Mer Akse Pettersson åt oss rikssvenskar, tack!

av Anders E Larsson

Choose life – välj liv. Det var en av de berömda fraserna som mantralikt ledsagade huvudpersonen Rentons gatlopp genom Edinburgh i inledningen av Danny Boyles epokskildrande Trainspotting från 1996. Mycket droger och både bildlig och fysisk flykt fyller livet för karaktärerna i filmen (baserad på Irvine Welshs roman); de må vara på glid med en tveksam livsstil flåsande längs deras nackar, men att påstå att de känner hur livet pulserar igenom dem är knappast en överdrift.

Vad som egentligen händer de fem figurerna i Akse Petterssons föreställning Sisyfos i vardagsrummet, som spelar på Stockholms stadsteater, är betydligt mera oklart. Och de tycks själva vara akut medvetna om detta faktum, ty själv- och detaljanalys upptar större delen av deras tillvaro. Mycket ältande blir det, väldigt lite verkstad och deras enda konkreta föda är gula bordtennisbollar som ramlar ut ur köksskåp och dräller runt på golvet. Bollarna rullar runt i skålar och försöker rullas in i munnar utan nämnvärd framgång.

Vad som skiljer samtida finländsk respektive svensk teater åt är ingen okomplicerad fråga. När nu Akse Petterson (tidigare konstnärlig ledare för Teatteri Takomo och med många framgångsrika uppsättningar på Q-teatern bakom sig) gör sin första uppsättning på rikssvensk mark – tar han också med sig nya impulser och ingredienser? Jo, kanske en större öppenhet för det absurda och den desperat skruvade humorn. Att, tacksamt nog, inte lägga tillrätta och putsa till.

 

Kompositören Igor Stravinskijs kreativa impulser och produktion hjälptes av att han i princip visste vad och vem han skrev för: Gud. Inom dessa yttre heliga ramar kände han total frihet. Med andra ord behövde han inte ödsla orolig energi på att hitta ett syfte med sin musik.

Om du har turen att till exempel vara född i ett land som Sverige eller Finland, så har du avsevärda möjligheter att själv avgöra och välja vad du vill göra med ditt liv. Att förverkliga sig själv, som det så fint heter.

Att leva ett tillfredsställande liv innebär att välja; du kan inte få, ta eller ha allt. Men du kan lätt landa i ett ingenting. Sisyfosarna (ja, det heter alla Sisyfos) i Akse Petterssons vardagsrum saknar fullständigt förmåga till att fatta självständiga beslut, de svänger som vindflöjlar, oförmögna att ens bestämma sig för om de ska bestämma sig.

Någon uttalar en tanke om att kanske börja studera, för att i nästa andetag ifrågasätta tänkta tanke, i efterföljande andetag görs invändningar mot ifrågasättandet, därefter konstateras det att det nog är bättre att börja arbeta, sedan anklagas personen mittemot för att inte säga vad den tycker, därefter klagas det på att personen tycker som den tycker, sedan klagas det på att personen bara sitter tyst, därefter… Och så passas bollen vidare till nästa Sisyfos, som med andra förtecken påbörjar samma dödfödda retoriska mönster. Inte undra på att en av Sisyfosarna finner det för gott att till sist lägga sig i fosterställning på golvet med ansiktet vänt mot väggen.

 

Den helt igenom övertygande skådespelartruppen består av starka namn ur stadsteaterns fasta ensemble: Matilda Ragnerstam, Bahador Foladi, Lisette T. Pagler och Robert Fux (mannen i fosterställning). Ensemblens femte skådespelare, Joonas Heikkinen, kan man säga att Akse Pettersson har tagit med sig från Finland – Heikkinen växte upp i Stockholmsförorten Rinkeby, utbildade sig på teaterhögskolan i Helsingfors och har därefter återkommande arbetat med Pettersson.

Och även fast samtliga skådespelare får varsin generös monolog att flexa komedimusklerna i – och gör det bra – så är det Heikkinens högst fysiskt krävande kamp med yogamattan som lyser extra starkt på näthinnan:

Uppenbarligen är det så pass ansträngande för denne samtidens Sisyfos att rulla ihop mattan att det inte låter sig göra på normalt sett, i ett enda svep. Nej, efter att ha rullat ihop en knapp decimeter av mattan vrålar den utmattade Heikkinen ”mikropaus!”. Efter ytterligare några centimeter ropas ånyo ”mikropaus!”, och så där fortsätter det. Fort går det inte. Och emellanåt är Akse Petterssons Sverigedebut faktiskt så här hysteriskt underhållande på ett sätt som jag sällan upplevt på senare tid. Och inte gör det saken sämre att pjäsens drastiska humor utvinns ur en ytterst träffsäker analys av samtidens ack så besvärliga situation för den kämpande medelklassen.

Kort och gott: Mer Akse Pettersson åt oss rikssvenskar, tack!

Anders E Larsson

 

Stadsteatern: Sisyfos i vardags

På scenen: Bahador Foladi, Robert Fux, Joonas Heikkinen, Lisette T. Pagler, Matilda Ragnerstam

Manus och regi: Akse Pettersson

Scenografi och ljus: Markus Granqvist

Kostym: Cajsa Oscarsson

Mask: Anna Jensen Arktoft

Kompositör: Ringa Manner

Spelar fram till 18.11 2026.

 

Foto: Leonard Stenberg

Lämna en kommentar