I alla tider har folk samlats på gator och torg för att göra sin röst hörd. I diktaturer har protester kvävts med hård hand. I demokratier kan fredliga demonstrationer utmynna i våld. Var går gränsen för tolerans?
Kanske var det Minna Lindgrens bok Seniorikapina (Seniorernas uppror) som fick mig att betrakta demonstrationerna i Frankrike och Italien ur en ny vinkel. Demonstrationerna – som i skrivande stund fortfarande pågår – handlar i grunden om att den ekonomiska situationen för i synnerhet unga upplevs som allt mera trängd. Oron delas av också äldre.
Det är i mitt tycke helt logiskt.
Att många saker måste ruckas på när samhället förändras – och årskullarna krymper – är klart. Det förstår också äldre – det handlar ju om våra barns eller rättare sagt och kanske i ännu högre grad – om våra barnbarns framtid.
En pärla i mina läsupplevelser den här hösten var Seniorikapina där över 70-åringarnas intressen flyter ihop med det som personer under 30 tycker att är viktigt. Och om hur bägge grupperna upplever att ingen lyssnar. Ofta gäller det pengar, hälsa och oron över hur klimatförändringen kommer att påverka kommande generationer.
Förståelsen för Elokapinas sittstrejker är stor bland seniorerna i Lindgrens bok.
Irritationen över att folk slår sig ner mitt på gatan och hindrar trafiken har tidvis drabbat också mig. Men vilka medel återstår om man upplever att beslutsfattare saknar öron?
Elokapina gjorde gatorna till sin arena. Detsamma gör studerande och missnöjda i Paris och Rom.
Så gjorde också de katolska invånarna i den nordirländska staden Portadown för en knapp månad sedan. De utgör en minoritet, kring 20 procent, och bor i samma kvarter i staden.
Där handlade det inte om jobb, hälsa eller klimatförändringen, utan om fred. Om att inte riva upp sår från en tid när våldet ställde invånarna i Nordirland mot varandra utifrån vilken religion de bekände sig till.
Är då gatuprotester en moralisk rätt till civil olydnad – eller uppvigling? Var går gränsen? Vid våldet? Finns det en gräns? Kan rättvisa skapas på gatan?
IRA och UVF är förkortningar som man inte kan förvänta sig att folk utanför den irländska ön och det brittiska samväldet längre känner till. Annorlunda var det från 1960 till 1998. Den perioden är känd som ”The Troubles”. IRA – den irländska republikanska armén krävde ett enat Irland medan en rad rojalistiska organisationer med UVF – Ulster Voluntary Force – i spetsen inte ville lösgöra Nordirland från Storbritannien. De paramilitära organisationerna formligen tävlade om att överträffa varandra när det gäller terrordåd. Våldet ledde till att lokalstyret, Stormont, slopades och styret av Nordirland sköttes av Westminster.
Vid påsken 1998 kom förändringen. Två nordirländska politiker, katoliken John Hume (1937–2020) och protestanten David Trimble (1944–2022) medverkade aktivt för att arbeta fram Belfast-avtalet som förband alla parter att på fredlig väg kämpa för sin sak. De irländska och den brittiska regeringarna hade redan givit grönt ljus, i en folkomröstning stödde en överväldigande majoritet avtalet.
Tre medlare ledde förhandlingarna. Finlands förre statsminister Harri Holkeri hade en framträdande roll. De övriga medlemmarna var amerikanen George Mitchell och kanadensaren John de Chastelain.
Men det var Hume och Trimble som fick dela på Nobels fredspris 1998. En påminnelse om att det avgörande för att en fredsuppgörelse ska ros i hamn kommer an på aktörerna, inte medlarna. Det gäller att övertyga de egna leden inifrån.
Lokalstyret återupprättades. Det har varit en knagglig väg med avbrott och flera revideringar av avtalet. Styrkeförhållandena har också förändrats. Idag leds lokalparlamentet av första minister Michelle O’Neill från det republikanska partiet Sinn Féin medan vice första minister är Emma Little-Pengelly från det brittisktrogna partiet DUP. De ska samregera; om den ena avgår eller avsätts kan inte den andra ensam fortsätta leda lokalstyret.
Än en gång har det krisat till sig i lokalparlamentet. Och än en gång är det den årliga Oranienordens parad som tvisten gäller.
Tusentals katoliker blockerade gatan Garvaghy Road i Portadown för att hindra en parad som den protestantiska Oranienorden ville genomföra. Den så kallade paradkommissionen hade för första gången på 28 år beviljat tillstånd att genomföra paraden i år. Paraderna är en tradition där man hyllar den protestantiska Wilhelm III:s (Wilhelm av Oranien) seger över den katolska kung James II vid slaget vid Boyne 1689. Musik och slagord samt vajande fanor hör till traditionen och under ”The Troubles” urartade paraderna ofta i våld eftersom de ofta gick genom katolska bostadskvarter. På sina håll fick nationalhymnen ”God Save the King” ett litet tillägg. The Apprentice Boys i Londonderry/Derry lade till ”No Surrender” efter det sista ”God Save the King”.
Därför begränsades eller förbjöds paraderna helt och hållet, vilket väckte starkt missnöje bland dem som betraktar marscherna som en viktig del av sin tradition. I år bröts förbudet men högst 35 personer fick delta och paraden skulle försiggå under tystnad.
De katolska invånarna reagerade omedelbart och blockerade gatan. Katoliker från andra delar av Nordirland strömmade till och också Sinn Féins ledarskap, inklusive O’Neill, ställde upp.
Chefen för den nordirländska polisstyrkan hindrade Oranienmarschens deltagare att gå vidare och försöka forcera de katolska invånarnas blockad. Brittiske ministern med ansvar för Nordirland, Chris Bryant, förbjöd också marschen.
Det fick den konservativa falangen inom DUP att högljutt kräva både första ministerns och polischefen avgång. Oranienorden protesterade mot Bryants beslut och vände sig till en appelldomstol. Denna dömde att paradkommissionens beslut att tillåta marschen var fattat på lagliga grunder – men förordade inte direkt att marschen skulle genomföras.
Så står läget i skrivande stund. Lagen är på Oranienordens sida – men är det rimligt att skapa oro genom att tillåta marschen genom de katolska bostadskvarteren?
Katolikerna säger förstås nej. Men det gör många brittisktrogna protestantiska invånare i staden också.
I ett rättssamhälle är det lagen som gäller. Om den anses vara bristfällig eller fel ska den ändras, på demokratisk och fredlig väg. Men lagberedning, remissförfarandet och beslutsfattandet är en lång process – lagar ska inte vara hastverk.
Samtidigt handlar ett fritt och demokratiskt samhälle om att få ge uttryck för sina åsikter.
Är då gatuprotester en moralisk rätt till civil olydnad – eller uppvigling? Var går gränsen? Vid våldet? Finns det en gräns? Kan rättvisa skapas på gatan?
Se där en knepig fråga. Men en fråga som måste ställas. Varje gång.
