I sitt nya diktepos Saivo undersöker Linnea Axelsson djup tid och det hon kallar mental kolonisering. Berättelsen handlar om människor som tampas med hur andra förstår dem och hur de förstår sig själva.
Sin dárbbus i leat geahiči” – ”Deras behov har ingen gräns.”
Med denna rad ur dikten ”Gáttehis gáddi”- (”Strandlös strand”) av den samiska poeten Paulus Utsi inleds den svensk-samiska poeten Linnea Axelssons nya diktepos Saivo.
Axelsson och Utsi är två poeter som delar samma familjehistoria, en tvångsflytt från Karesuando (som ligger vid finska gränsen) till Porjus, en liten ort i Norrbotten som växte fram när Sveriges riksdag 1910 fattade beslut om att bygga Porjus kraftverk för att elektrifiera Malmbanan mellan Kiruna och Narvik. Vattenfall var ortens stora arbetsgivare. Vattenkraft och mark var även stora teman i Axelssons stora genombrottsbok, det samiska släkteposet Ædnan (2018).
Förväntningarna är höga efter den märkvärdiga och prisbelönta Ædnan som vann det svenska Augustpriset 2018. Saivo utgör den andra delen av vad som ska bli en episk trilogi. Precis som tidigare i Axelssons böcker är det människor och språk som står i fokus samtidigt som olika aspekter av kolonialiseringen av det samiska folket undersöks.
– Kolonialisering är egentligen för instrumentellt som begrepp, säger Axelsson när vi möts för en promenad i Stockholm.
Hon är mer intresserad av människorna och språket. Samtidigt är det just olika nivåer av kolonisering av samerna som undersöks i de två epos (och ett kommande) som Axelsson har skrivit.
Epikens möjligheter
I Saivo får vi följa ett antal människor under några dagar inför ett stundande sommarlov. Tidpunkten är ett par år efter Tjernobylkatastrofen.
– Som alltid i en bok träffar man folk som inte är på sin bästa plats i livet, utan har olika problem, säger Axelsson.
Här finns Miliana, vars mamma precis har dött och som har något slags medelålderskris samtidigt som hon verkar bäva för att bli matriark i sin grupp. Där finns också Milianas far, morfadern Johannes, som precis blivit änkling. Och Simon, en nyskild man som är väldigt nostalgiskt lagd. Han har en son, en dotter och en sambo som lämnat honom och familjen är i sin helhet ganska dysfunktionell. Också osämjan mellan vännerna Nina och Rosa utforskas.
Ædnan skildrar tre generationer kvinnor och utspelar sig under hela 1900-talet i skuggan av den svenska kolonialpolitiken. Titeln hänvisar till det nordsamiska ordet som betyder marken eller jorden och eposet som skildrar kolonialiseringen av marken i Sápmi breder ut sig i tid. I Saivo försöker Axelsson däremot hitta ett djup i tiden och undersöka det hon kallar den mentala koloniseringen. Handlingen är koncentrerad under ett par dagar och vi får följa karaktärernas sökande, tillbakablickande och tafatta försök att ta sig fram i livet, något Linnea Axelsson beskriver som präglat av gränslöshet.
– Det finns en potential i epiken, att man kan gå in i minnestrådar och röra sig över en tid, en djup tid på något sätt.
Därav bokens titel.
– ”Saivo” är ett djupt begrepp från den samiska mytologin och betyder dubbelbottnad sjö. Det är en helig plats, en sjö där övernaturliga väsen finns, säger Axelsson.
Vara tvingad in i en religion
Boken handlar alltså om en inre mental kolonisering, andligheten och det inre livet, medvetandet; karaktärerna bearbetar och förhåller sig till att både vara samer och svenskar och de tampas med hur andra ser på dem som samer och hur de ser på sig själva. De ställs inför svårigheter som de måste förhålla sig till.
– Det handlar om att andra beskriver en, att hela tiden vara en yta för projiceringar kring hur en same ska vara. Hur samer är.
Andlighet är också ett framträdande tema i Saivo.
– Jag är intresserad av det här, att vara tvingad in i en annan religion, den kristna, samtidigt som delar av samisk tro lever vidare. Det ser vi också hos de här människorna.
Kan man beskriva det som att alla har sin överlevnadsstrategi i förhållande till koloniseringen, exempelvis tystnaden som här fungerar både som överlevnadsstrategi och som ett formgrepp?
– Jag funderar inte i termer av strategier, men det är oundvikligt att tystnaden är just en överlevnadsstrategi, säger Axelsson och förtydligar:
– Dels mellan generationer – man brukar prata om den tysta generationen, som inte pratar om det som har varit. De som får höra är barnbarnen, inte barnen. Dels i relation till marken i den samiska historien. Eftersom det har funnits så stora vidder i Sápmi så är ”att inte vara hemma” också en överlevnadsstrategi. ”Ni kan komma för då är inte jag hemma, då har jag gått någonstans”. Det hänger ihop med att man är mobil. Morfar Johannes i boken säger det.
Tystnaden finns också som en röd tråd i den litterära form som Axelsson har skapat i dessa två epos. Det finns mycket tystnad i böckerna, säger hon.
– Jag jobbar mycket med radbrytningen, tystnaden och det outsagda. För mig handlar tystnaden på boksidan och andningen i boken om ett sound och att jag vill få till en språksyn, säger hon.
– Om man väl tar till orda så måste man vara noga med vad man säger. Att man inte bara pratar på i en bok leder till en viss ordknapphet.
Det handlar om att andra beskriver en, att hela tiden vara en yta för projiceringar kring hur en same ska vara. Hur samer är. Om man väl tar till orda så måste man vara noga med vad man säger.
Ett berättande med många nivåer
En annan överlevnadsstrategi som fascinerar författaren är lögnen och dikten. När många präster lärde sig samiska började samerna använda slang, omskrivningar och att gömma sanningen i bilder och metaforer för att prästerna inte skulle förstå.
– Som poet är det här intressant att undersöka, hur det leder till en konstnärlig förgrening i språket och hur poesin i sig kan erbjuda en räddning.
Hon beskriver hur eposet som form ger uttryck för ett narrativt begär och ett berättande som äger rum på många nivåer. Varje ny sida – över 750 i Axelssons två diktepos – ger möjlighet att ”sjunga något annat”.
Hon anser också att det finns ett spänningsförhållande mellan det muntliga berättandet och historien.
– Det vi kallar historia rymmer ju aldrig allt som hände. I en muntlig kultur och muntlig kunskapstradition som den samiska är mycket historia buren av berättande. Och det muntliga berättandet är opålitligt, eftersom det handlar om att vilja behålla lyssnarens uppmärksamhet. På samma sätt är inte heller en epiker pålitlig, sanningsenlig i sitt skrivande.
Intresse för folktro
Det finns ytterligare en tråd i boken som är fundamental och egentligen det som ledde författaren in på tematiken.
– Om Ædnan var mark och vatten så är Saivo vind. Vind i kombination med eld är farligt och det finns ingen gräns för hur farligt.
– Just gränslöshet är något väldigt destruktivt och jag tycker att boken handlar om människans destruktivitet. Både i de här individernas liv och i en större bemärkelse, vilket symboliseras av kärnkraft och kärnvapen.
Kärnkraft handlar ju om att skjuta miljöproblem på framtiden, vilket innebär risker som man inte kan hantera och kontrollera. Och konsekvenserna kan komma att spridas med vinden. Det är svårt att begränsa.
– En av bokens karaktärer, Nina, känner ångest över kärnkraft och kärnvapen och försöker hantera det, säger Axelsson.
Detta är, menar hon, ett exempel på hur människan inte sätter någon gräns för sitt handlande. Vi måste själva klara av att begränsa oss innan vi förverkligar genomgripande strukturer.
Även om gränslöshet och destruktivitet får allvarliga konsekvenser i Saivo menar Axelsson att det finns otäckare scener i Ædnan, som hon ser som mer elegisk som bok. I Saivo går hon in i en annan aspekt av det muntliga berättandet som man stöter på i samisk kultur men även på andra håll.
– Det finns en galghumor i boken, där sår och bisarra händelser görs om till små dråpliga historier, och det tycker jag är väldigt utmärkande för hur människor pratar.
Tonen hänger, fortsätter hon, också ihop med ett intresse för folktro, något som ger en existentiell dimension till en bok; folktro är ett sätt att förstå världen och hantera det som egentligen är ohanterligt. Samtidigt ger folktro också en viss ton, en estetisk kvalitet, till boken.
Debuterar som dramatiker
Många av böckerna som hittills skrivits av samiska författare har i hög grad kretsat kring historien, samernas historia som också är Sveriges historia, men Axelsson tillför ett nytt perspektiv.
– Jag har inte den utgångspunkten eller det synsättet. Jag har aldrig skrivit för att upplysa eller för att bidra med information eller perspektiv.
Hon säger att hon separerar sig själv från boken och inte förhåller sig till läsaren på det sättet. I stället tänker hon på vad hon kan hitta i skrivandet och hur hon vill forma språket.
– Sedan är förhoppningen bara att någon annan kan läsa, tycka om och vilja befinna sig i boken.
Axelsson rör sig mellan olika genrer, poesi, romaner och dramatik. Hennes absolut viktigaste tillgångar är föreställningsförmågan, språket och tiden som kan ägnas åt läsning och stillhet.
I höst gör hon debut som dramatiker när Hagateatern i Göteborg sätter upp Kännedom, en pjäs om två kvinnor som förhåller sig på olika sätt till sitt samiska arv.
– Teater är en fantastisk form som jag tycker mycket om, särskilt om man, som jag, är upptagen av hur folk pratar – bland det bästa jag vet är att lyssna på hur folk talar. Så det var roligt att få ett sammanhang där jag kunde skriva den här pjäsen.
Linnea Axelsson
Linnea Axelsson är en svensk-samisk poet, författare och konstvetare. Hon är född i Porjus i Norrbotten. 2009 disputerade hon med en avhandling konsthistoria vid Umeå universitet. Hon har skrivit flera böcker, men fick sitt stora genombrott med Ædnan som är ett 700-sidigt diktepos om två samiska familjer under 1900-talet och framåt. I september 2026 kom uppföljaren, Saivo, som är den andra i en epos-trilogi. I höst gör hon dramatikerdebut på Hagateatern i Göteborg.
Foto: Christin Sandberg
