Suliko på Q-Teatteri är fullständig i sin trasighet

av Lukas Lundin

Trots motsägelserna, eller kanske snarare genom dem, lyckas Elina Knihtilä gestalta den döende Stalin som en hel människa, skriver Lukas Lundin om föreställningen Suliko som baserar sig på Pirkko Saisios roman. 

 

Det är en härjad blick som möter publiken från skärmen över Q-teaterns stora scen. Nyårsnatten 1953 håller på att övergå i morgon och i bakgrunden pågår en till synes ändlös spritorgie. Josef Stalin (Elina ­Knihtilä) roar sig med festdeltagarna som en katt med sitt byte. Ingen vågar längre se honom i ögonen, än mindre säga emot honom. Men döden stirrar även Stalin i vitögat. 

Pirkko Saisios hyllade roman ­Suliko är en lyrisk och psykedelisk inblick i sovjetdiktatorns sista månader i livet. Boken belönades bland annat med Runebergspriset 2025. När den nu blir pjäs, bearbetad för scenen och regisserad av Q-teaterns konstnärliga ledare Juho Mantere, har förväntningarna varit höga. På det stora hela infrias de också. 

De som lyckas få tag på en biljett – föreställningen sålde slut långt innan premiären – kliver rakt in i Ville­ Seppänens effektfulla ­scenografi. Nyårsfesten är i full gång, spriten flödar och musiken dånar. En vägg mot publiken skymmer under första akten delvis det som händer på scenen. I stället projiceras delar av handlingen på skärmar ovanför och runt scenen, med hjälp av steadicam och övervakningskameror. Vid andra aktens början har väggen raserats i dubbel bemärkelse. Men redan i den första scenen vänder sig Knihtilä till kameran. Musiken tystnar, rummet dränks i ett rött sken och Stalin vänder sig inåt. Mot Suliko. 

 

När dryckesvisorna har klingat ut

Namnet Suliko har en mångbottnad betydelse. Det är ett namn, ett georgiskt ord för ”själ”, men också en kärleksdikt av den georgiska poeten Akaki Tsereteli. Under Stalins skräckvälde spelades den tonsatta versionen av dikten flitigt i sovjetiska radiokanaler. Den lär nämligen ha varit en av diktatorns favoritsånger. Innan en hel värld lärde känna honom som Josef Stalin var han Ioseb dze Dzjughasjvili, skomakarpojken från Gori vid floden Mtkvari, vid Stora Kaukasus fötter. 

Det är också dit han återvänder när flaskorna med tjatja till sist är tömda, de sista dryckesvisorna har klingat ut och han är ensam kvar, långt hemifrån. Genom minnesglimtar och tillbakablickar får publiken följa den unge Iosibs (Miro ­Lopperi) väg från Gori till Moskva. Den går både via prästseminariet i Tbilisi, hans utväg från den fattiga och otrygga barndomsmiljön, och de brutala bolsjevikiska sammanhangen i tsarens Ryssland. Längs vägen skymtar flera centralgestalter i Stalins liv förbi, inte minst en högdraget karismatisk Vladimir Lenin (Lotta Kaihua). 

Stor betydelse får också Stalins relation med Jekaterina Svanidze (Elena­ Leeve), hans första hustru och stora kärlek, vars förtida död enligt Stalin också dödade hans sista varma känslor för mänskligheten. ”Gud finns inte”, utbrister en förbittrad Ioseb (Lopperi) i Q-teaterns version av händelsen. ”Eftersom gud inte finns, gjorde jag en gud”, fyller den äldre Stalin (Knihtilä) i från bakgrunden, ständigt närvarande, ständigt iakttagande. ”Till mig själv. Och av mig själv. Någon måste offra sig.” 

Det är en dramatisering med stor respekt för ursprungstexten, samtidigt som Mantere inte har varit rädd för att kapa i den. Det är välkommet, eftersom föreställningen trots bearbetningen klockar in på närmare tre timmar. Men det betyder också att vissa spår i Stalins liv förblir outforskade. 

Lysande rollprestation

Precis som i Saisios roman, där just den strofen fungerar som ett slags överskrift, svävar de meningarna över hela föreställningen. Det är också ett av de mer välfungerande exemplen på hur Saisios text byggs in i föreställningen. Ibland läser någon av skådespelarna i stället högt ur ett exemplar av romanen som finns med på scenen. Det är en dramatisering med stor respekt för ursprungstexten, samtidigt som Mantere inte har varit rädd för att kapa i den. Det är välkommet, eftersom föreställningen trots bearbetningen klockar in på närmare tre timmar. Men det betyder också att vissa spår i Stalins liv förblir outforskade. Någon heltäckande bild av Stalins livsöde är det inte frågan om – ännu mindre än förlagan. Suliko är snarare ett kollage av minnesbilder, ett antal nedslag i minnets sumpmarker, som tillsammans manar fram ett suggestivt personporträtt. 

Miro Lopperi skildrar trovärdigt den slagna pojken Iosebs utveckling via idealistisk ung man till brutal diktator. Framför allt skildringen av hur en ung Stalin gör upp med ”kulaker” under ryska inbördeskriget blir en viktig påminnelse om hans grymhet, där Tommi Korpela ger Stalins offer ett ansikte. 

I föreställningens centrum står ändå Elina Knihtilä, i en alldeles lysande rollprestation. Hennes Stalin är ömsom känslokall och ömsom hetlevrad, kalkylerande och impulsiv, patetisk och charmig. Den Stalin som utövar sin makt över andra karaktärer i pjäsen tycks ofta lika väsensskild från den Stalin som ägnar sig åt förföriska mellansnack med publiken, som från den Stalin som vilset och ångestfyllt vänder sig till det allseende kameraögat. Trots motsägelserna, eller kanske snarare genom dem, lyckas Knihtilä gestalta den döende diktatorn som en hel människa – fullständig i sin trasighet. Stundtals är intensiteten i hennes rolltolkning närmast skrämmande. 

Det är i dessa stunder som Suliko är allra bäst. Föreställningen marknadsförs som en ”psykedelisk dykning ner i den döende diktatorns medvetande” – men stundtals riskerar den att fastna i det ljumma strandvattnet. De mer komiska inslagen, en motvikt till mörkret i Stalins huvud, fungerar med varierande framgång. Som bäst för de tankarna till Armando Iannuccis The Death of Stalin, som värst till en fars på revy­scenen. När Stalin plötsligt tar klivet ut på Helsingfors gator fungerar scenen, i all sin absurditet, för att knyta ihop de olika tidsplanen. Ytterligare en besinningslös dansscen, den här gången till tonerna av ­Käärijä, får inte samma effekt.  

De mest minnesvärda scenerna är i stället några av de enklaste: Knihtiläs Stalin som ligger på golvet i dödsångest och talar direkt till kameran – till Suliko. In i det sista är det till henne, ner i Mtkvaris mörker, som Saisios Stalin återvänder. Och det är när Q-teatern vågar dyka efter honom som Suliko är som bäst. 

 

Foto: Antti Sepponen

Q-teatteri: Suliko. Originalverk: Pirkko Saisio. Bearbetning och regi: Juho Mantere. Ljudplanering: Pekka Kiiliäinen.  Kostym: Riina Leea Nieminen. Scenografi och ljusplanering: Ville Seppänen. Videoplanering: Ville Seppänen och Jonatan Sundström. Mask: Riikka Virtanen. På scen: Lotta Kaihua, Elina Knihtilä, Tommi Korpela, Elena Leeve, Pirjo Lonka, Miro Lopperi och Samuli Niittymäki. Spelar fram till 11.12.

Lämna en kommentar