Smärta är en ensam upplevelse. Hur ska vi som samhälle lära oss att bära den tillsammans? Denna fråga upptar Ny Tids recensent Josefine Fri när hon ser PAIN-KIPU-SMÄRTA, Chekhov Machines senaste föreställning.
PAIN-KIPU-SMÄRTA är den andra delen i Chekhov Machine Companys trilogi Poetic Bodies, vilket skildrar ramarna för föreställningen väl. Det är mörkt ute i novemberkvällen men inne i bunkern som är Vapaan taiteen tila är det ljust, vita tunnlar och ekande stenväggar. Vapaan taiteen tila visar sig vara en perfekt plats för detta verk.
På scenen finns sju gamla sängar i metall, madrasser, plast som hänger från taken, vita väggar. Den långa tunneln, som scenutrymmet befinner sig i, ger en känsla av oändlighet på längden, men samtidigt känns utrymmet klaustrofobiskt. På golvet och på sängarna ligger det sju människor, förvridna, flämtande.
Föreställningen beskrivs som en levande ljud- och rörelseinstallation och det är precis vad den är. Det är en 1,5 timmes föreställning med kroppar i tillstånd av smärta, med en hotfull och tryckande ljudvärld. Det är en föreställning som rör sig utan tydlig början, mitten, slut.
Den är som en levande målning som utforskar hur smärtan tar sig uttryck i vår kropp, i vårt väsen, i vårt inre. Kropparna skakar, krampar, stelnar till i groteska positioner, rösten är som låst inuti kroppen. Den kommer ut, ibland som ett gnyende, en viskning, sällan som ett skrik.
Smärta är en ensam plats, den isolerar oss, skär oss bort från verkligheten, från tiden. Tid är något jag tänker mycket på under föreställningens gång. Hur den spjälks upp, står stilla, försvinner helt när kroppen plågas.
Djup hopplöshet
Speciellt tydligt blir det när Fabian Silén kommer in som ett syskonbarn till en av patienterna, en av de lidande. Det är det första elementet som bryter scenbilden, halvvägs in i föreställningen. Han sätter sig på en av sängarna, klappar lätt på sin mosters stela kropp och tar fram sin laptop. Hans telefon ringer och han stiger upp och talar om vardagen, om stugan och svampar, om tågen.
Han är en del av en helt annan värld, den yttre världen där tiden löper framåt, där den inte står stilla som här inne i smärtans landskap. De andra, de som är fängslade i sina kroppar, sträcker sina skakande händer mot honom: Är du en läkare? Finns det en läkare?
Det finns en sådan djup hopplöshet i deras bedjande röster, ingen panik, bara tystlåten desperation. Inget hopp, de vågar inte hoppas att deras smärta kommer att ta slut. Men Silén går lika snabbt som han kommit, han är bara på besök, om ens det.
Ensamheten i smärtan
Smärtan yttrar sig på olika sätt i dessa kroppar. Ibland ligger de stilla, under en säng, väntar på att smärtan ska återvända. Ibland skakar de och jämrar sig: Jag orkar inte mer.
Det är en föreställning om smärta men framför allt om ensamhet. Om ensamheten i smärta. Både fysisk smärta men även själslig, existentiell, psykisk. Frågan hur vi kan dela vår smärta med andra är brännande, akut.
Hur hanterar vårt samhälle de som lider, de kroniskt sjuka, de som inte är kapabla att delta i vårt samhälle för att deras kroppar blivit som ett fängelse?
Hålla kroppen i styr
Begreppet abjektion, myntat av Julia Kristeva, är något gruppen helt tydligt arbetat med. “Abjektion” beskriver gränsen mellan “jaget” och “främlingen”, varken subjekt eller objekt. Det är frånstötande och skamligt att bli så utlämnad åt sin kropp. Vi vill inte förknippas endast med våra kroppar, speciellt inte det vi inte kan kontrollera, dem vi gärna stöter bort.
Vårt samhälle gömmer bort människor som blivit kuvade av sina kroppar: sjuka, äldre, personer med beroendeproblematik, personer med psykisk ohälsa. Vi går förbi knarkarna på våra gator, tar långa omvägar. De är oberäkneliga, de är inte fullt så civiliserade som vi är.
Jag tänker på hur vi från barnsben blir programmerade att kontrollera våra kroppar. Hålla dem i styr. Vara tysta, sitta stilla, inte fisa, gråta, hålla våra kroppsvätskor på insidan.
Det är djupt skamligt när vi förlorar kontrollen över vår kropp. Men vi kan alla föreställa oss hur det är. Vi vet hur det är att ha spysjuka, matförgiftning eller feber. Vi vet hur det är att, för en stund, förlora kontrollen över vår, i övrigt, anständiga kropp.
Det tillstånd denna föreställning undersöker är så kolossalt ensamt. Jag tänker på ritualer, på begravningar, på dödsfester som andra kulturer lyckats inkorporera i sina samhällen i hopp om att smärtan skulle vara lite mindre ensam. Jag tänker på scenen ur filmen Midsommar (2019) av Ari Aster där Florence Pugh på alla fyra, tillsammans med en hel kör av kvinnor, skriker ur sig sin djupaste sorg.
Ingen ljusstråle i mörkret
Sebastian Castrillion går in på scenen och spelar en melankolisk och vacker instrumentell sång på sin cello. Mikael Malila spelar en mystisk och nästan drömsk vårdare/arbetare som kommer in, går runt och ibland tar ett danssteg. När musiken sväller dansar Manila med Sue Lemström och Ragni Grönblom-Jolly. Det är vackert, en stund av lätthet, av skörhet, av njutning i denna smärtsamma verklighet. Det är en njutning att se dessa äldre kroppar på scenen, i en annars ganska homogen grupp.
Regissören och scenografen Cris Af Enehielm har lyckats fånga smärtan och dess många uttryck i föreställningen samt hur isolerande den verkligen är. Jag längtar efter stunder av kontakt mellan kropparna på scenen, en stund av någon form av gemenskap, en ljusstråle i mörkret. Men kanske det är precis det som PAIN-KIPU-SMÄRTA handlar om; att det kanske inte finns ett hopp, ett slut, en ljusstråle. Kanske vår samtid inte tillåter det för att vi är så överväldigande rädda för svaghet?
Jag går hem i mörkret och slås av tanken att jag en dag kommer att känna mig fängslad inuti min egen kropp. Att bli äldre och att dö är något jag inte kan fly. Jag ber en tyst bön att jag inte behöver vara helt ensam då, att det kanske finns ett sätt att dela smärtan med andra.
Chekhov Machine Company: PAIN-KIPU-SMÄRTA
Regi och scenografi: Cris af Enehielm
På scen: Sebastian Castrillon, Jonna Eiskonen, Cris af Enehielm, Ragni Grönblom-Jolly, Antonia Henn, Sue Lemström, Carl Lindgren, Mikael Malila, Saana Pohjonen, Antti Seppänen, Fabian Silén
Ljuddesign: Mats Lemström
Affisch: Antonia Henn
Produktion: Chekhov Machine
Foto: Fanny Malmberg
