Hilma Granqvist och den genuina viljan att förstå

av Anna Remmets

Antropologen Hilma Granqvists forskning om en palestinsk by påminner oss om vikten av att fortsättningsvis utmana orientalistiska tankemodeller, skriver Anna Remmets.

 

Om man googlar på ”Artas” lär man sig att det är en by sydväst om Bethlehem som i början av 00-talet hade cirka 3000 invånare och som efter 1967 till stora delar ockuperades av Israel för etablering av nya bosättningar. Länge fanns det folk i Artas som mindes, eller hade hört berättas om, en dam vid namn Sitt Halime. Sitt är en respektfull arabisk benämning på en kvinna, ungefär som ”lady” eller ”fru” och Halime är en arabisk variant av Hilma, närmare bestämt Hilma Granqvist (1890–1972). 

Sofia Häggman, som skrivit hennes biografi, berättar att när hon i sitt jobb som intendent på Medelhavsmuseet i Stockholm i samband med en utställning om Gaza mötte en representant från Palestina och nämnt att hon var från Finland hade denna utbrustit ”Finland. Hilma Granqvists hemland!” Så hur hamnade den finlandssvenska Hilma Granqvist i en palestinsk by under tidigt 1900-tal? 

Granqvist var Finlands första kvinnliga doktor i sociologi men arbetade inom det som (idag) kallas antropologi. Hon föddes i Helsingfors 1890 i vad som verkar ha varit en relativt välbeställd borgerlig familj. Granqvist utbildade sig till lärare, vilket ansågs som ett konventionellt och tryggt yrke för en kvinna på den tiden. Häggman skriver i sin bok Hilma Granqvist – Antropolog med hjärtat i -Palestina att hon redan i ungdomen var en grubblare som funderade på existentiella och religiösa frågor. Utsikten att arbeta som lärare tycks inte ha tillfredsställt hennes kunskapstörst. Hon inledde därför studier i pedagogik och psykologi vid Helsingfors universitet. Granqvist var också intresserad av religionsfrågor, och främst religionens roll i samhället. Detta fick henne att påbörja en licentiatavhandling om Gamla testamentets kvinnor, ett ämne som hennes lärare ansåg passande för en kvinna. 

 

Intresse för ”det heliga landet”

Antropologin befann sig vid denna tid i något av en brytpunkt, vilket senare delvis skulle komma att ligga Granqvist till last. Tidigare hade forskare förväntats lägga tyngdpunkten på teoribyggen snarare än deltagande observation. Med numera ikoniska forskare som Bronislaw Malinowski och även Granqvists mentor Edward Westermarck introducerades en ny metod där den deltagande observationen sattes i centrum. 

Trots att det nya tillvägagångssättet i någon mån förde forskaren närmare det hen (det vill säga oftast han) studerade, är det idag ändå tydligt att båda metoderna ingår i det som postkoloniala teoretiker som Edward Said kallar en orientalistisk kunskapsproduktion. ”Orienten” framställs som frusen i tiden, mystisk och för evigt väsensskild från det upplysta och framåtskridande väst. Detta blir inte minst tydligt i den uppfattning som rådde när Granqvist började sin akademiska bana: genom att studera befolkningen i det samtida Palestina kunde man få reda på hur människorna i Bibeln levde och tänkte eftersom de inte antogs ha förändrats markant under de närmare tvåtusen år som gått. 

Hilma Granqvists studier tog henne först till Tyskland där hon kom i kontakt med de nya antropologiska idéerna som än så länge inte hade fått fäste i Finland. Det var där tanken på att åka till Palestina väcktes. Att ta sig till ”det heliga landet” var inte så svårt på den tiden som vi idag kanske föreställer oss. Just på grund av den fascination landet väckte i den kristna världen fanns det en betydande internationell närvaro och det var lätt för Granqvist att skapa kontakter. 

Det var en sådan kontakt, Bertha Vester Spafford, som bidrog till att Granqvist genomförde sina studier i byn Artas. Vester Spafford introducerade henne för Louise Baldensperger, en missionärsdotter som hade levt större delen av sitt liv i Artas, där hon var känd som Sitt Louisa. 

 

Slog hål på orientalistisk grundbult

Artas låg bara någon timmes fotvandring från Betlehem men var ändå ganska svår att hitta. Häggman berättar att det lång tid efteråt fanns gamla i byn som mindes hur de som barn skickats ut för att leta efter en ensam europeisk kvinna när Hilma Granqvist första gången förvillat sig på vägen. När hon väl hittade fram blev hon dock snabbt förälskad i byn med dess prunkande trädgårdar. Tack vare Sitt Louisa kom hon snabbt in i bygemenskapen och blev Sitt Halime med byborna.

Även om man kan skratta eller förfasas åt att akademins gubbar ansåg vissa ämnen mer eller mindre lämpade för kvinnor är det ett faktum att Granqvist i egenskap av kvinna fick tillgång till kvinnornas värld på ett sätt som en manlig forskare inte hade fått. När Granqvist märkte vilket rikt material som fanns i Artas kom hon emellertid att överge den ursprungliga planen att studera Bibelns kvinnor. Istället ville hon undersöka det samtida Artas ”samtliga seder och bruk”. 

Granqvist tycks ha haft en genuin vilja att förstå Artasinvånarnas liv och traditioner bortom alla exotifierande stereotyper om ”österlandet”. Hon försöker gå till botten med vilka seder som framställs som önskvärda och vilka som faktiskt praktiseras. Till exempel visar hon att kusinäktenskap inte alls var så vanligt förekommande som det framställdes, samtidigt som hon förklarade skälen till att det ansågs tryggare och bättre för alla parter om man gifte sig med någon i ens närhet.

Hon vände sig också mot den sedvanliga tolkningen att de pengar eller varor som bytte hand inför ett bröllop var ett rent ”brudköp”. Istället menade hon att det var ett sätt att ersätta kvinnans familj för den arbetskraft de förlorade när hon lämnade den och på så vis också ett uttryck för att detta arbete värdesattes. Hon förnekade inte att Artas var ett patriarkalt och könssegregerat samhälle, men genom att på detta sätt kontextualisera slår hon hål på den grundbult i västvärldens orientalism enligt vilken Den Andres sedvänjor är ologiska och outgrundliga. Samtidigt är ju västvärldens kunskapsproduktion om ”Öst” och det globala syd i sig en form av maktutövning då den länge bara gick åt ett håll: ”Öst” var mysteriet som skulle underkastas den västerländska mannens kliniska obduktion och ”förklaringar”. 

”Orienten” framställs som frusen i tiden, mystisk och för evigt väsensskild från det upplysta och framåtskridande väst. Detta blir inte minst tydligt i den uppfattning som rådde när Granqvist började sin akademiska bana: genom att studera befolkningen i det samtida Palestina kunde man få reda på hur människorna i Bibeln levde och tänkte eftersom de inte antogs ha förändrats markant under de närmare tvåtusen år som gått. 

Banbrytande forskning

Att Granqvist åtminstone hade en ambition att lyssna på Artasbornas egna röster visas av att hon upprätthöll en särskild relation med två gamla kvinnor i byn, Alya Ibrahim och Hamdiyeh Sanad, som fick fungera som en slags kulturella tolkar av sådant Granqvist såg och hörde men inte själv riktigt förstod. Att det ändå fanns en maktrelation mellan de två kvinnorna, den ena nästan och den andra helt blind, och den vita forskaren kan självklart trots allt ha påverkat vad de berättade och hur detta togs emot på ett sätt som det är oklart om Granqvist tog i beaktande. 

En annan komplikation som kom att användas emot henne var Hilma Granqvists bristfälliga arabiska. Hon studerade flitigt och lät även mer kunniga på området granska hennes översättningar men trots detta ifrågasattes det om hon verkligen kunde vara säker på att ha uppfattat all information rätt. Ett grinigt försök från de manliga kollegorna att underminera en kvinnas kunskaper? Eller ett symptom hos Granqvist på den västerländska arrogansen att tro sig kunna studera ett samhälle på djupet utan att förstå människorna ordentligt? 

Hur det än må vara med det var det ett faktum att Granqvist ända från början fick slåss mot ett ibland överväldigande motstånd från den nästan helt manliga akademin. Redan när hon bestämde sig för att skrota det ”lämpliga” ämnesvalet Bibelns kvinnor stötte hon på patrull hos sin handledare. Sedan kom invändningarna mot själva metoden. Den akademiska normen var som redan nämnts att avhandlingar skulle bestå av studier av annan litteratur och teoretiska resonemang. Granqvists detaljerade redogörelser kritiserades för att sakna analys och tolkning av materialet. Det kan ha legat något i detta, men samtidigt är det svårt att inte se det banbrytande i det omfattande material hon samlade ihop under sina år i Palestina, inte minst om kvinnornas liv. Anna-leena Keso nämner i sin pro gradu-uppsats att detta av somliga avfärdades som byskvaller som klätts i en vetenskaplig språkdräkt, något som visar hur arbete av en kvinna som skrev om kvinnors liv värderades. I utlandet var mottagandet betydligt mer positivt, men det hade snarare att göra med att man där hade övergivit den strikta synen på hur metod och analys skulle se ut för att räknas som ”riktig” vetenskap. 

Trots att hon var före sin tid kom Hilma Granqvist ironiskt nog att associeras med den äldre antropologiska skola som hon ju fått så mycket ovett av sin samtid för att ha frångått. Det tycks ha varit hennes öde att vara ”fel” i tiden, med fel metod, fel språk och fel kön. När det gäller en sak var hon ute i precis rätt tid, eller kanske snarare elfte timmen. Palestina hade enligt den exotifierande syn som rådde i västvärlden betraktats som en plats utanför tiden där inte mycket förändrats sedan Bibelns dagar. När Granqvist bedrev sina studier var det dock uppenbart för alla att området befann sig mitt i den globala storpolitiken och att livet i byar som Artas kanske snart skulle vara ett minne blott. Vid tiden för hennes första resa låg Palestina under brittiskt styre och de politiska oroligheterna växte. Flera decennier innan hennes död hade staten Israel grundats och hundratusentals ur den arabiska befolkningen hade fördrivits eller flytt. 

Granqvist uttryckte förståelse för att många judar inte längre kände sig trygga i Europa där antisemitismen eskalerade för var dag, men försökte samtidigt för västerländska läsare förmedla palestiniernas perspektiv, vilket hon enligt Häggman var relativt ensam om att göra vid den tiden. 

 

Välavvägt eller ängsligt?

Hilma Granqvist sörjde det som var på väg att hända Artas och palestinierna, och hon sörjde att hon inte fick fler möjligheter att åka tillbaka. Ska man tro Häggman verkar hon ha haft sina lyckligaste perioder i livet där. På hemmaplan fortsatte kampen för akademiskt erkännande. Granqvist publicerade sin avhandling Marriage- Conditions in a Palestinian -Village på engelska 1931 men på Helsingfors universitet tilläts hon inte disputera eftersom avhandlingen inte ansågs tillräckligt vetenskaplig. Istället disputerade hon vid Åbo Akademi, men när hon skulle ansöka om docentur tog det stopp igen och henne ansökan avslogs. 

Granqvists akademiska karriär slutade alltså på sätt och vis i besvikelse trots (eller kanske på grund av) dess banbrytande karaktär. Kanske var Finland inte redo för en kvinnlig forskare som på fler än ett sätt bröt mot akademins normer. Men på 80-talet, bara något decennium efter Granqvists död vid 82 års ålder, skulle hennes forskning, i synnerhet om kvinnors liv och villkor, börja omvärderas. 

Också som kvinna bröt Hilma Granqvist mot normer. När kvinnor inte lever heteronormativa liv med man och barn ska detta nästan alltid ”förklaras” i deras biografier. Sofia Häggmans bok om Granqvist är i stort sett befriande tom på sådant, men när författaren väl kommer in på frågan om ett kärleksliv famlar hon märkbart. Hon skriver visserligen att Granqvist tycks ha funnit kärleken i en annan kvinna som hon levde med under en tid i sitt liv. När Häggman sedan går vidare och ska berätta om deras liv tillsammans använder hon pryda ord om nära vänskap och liknande som tycks vara hämtade snarare från Granqvists egen tid än 2017 då boken är skriven. Kanske beror detta på att man inte med fullständig säkerhet vet vad de två kvinnorna hade för relation? Kanske vill Häggman inte beskriva Granqvists relation med ord hon inte själv använde? 

I berättelsen om queera liv i historien finns det ibland en farhåga att beskriva dem anakronistiskt, utifrån vår egen tids sätt att förstå relationer. Risken när man närmar sig ämnet så försiktigt, för att inte säga ängsligt, som Häggman gör är att man reproducerar tystnaden och därmed stigmat. Det finns en viss ironi i att Hilma Granqvist, som både deltog i och delvis försökte bryta den tradition av västvärldens koloniala kunskapsproduktion om Mellanöstern, efter sin död själv blev föremål för en historieskrivning som reproducerar hierarkier och normer. 

Hilma Granqvist dog 1972. Då hade hon på avstånd bevittnat förödelsen i det Palestina som kommit att betyda så mycket för henne och se vissa av sina akademiska drömmar gå upp i rök. Men hennes brorsdotter berättar för Yle att hon aldrig blev bitter (vilket i och för sig väl är något de flesta efterlevande säger om en sedan länge död anhörig). Brorsdottern Ulrica Sandqvist säger i samma reportage att Granqvist gärna berättade om sina resor. ”Vi visste allting om Palestina vi barn”, säger hon. 

Säkerligen skulle Granqvist ha blivit både rasande och förtvivlad om hon återvänt idag och sett det pågående folkmordet på palestinierna. I ett aldrig avsänt brev till Hufvudstads-bladet skriver hon:  ”Jag har bott bland araberna, sett deras lycka och glädje över sina hem, sina trädgårdar, sitt land. Därför känner de […] på samma vis som när det proklameras att det vore bättre för finnarna, om svenskarna i Finland skulle lämna landet.”

 

Hilma Granqvist är även aktuell genom Elina Savolainens roman Kerro heille oliivipuusta som publicerades på Gummerus i augusti.  

Lämna en kommentar