Varför fascineras vi av ondska i litteraturen? För filosofen Simone Weil var estetiken sekundär i förhållande till etiken. Alexander Öhman skriver om Weils säregna perspektiv på en litteratur som kan uppenbara det godas verklighet.
Simone Weil tillhör de allra tidigaste läsupplevelser som aldrig går ur mig. Tyngden och nåden har jag bokstavligen burit med mig i ett halvt liv; mitt exemplar är slitet och nött, nästan sönderläst, och texten ställvis otydlig av lika oklara marginalanteckningar och understrykningar i bläck och blyerts. Jag kan se mitt liv och mitt tänkande i mina läsningar och omläsningar. Simone Weil har över tid blivit den lins som jag betraktar världen genom. Att följa hennes tänkande är inte lätt och rent mänskligt är det omöjligt. Den biografiska Weil, helgonet, står ofta i vägen för läsningen av verket. Emellertid, vilket bör klargöras, är hennes filosofiska utsagor förbundna med och tillika ett uttryck för en alldeles unik erfarenhet av verkligheten. Det filosofiska språket är ett uttryck för denna verklighetsupplevelse. Weil talar från ett underifrånperspektiv. Vad kan man annars säga om det hon skriver i ett av de sista breven till föräldrarna innan hon dör i augusti 1943 vid en ålder av blott 34 år:
”I vår värld är det endast varelser, som sjunkit till den allra understa graden av förödmjukelse – långt under tiggarnas – som inte bara är berövade varje skymt av social aktning utan också anses sakna människans förnämsta värdighet, förståndet – endast de kan säga sanningen. Alla andra ljuger.”
Weils tänkande utgår från en intim relation mellan sanning och utblottelse. Hon identifierade sig med de mest utblottade och det är dem hon vänder sig till. Och det är just de som berövats allt, de som sjunkit till världens botten, som är allra mest mottagliga för världens sanning och skönhet. Sanning och skönhet förstås av Weil som det som tillhör en icke-personlig sfär. Den nås endast med hjälp av en uppmärksamhet av sällsynta kvalitéer. ”Varje gång man är verkligt uppmärksam, dödar man därför något ont inom sig.” Orden är inte poesi utan ett uttryck för en konkret erfarenhet. Varje gång man är verkligt uppmärksam skapas ett ”ökat ljus i själen.” Utsagan, som står att läsa i essän med den märkvärdiga titeln ”Reflektioner angående skolstudiernas nytta för tillväxten i kärleken till Gud” i Väntan på Gud, kan även förstås bortom Weils religiösa språkbruk. ”Uppmärksamheten”, skriver Weil, ”består i att bromsa in tanken, hålla den i beredskap, tom och öppet för sitt föremål … Och framför allt bör tanken vara tom, liksom i väntan, icke sökande någonting, men redo att ta emot sitt objekt i dess nakna sanning, det objekt som ska tränga in i den.”
Uppmärksamheten ansluter här till Weils viktigaste begrepp – avskapelse, décréation. Varje centralt begrepp hos Weil – uppmärksamhet, sanning, skönhet – samlar sig i ett kluster som kretsar kring begreppet avskapelse. Nästan varje tankegång hos Weil leder fram till avskapelsebegreppet. Avskapelse kunde beskrivas som jagets utträde ur sin egen självtillräckliga värld och är det som möjliggör rörelsen mot det goda eller mot den andre. Genom att avskapa oss själva imiterar vi Guds skapelseakt som hos Weil förstås som ett tillbakadragande: en Gud som i en akt av kärlek avstår sin skapelse och drar sig undan för att något annat ska få finnas till. Avskapelsen kan liksom uppmärksamheten förstås bortom det religiösa. Att uppmärksamma den andres existens innebär i sig en akt av avskapelse: ”Att veta att just denna hungrande och törstande människa finns till lika mycket som jag – det räcker; resten följer av sig själv”, skriver Weil. Uppmärksamhet och avskapelse är varandras begreppsliga förutsättningar.
Det fantiserade onda är romantiskt och rikt på omväxling, det verkliga onda är grått, enformigt, ödsligt, tråkigt; det fantiserade goda är tråkigt, det verkliga goda är alltid nytt, sällsamt, hänförande. Därför är ”fantasidiktning” antingen tråkig eller omoralisk (eller båda delarna). ”
Litteratur och moral
Vad händer om vi överför Weils begrepp på litteraturen? Jag har tidigare skrivit om ett slags ”avskapelsens estetik”. Det är dock viktigt att betona att ”avskapelsens estetik” inte är en estetik utan en etik. För Weil är estetiken alltid sekundär i förhållande till etiken. Medan de samtida modernistiska manifesten ville upplösa skillnaden mellan liv och konst ur ett estetiskt perspektiv, förvandla livet till konst, ville Weil sammanföra den splittrade platonska triaden det goda, sanna och sköna. Frågan om det goda konstverket kan inte besvaras ur en snäv estetisk synvinkel utan måste bedömas utifrån hur det står i relation till det goda som sådant.
I en ofta citerad passage i Tyngden och nåden gör Weil följande anmärkning:
”Det fantiserade onda är romantiskt och rikt på omväxling, det verkliga onda är grått, enformigt, ödsligt, tråkigt; det fantiserade goda är tråkigt, det verkliga goda är alltid nytt, sällsamt, hänförande. Därför är ”fantasidiktning” antingen tråkig eller omoralisk (eller båda delarna).
Det alternativet undgår den bara, om -konsten – på ett eller annat sätt – lotsar den över till verklighetens mark, något bara geniet mäktar.”
Weils anmärkning brukar i regel tolkas som ett avfärdade av diktkonsten som sådan och i synnerhet diktkonst som skildrar frågan om gott och ont. Tolkningen är korrekt så länge som vi bara talar om fantasidiktning i stort men felaktig när det gäller Weils syn på litteraturen som helhet. Hos Weil finns en rad kritiska anmärkningar riktade mot fantasiförmågan: ”Fantasin som utfyller tomheten är till sitt väsen lögnaktig”, lyder en anmärkning. En annan lyder: ”Det liv vi lever består till mer än tre fjärdedelar av fantasier och dikt. Sann känning med gott och ont är sällsynt.” Weil vill skilja på det begär som härrör från våra fantasier, jagets projektioner på verkligheten, och begäret som härrör från det goda självt. Litteraturen, som i bästa fall fungerar som en öppning mot det goda, förvandlas till något ont om författaren hänger sig åt sina egna fantasier. Istället för litteratur som uppenbarar verklighet får vi eskapistisk litteratur som habituerar läsaren till verklighetsflykt, ersatz för verklighet. Den goda litteraturen får inte bara skildra verkligheten på ett sådant sätt att den liknar verkligheten, den måste också vara verklighet, bli verklighet.
Vem kan återskapa sådan verklighet i sin konst? Enligt Weil är det endast de ”geniala diktarna”, vars geni är av det Weil kallar för ”första ordningen”, de författare som ”står utanför fiktionen och visar oss vägen ur den. De ger oss i diktens form något som motsvarar verklighetens egen fasthet …” Bara geniet kan lotsa över dikten till verklighetens mark. Vilka tillhör då denna skara? Aiskylos, Sofokles, Homeros – men bara Illiaden, Shakespeare – men bara Kung Lear, Racine – men bara Fedra, Molière. Hit kunde man även räkna in författare som Dostojevskij, Cervantes och Villon. Man kan naturligtvis undra om inte listan över Weils litterära preferenser är lite väl begränsad och fråga sig hur hon kom fram till just dessa verk. Använder hon inte också sitt eget jag som en måttstock, en fråga om litteratursmak? Men dessa invändningar förändrar emellertid inte hennes grundpoäng: att den goda författaren är den som kan uppenbara det godas verklighet. Vi kan fylla på med egna exempel: Stig Dagerman, Lars Norén, Jon Fosse, Cora Sandel, Nelly Sachs och så vidare.
Det sköna som vägvisare
Weil framhåller således, trots kritiken av konstens bedräglighet, vissa författarskap som så pass väsentliga att de fungerar som en öppning mot det goda. Skönhet finns där den visar sig, i litteraturen såväl som i det levande livet. Om uppmärksamheten dödar något ont inom oss, borde väl detta inbegripa bokläsning lika väl som andra aktiviteter som kräver vår koncentration? För Weil utgör visserligen bönen den högsta formen av uppmärksamhet men eftersom tillgodogörandet av litteratur i många avseenden liknar bönen kan läsningen, liksom tillbedjan, visa oss en glimt av det goda. Weil är här inspirerad av Platon som tänkte sig att det sköna kan fungera som vägvisare och visa var det goda befinner sig. Det sköna i konsten kunde här förstås som metaxy som i den Weilska terminologin avser förbindelse; bron som förbinder människa och Gud.
I Väntan på Gud utvecklar Weil sina tankar om skönhetens betydelse. Det sköna är evighet på jorden, skriver hon, det enda vi begär utan att vilja äga: ”Till ett skönt ting kommer vi utan att veta, vad vi skall begära av det. Det ger oss sin egen tillvaro. […] Vi skulle vilja tränga bakom skönheten, men den är bara yta. Den är som en spegel, som återger vårt eget begär efter det goda.” Det sköna som väcker vårt begär, ja, som sätter själen i rörelse, besitter likväl något som får oss att hejda oss, något som omintetgörs när vi försöker äga det. Detta är skönhetens paradox: ”Skönhet: en frukt som man betraktar utan att sträcka ut handen.”
I samma bok finns även en liten fingervisning om hur Weil tänker sig att en litterär text bör vara utformad för att uppenbara det godas väsen. Och det rör sig givetvis inte om en specifik metod, snarare att ordet som uppstår på pappret bör betraktas som en gåva, en lycklig slump, som infinner sig efter ett tålmodigt arbete, en ansträngning i uppmärksamhet.
Weil återkommer ofta till en idé om att vissa ord, som uppmärksamhet, sanning och skönhet, besitter sin egen lyskraft, är ”ljusord”, självlysande begrepp. På den punkten tänker jag annorlunda: våra ord och begrepp får sitt ljus från de platser de pekar mot: det goda eller andra människor. Om vi däremot, i bästa välvilja, förstår Weils tanke i metaforisk mening – att ordets lyskraft beror på dess begreppsliga närhet till begreppet om det goda – framstår hennes tankar om ”ljusord” som mycket mer rimliga.
Jag undrar om inte den bästa beskrivningen av Weils tänkande ändå finns i boken Språk och uppmärksamhet av Toril Moi, en inbiten Weilläsare. Moi skriver: ”’Språk och uppmärksamhet’ kan stå som motto för en önskan om att se på verkligheten med en rättfärdig och kärleksfull blick, samt att finna ett språk för att uttrycka den insikt som denna blick ger oss.” Det är en bra bok men titeln är dock missvisande. Språk är uppmärksamhet. Språket är både insida och utsida – när vi undersöker språket ”utifrån” befinner vi oss redan ”inuti” språket. Språk är på så vis ett villkor för vad vi kan se, vad vi riktar vår uppmärksamhet mot. Det litterära språket kan, lika mycket som filosofin, vidga vår blick mot det väsentliga. En slutsats som Weil, så tror åtminstone jag, inte skulle ha några invändningar mot.
Foto: Wikimedia Commons
