Ny Tid är tillbaka från sommarpausen, en juli månad som kännetecknats av regn och rusk. För invånarna i Hangö och Dalsbruk var högsommaren också i övrigt dyster, då stålföretaget FN Steel meddelade om sin konkurs. I praktiken betydde det att stålproduktionen i Koverhar och förädlingen i Dalsbruk lades ner i mitten av juli, och inkluderat underleverantörer och samarbetspartners, berör nedläggningen över 600 personer. Med tanke på att det är fråga om små orter, är också effekterna på samhället i stort svåra, kanske framför allt i Dalsbruk – Hangö har några fler ben att stå på. Småfåglarna sjunger dessutom att Kimitoöns kommuns nu näst största arbetsgivare, Björkboda låsfabrik, också snart står inför nedläggningshot.
Ur ett finlandssvenskt perspektiv är det en milstolpe. Det torde vara den nedläggning som under närhistorien drabbat svenskspråkiga orter allra hårdast, även om nedläggningen av Metsä-Botnias pappersbruk i Kaskö år 2009 var mycket tuff med tanke på den ortens storlek.
Men nu är ju inte sista ordet i den här frågan ännu skrivet, och om det vill sig väl kommer någon att köpa upp konkursboet och fortsätta verksamheten. Det har spekulerats i att det finns två allvarliga intressenter. Både anläggningarna i Koverhar och Dalsbruk är moderniserade och produktionseffektiva enheter.
Men med tanke på hur många gånger fabrikerna bytt ägare under de senaste åren, ter det sig sannolikt att det i det långa loppet är kört för ståltillverkningen på orterna. Utvecklingen inom skogs- och pappersindustrin, samt Nokia och övriga teknologitillverkare, har visat att produktionsindustri inte är ett lockande alternativ i Norden, då det kan göras betydligt billigare annorstädes. På den här punkten har samhället förändrats avsevärt under de senaste årtiondena. Där Finlands välfärd byggdes upp med politiskt styrd produktion i form av statsägda storbolag och strängare kapitalstyrning, är det i dag en utopi att tro att privatägda storföretag längre kan garantera arbete för alla. I dag kan däremot småskaligheten vara en räddning. Det här lyfte professor Hannu Katajamäki fram under den finlandssvenska vänsterns fisksoppskalas i Nagu i juli. Ett stärkande av lokalsamhället – en fungerande närdemokrati och en återgång till lokal självförsörjning kan vara ett steg bort från de stora internationella kapitalströmmarnas dominans.
För dem som i värsta fall förblir arbetslösa i och med nedläggningen av FN Steel, väntar det byråkratiska helvete som är understöd och bidrag. Sysselsättningsmöjligheterna består i första hand av korttidskontrakt, säsongsarbete och olika former av småskaligt privatföretagande. Som känt är det finländska arbetslöshets- och utkomststödsystemet uppbyggt så att minsta tillstymmelse till inkomster gör att alla bidrag flyger sin kos – ett system som kanske var fungerande under den tid som industrin till exempel i Dalsbruk kunde sysselsätta närmare 2 000 personer. Men i dag, då arbetsmarknaden är uppbyggd av korta kontrakt, deltidsarbete och projektanställningar, är det en ohållbar lösning som snarare avskräcker än sporrar till arbete. Vänstern, och speciellt Vänsterunga med Li Andersson i spetsen, har frenetiskt drivit frågan om grundinkomst under det gångna året. Modellen enligt vilken alla medborgare är garanterade en viss summa oberoende av inkomst eller sysselsättning skulle svara på de krav som dagens arbetsmarknad ställer. I och med ett sådant system skulle till exempel tre månaders arbete på en restaurang under turistsäsongen inte betyda att alla ens bidrag skulle nollas och att det sedan skulle krävas veckor eller månader av byråkrati för att igen få sig en inkomst man kan leva på.
Janne Wass
