Kompani Nords föreställning Sista paret ut som just nu gästspelar på Svenska Teatern börjar lättsamt men tragiken tilltar, skriver recensenten Sofia Nyberg som imponeras inte minst av de omsorgsfullt tillverkade dockorna som gestaltar barnen i denna berättelse om skilsmässa och kärlek.
Mot en modfälld olivgul tapet utspelar sig berättelsen om en familj i skilsmässa. Det är den fria teatergruppen Kompani Nord som gästspelar på Svenska Teaterns Nicken Scen. Efter det fortsätter föreställningen till Åland och Ekenäs. Uppsättningen, i regi av Arn-Henrik Blomqvist, baserar sig på Mia Francks roman Sista paret ut (2025), en skildring av hennes föräldrars skilsmässa i mitten av 1970-talet.
Handlingen är ur besvärlighetssynpunkt ganska klassisk; äktenskapets ena part vill lämna den andre, som inte vill bli lämnad. Ny kärlek på annat håll försvårar situationen ytterligare. Barnen blir i kläm. I det här fallet handlar det om Liz (Johanna af Schultén) och Henrik (Anders Slotte) samt deras tre barn, och det är Liz som vill ut ur äktenskapet.
Vi möter dem första gången, till synes lyckliga under en semester, men återfinner dem ett ögonblick senare vid köksbordet med inget annat mellan sig än allt det praktiska som behöver ordnas. Samt mycket känslor under ytan där de tycks ha pyrt i åratal; “Men vi har ju aldrig grälat”, säger Henrik i en ton där förvirring och övertygelse blandas till ett utropstecken. Det spelas 10cc:s låt “The Things We Do for Love”, med raden “communication is the problem to the answer”. Det förklarar situationen ganska långt.
Spretiga bifigurer
Föreställningens samtliga roller spelas av Schultén och Slotte. Det är ett dramaturgiskt grepp som jag tycker fungerar väl. Då samma skådespelare antar många roller och därmed kliver in och ut ur berättelsen ökar närvaron. Berättelsen blir mer immersiv, som om man kliver många gånger på samma ställe i jorden; fotavtrycket djupnar. Däremot upplever jag vissa av sidokaraktärerna som onödiga, arbetskamraterna Torsten och Sally till exempel. De tillför inte riktigt något till helheten, istället blir det lite spretigt.
Annat är det med Liz mamma, gestaltad av Slotte (som fyller alla sina rollfigurer med hela sig själv på ett njutbart sätt). I underbar rosa huvudbonad av siden slår hon takten till sina övertygelser med en dammvippa som vore hon dirigent. Jag förstår att Liz velat ut ur den orkestern.
Leva under lock
Henrik och Liz träffades på en dans, från sidan kritiskt övervakade av Henriks mor. Liz sökte frihet till varje pris, och priset var kanske eftertanken. Henrik, med en bakgrund av att ha blivit övergiven av sin biologiske far samt misshandlad både fysiskt och psykiskt av sin styvfar, är ute i reparationens syfte. Samt glömskans.
Mina tankar går till Lennart Fricks roman Lögnaren, intressant nog utgiven i exakt samma tid som pjäsen tilldrar sig. Den handlar om Erland som, precis som Henrik, gör allt för att bli kvitt sin bakgrund genom att leva under lock både utåt och inåt mot sig själv. Men då livet serverar citroner krackelerar allt, en spricka i taget. Så som det förr eller senare brukar göra med lock. Både Erland och Henrik är dock mycket mänskliga figurer och det går inte att inte känna värme för dem.
Det gäller Liz också för den delen. Hon ställer frågan “Vem har mest rätt att älska? Den som hittat kärlek eller den som har blivit lovad kärlek i en ceremoni?” Men vad är kärlek? Det problematiseras inte. Och bortsett från det, rätten att älska begränsas väl knappast till endera sidan, frågan glider väl snarare in i domänen “min frihet slutar där din börjar”?
Den här berättelsen är möjlig att höra som en om kärlek. Eller frihet. Men kanske man främst borde tänka på barnen, det säger åtminstone alla genomgående under pjäsen. Tänker någon på barnen då? Nä, inte egentligen. Alla tänker bara på sig själva. Egentligen. Fast nog är barnen älskade, det är inte fråga om det.
Livfulla dockor
Och på tal om barnen; de gestaltas av Ulrika Kjeldsens dockor, och jag vill passa på att framhålla hur fina, och tillverkade med inlevelse och omsorg de är. Det tycks mig som att all den omsorg syskonen blivit utan som en effekt av föräldrarnas smärtsamma process, har Kjeldsen lagt ner i sitt skapande av dem. Hon har tänkt på barnen. Hon har givit dem kläder av manchester, i färger som gör dem distinkta från varandra men samtidigt binder dem samman som syskonskara.
Och ansiktsuttrycken är så levande; mellanbarnet, flickan, ser ut att förstå tillräckligt av situationen för att vara både orolig och (alltför) empatisk med sina föräldrar, lillebror har en oskyldig och ovetande uppsyn men likafullt med en oartikulerad ängslan i blicken.
Om berättelsen börjat förhållandevis lättsamt ökar den successivt i tragisk vikt. Henrik försöker hålla ihop det korthus som är han själv. Han ville reparera, men repar upp. Liz lever ensam. Att hon förlorat vårdnaden om barnen spär på dysterheten då beslutet känns som ett samhällets straff för kvinnlig frihetslängtan. Och lust. Och barnen då? I sista scenen ligger de i sina sängar, men det ser mer ut som de ligger på en bår. Eller ett bål.
Tankarna går till Winston Churchills ord “War doesn´t determine who is right, only who is left”. Men ändå finns känslan att det nog kommer gå tillräckligt bra.
Kompani Nord: Sista paret ut
Regi och dramatisering: Arn-Henrik Blomqvist
Alla roller: Johanna af Schultén och Anders Slotte
Röster: Henrika Andersson, Paul Olin, Niklas Häggblom, Casper Mickwitz, Selma af Schultén
Scenografi: Ulrika Kjeldsen, AH Blomqvist
Dockor: Ulrika Kjeldsen
Ljusdesign: Henrik Miettinen
Ljuddesign: AH Blomqvist
Regiassistent: Anni Wahlström
Turnéproduktion: Ida Hammarström
Spelar på Svenska Teatern fram till 30.10.
Foto: Anni Wahlström
