publiken som man inte ofta gör på teater. Jag har skrattat, jag har blivit äcklad, jag har känt medlidande och framför allt, jag har blivit underhållen.
Scen Konepaja: CULT.
Utvecklad av: Emelie Zilliacus, Joel Forsbacka, Josefine Fri, Martin Paul, Oscar Fagerudd, Anders Carlsson och Charlotte Elizabeth Munksgaard.
Manus: Emelie Zilliacus, Joel Forsbacka, Josefine Fri, Martin Paul och Oscar Fagerudd.
Scenografi och kostymdesign: Siggi Óli Pálmason.
Ljud- och ljusdesign: Oscar Fagerudd.
Byggare: Karl Jes Jessen.
Turnémanager: Misan Nykvist.
Producerad av: Glitcher och Teater FÅR302
På scenen: Emelie Zilliacus, Joel Forsbacka, Josefine Fri, Martin Paul och Stina Engström.
Spelas 9-10.10.2026
Foto: Søren Meisner
