Felet är varken ensemblens eller nödvändigtvis regissörens, men Lilla Teatern begår samma misstag som förra våren med Status quo då de sätter upp John Ajvide Lindqvists stockholmska skräcksatir, skriver Otto Ekman.
I ett lite kusligt källarutrymme i skenet av bleka lysrör, någonstans invid Tölö torg, samlas en grupp grannar för att diskutera ett problem som hotar deras känsla av trygghet och värdet på deras lägenheter. Eller ja, från början är det meningen att ett specifikt problem ska diskuteras men snabbt framgår det att var och en av de närvarande har sina egna specifika frågor som de allra helst vill ventilera, trots ordförandens (Joachim Wigelius) tappra försök att hålla diskussionen på ett enhetligt spår. I takt med att samtalet hettar till, emellanåt med helt absurd effekt, inträffar oförklarliga, eller oförklarade, skrämmande fenomen i världen utanför tills kaoset till slut tränger ända in genom källarens betongväggar.
Det är frågan om Lilla Teaterns De obehöriga i regi av David Sandqvist. Föreställningen är baserad på ett manus av den svenske skräckmästaren John Ajvide Lindqvist som denna gång tonar ner det övernaturliga till förmån för en satir som tar sikte på samtidens, i förlagan specifikt svenska, medelklassamhället och den krypande paranoia som genomsyrar det.
Svåröverstigliga hinder
Hoppet över finska viken innebär ett omedelbart, knepigt hinder för föreställningen att tampas med. Pjäsen sattes från början upp i Stockholm och baserar sig delvis på intervjuer med verkliga människor kring Mariatorget på Södermalm. Att den är skriven specifikt om och för en hypersegregerad Stockholmsmiljö (se bara på valkartorna från det senaste svenska valet) märks tydligt; till Ajvide Lindqvists talanger som författare hör också hans förmåga att så kännbart och trovärdigt lokalisera sina berättelser.
Lustigt nog hade De obehöriga urpremiär i Stockholm samma år, 2019, som Status quo och lider av exakt samma problem: dystopin som den målar upp känns helt enkelt daterad, delvis missriktad och delvis otillräcklig för att beskriva den värld vi lever i idag.
Det här innebär dock vissa svåröverstigliga problem för en dramatisering som omlokaliserar hela historien till den på många sätt fundamentalt annorlunda staden Helsingfors. Några pliktskyldiga namnbyten på torg och stadsdelar räcker liksom inte, träffsäkra detaljer som till exempel den kännspakt finländska skyddsrumsskylten fungerar bättre men lyckas ändå inte på egen hand skapa en känsla av genuin lokal förankring. Liknande problem uppstår då dialogen, som känns så specifikt rikssvenskt medelklassig, placeras i munnen på karaktärer som ska föreställa finländare.
Att den gästande skådespelaren Mawlawi Rahem faktiskt talar rikssvenska får hans dialog att löpa smidigare och trovärdigare, men trots att resten av ensemblen består av erfarna proffs och deras prestationer i övrigt inte lämnar något att önska så har de emellanåt problem med att få snacket att kännas levande och naturligt. Det hjälper inte heller att Ajvide Lindqvists bakgrund som romanförfattare skiner igenom i hans manuskript genom en förkärlek för långa och otympligt litterära repliker som inte precis gör det lätt för skådespelaren.
Några fullträffar
Det typiskt David Sanqvistska cinematiska handgreppet hör till föreställningens behållning, det omsorgsfullt skapade, nästan naturalistiskt realistiska scenografin (signerad K Rasila) bjuder på fler träffsäkra detaljer än skyddsrumsskylten och ljudvärlden (Niklas Lundström) i kombination med det bleka, skiftande ljuset (Ville Aaltonen) skapar med enkla men effektiva medel en tätnande känsla av Unheimlichkeit. Trots att Ajvide Lindqvists dialoger emellanåt tappar bort sig i lite navelskådande pseudofilosofiska flummerier får han även in några komiska fullträffar som särskilt Pia Runnakko levererar med ett kiknande gensvar.
I min recension för tidskriften Astra av förra årets Lilla Teatern-produktion Status quo påtalar jag svårigheten i att sätta upp samhällssatir från det förra decenniet och fortfarande få den att bita skarpt i en samtid som förändrats så drastiskt. Lustigt nog hade De obehöriga urpremiär i Stockholm samma år, 2019, som Status quo och lider av exakt samma problem: dystopin som den målar upp känns helt enkelt daterad, delvis missriktad och delvis otillräcklig för att beskriva den värld vi lever i i dag.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att båda de största problemen som tynger De obehöriga, anakronismen och den skeva, ofullkomliga lokala förankringen som placerar berättelsen i ett slags absurd limbo-verklighet, illustrerar en välbekant problematik som redan dryftats tidigare i den finlandssvenska kulturdebatten: de etablerade teaterhusen är ovilliga att ta risken att satsa på nyskriven finlandssvensk dramatik av nya finlandssvenska dramatiker. Just satiren är som genre extra beroende av att den känns så aktuell och färsk som möjligt, och drabbas således kanske mest akut av denna problematik.
Lilla teatern: De obehöriga
Text: John Ajvide Lindqvist. Regi: David Sandqvist. Scenografi och dräktdesign: K Rasila. Ljusdesign: Ville Aaltonen. Ljuddesign: Niklas Lundström. Maskdesign: Jutta Kainulainen. Dramaturg: Henna Piirto.
På scen: Aksinja Lommi, Mawlawi Rahem, Pia Runnakko, Sampo Sarkola och Joachim Wigelius.
Spelar fram till 20.11 2026.
Foto: Kasper Dalkarl
