Poiskatsojat på KOM-teatern rannsakar Finlands delaktighet i folkmordet i Gaza. Elina Sagne-Ollikainen har sett en skakande föreställning.
En journalist som är förälder till ett barn i lågstadiet sugs in i mediebevakningen av folkmordet i Gaza. På scenen ser vi ett kök i Gumtäkt. Stadsdelen kan förknippas med ett slags idyll, ett lummigt bostadsområde med trävillor och grannsämja. Ett ställe fritt från dödande och folkmord.
I inledningsscenen av pjäsen Poiskatsojat möter vi regissör Susanna Kuparinen (spelad av Tuuli Paju) i hennes vardag som småbarnsförälder och arbetande mor.
Föreställningen rör sig mellan två världar: trygghet, kärlek och lek i Finland å ena sidan och å den andra Israel som beslutat sig för att förinta invånarna i Gaza, och som inte skyr några medel för att uppnå denna målsättning. Världen tittar på och förfäras, samtidigt som de som sitter på makten inte skrider till effektiva politiska åtgärder.
Regissör Susanna Kuparinen och journalist och författare Maria Petterson har skapat en pjäs som blottar den slapphet som finländska politiker uppvisar då det kommer till att agera mot folkmord. I pjäsen görs satir på ledande politiker som statsminister Petteri Orpo (spelad av Geoffrey Erista) och utrikesminister Elina Valtonen (spelad av Hanna Raiskinmäki), som försäkrar att Finland gjort allt, ”ja vi har faktiskt gjort ALLT”, för att förhindra folkmordet i Gaza. Sanningen är att det tog ett och ett halvt år, från den 7 oktober 2023 då Hamas attackerade Israel och en ursinnig våldsspiral fattade eld och Israel systematiskt började döda civila i Gaza, till att det ens fördes en politisk debatt i riksdagens plenum om folkmordet.
Kan inte gardera sig
Scenografin (signerad Akse Pettersson, som också står för dramaturgin) är avskalad. Videomaterialet som förekommer består bland annat av klipp från Gaza, vittnesmål och fotografier på världsledare, bland annat Alexander Stubb som skakar hand med Benjamin Netanyahu under en begravning under det pågående folkmordet. Publiken varnas för videomaterialets innehåll i inledningen av pjäsen. Det är omöjligt att gardera sig mot bilderna, de går rakt in i hjärtat. Det är en traumatisk upplevelse att se barnen, fäderna och mödrarna som kämpar för sina liv.
Genom att fokusera på politikernas retorik och tystnader lyfter manusförfattarna fram etiska frågeställningar som handlar om hur de som besitter makten resonerar sig fram till att Finland ska fortsätta med försvarssamarbete med en stat som utför folkmord.
Regissörernas avsikt med pjäsen sträcker sig dock betydligt längre än att skapa en känsloreaktion hos åskådarna. Genom att fokusera på politikernas retorik och tystnader lyfter manusförfattarna fram etiska frågeställningar som handlar om hur de som besitter makten resonerar sig fram till att Finland ska fortsätta med försvarssamarbete med en stat som utför folkmord.
Den politiska oviljan att agera kraftigt mot folkmord blir brännpunkten i Kom-teaterns högaktuella uppsättning på tre och en halv timme. Pjäsen bygger på grävande journalistik och intervjuer med bland annat professorer och äldre lektorer i internationell rätt, en del anonyma, andra nämns vid namn. Frågan som ställs handlar om huruvida Finland har alternativ och skulle kunna dra sig ur vapenavtalet med Israel. Svaret från experterna är ja, visst vore det möjligt. I riksdagen ger försvarsminister Antti Häkkänen ett annorlunda svar och föreställningen driver med hans uppblåsthet i försvarssammanhangen.
Samlingspartisten Jarno Limnell (spelad av Tommi Eronen) får en helt egen scen, där han tillfrågas om sin syn på Israel. Scenen avslutas med att Limnell säger att han aldrig kan glömma det samtal han fick från sin kollega i FN:s fredsbevarande trupper, då hans vän blev ihjälskjuten under ett uppdrag av Israels armé.
Vågar vi se in i fasorna?
Pjäsens förtjänst är både formatet och budskapet. En ensemble på fyra väldigt mångsidiga skådespelare väver ihop historien på ett autentiskt sätt. Luften i KOM-teaters salong är spänd och andäktig under flera scener som innehåller massvis av smärta, men samtidigt även en strimma av ljus och hopp. Barnmorskan Raiskinmäkis vittnesmål om fasorna i Gaza avslutas med repliken att hon vill åka tillbaka till Gaza och hjälpa genast då hon kan.
Poiskatsojat visar människor som väljer att titta bort, men också att det finns händer som beslutar sig för att hjälpa. Föreställningen duckar inte heller för att berätta det mest makabra, som sannfinländaren Sebastian Tynkkynens idiotier på plattformen X.
Blicken vilar dock inte enbart på Finland, utan även president Joe Bidens (spelad av Tommi Eronen) oförmåga att sätta ner foten mot Israel porträtteras. Olika vittnesmål tydliggör varför Israel är bäst på den mest avancerade krigstekniken. Landet har haft en praktisk möjlighet att testa sina innovationer. Vi får också höra läkare som intervjuas om de skador de personer i Gaza åsamkats av Israels attacker.
Ett konkret verktyg
De Grönas riksdagsledamot Oras Tynkkynens anförande i plenum som skickligt framförs av Tommi Eronen är ett exempel på ett tydligt utkrävande av ansvar från oppositionens håll. Tynkkynen inleder med att säga att det är fel att bomba civila, det är fel att utsätta människor för svält, det är olagligt att tvångsförflytta en befolkning och folkmord är alltid olagligt och fel. Inget kan rättfärdiga Israels aktioner i Gaza. Han ställer en direkt fråga till ministrarna: vad betyder det att utrikesminister Valtonen i programmet A-studio sagt att ”vi i Finland gör allt för att internationell rätt ska förverkligas i Mellanöstern”, och att statsminister upprepar ”vi gör allt vi kan”?
Betyder ”vi gör allt” att erkänna den palestinska staten, att stöda Sydafrikas klagan om brott mot mänskliga rättigheter i internationella domstolen? Betyder allt att Finland är redo att i sin lagstiftning reglera anskaffningen av krigsmaterial så att vi i framtiden inte köper vapen av Israel? Betyder allt att vi vårdar barn som skadats i Gaza i Finland?
Medborgarinitiativet ”Laki särmään” (kallades på svenska ”Lag på skarpen”) var ett konkret verktyg som Finlands medborgare använde sig av för att avkräva regeringen ansvar, men som den valde att ignorera. Politik är makt att förändra, eller att låta bli.
KOM-teatern: Poiskatsojat.
Manus: Susanna Kuparinen och Maria Pettersson. Regi: Susanna Kuparinen. Scenografi och dramaturgi: Akse Pettersson. På scen: Geoffrey Erista, Tommi Eronen, Tuuli Paju och Hanna Raiskinmäki. Spelar fram till 5.12 2026.
Foto: Mitro Härkönen
