Med drygt fem månader till det finländska riksdagsvalet surfar socialdemokraterna SDP på vågtoppen i opinionsmätningarna med 22–23 procents stöd, med sex-sju procents marginal till Samlingspartiet och Sannfinländarna. Partiet blöder vänsterut, där Vänsterförbundet för sin del åtnjuter ett historiskt högt stöd på kring 12 procent. Samtidigt får SDP påfyllning högerifrån då moralliberala och moderata samlingspartister fått nog av den sittande regeringens rasism och brutala nedskärningar i vård och omsorg.
Vid första anblick ser det ut som en lyckad taktik. Det rödgröna blockets dilemma är att högerpartierna i stort är mer populära än de rödgröna partierna. Att bilda majoritetsregering utan ett högerparti låter sig helt enkelt inte göras. På lång sikt måste SDP, Vänsterförbundet och De Gröna locka över väljare från högerkanten till vänsterkanten för att kunna bedriva verkligt effektiv progressiv politik.
SDP är uppenbart medvetet om läget, och har under de senaste månaderna gått ut med hårda stötar för att locka högerväljare. I augusti lanserade partiet ett nytt invandringspolitiskt program med betydligt strängare kriterier framför allt för invandrares rätt till socialbidrag, högre krav på språkkunskaper och utbildning och strängare straff för gängkriminalitet. Dessutom har SDP på sistone skärpt tonen avsevärt mot oppositionskamraten Vänsterförbundet, antagligen delvis som en reaktion mot Vänsterns allt högre opinionssiffror, men också som en signal till presumtiva högerväljare om att SDP bygger brandväggar mot Vänsterförbundet.
Historien har visat att de enda som i det långa loppet vinner på att socialdemokratiska partier försöker apa efter högern är högern.
Om SDP:s taktik leder till att vänsterblocket växer på bekostnad av högerblocket kan det ge utdelning i riksdagsvalet. Taktiken kan ändå få problematiska följder, både med tanke på regeringsbildning och för en mer avlägsen framtid. Går man ut med löften om mer högerpolitik går det inte att ignorera dem då regeringsprogrammet ska utformas. Bygger man ett parti som till allt större grad domineras av personer som lockas av både borgerlig ekonomisk politik och sannfinländskt inspirerad invandringspolitik är frågan inte om, utan när, SDP slutar vara socialdemokratiskt.
Det finns en högljudd opposition inom SDP mot den sittande ledningens politiska linje, företrädd av personer om Matias Mäkynen, Dimitri Qvintus och Monika Fagerholm. De har alla varnat för att leda SDP in på de svenska socialdemokraternas väg. Historien har visat att de enda som i det långa loppet vinner på att socialdemokratiska partier försöker apa efter högern är högern.
Däremot har närhistorien visat på flera exempel på att uppriktig vänsterpolitik är ett framgångskoncept idag då många väljare efterlyser alternativ. Socialismen är populärare än i mannaminne i USA och vänsterpartierna – de riktiga vänsterpartierna – går framåt i så gott som hela Norden. Lulas valseger i Brasilien och Studentlistans framgång i Serbien visar att folk vill ha verkliga alternativ till högerpolitiken – inte Samlingspartiet light.
