Kaj Nymans tankar kring arkitektur och annat byggande
Jag skriver dessa rader just inkommen från en kvällspromenad genom medborgar- och affärscentret i Hervanta. Centrumaxelns byggnader är ritade i olika repriser av Reimaoch Raili Pietilä. De ger en förvånadsvärd styrka och självkänsla åt hela området – utan dem skulle hela Hervanta vara ett renodlat exempel på 70-talets mekanistiska och själlösa stadsbyggande. Det mångformade pietiläskä centrumkomplexet i rödtegel, innehållande allt från allaktivitetshus och kyrka till basar och brandstation, motsvarar kanske inte gängse estetiska uppfattningar om vad som är vackert eller trivsamt, men det uppskattas tydligt av både tillfälliga besökare och fasta invånare. Att man tagit byggnaderna till sig, märks både i enkäter och än mer övertygande i deras flitiga användning och väl bibehållna yttre skick. Ingen graffiti, ingen skadegörelse, inget slitage utöver det som den patinerande tidens tand gnagat.
Upplevelse, känsla, budskap
“Hemligheten” bakom Hervantacentret är Pietiläs arkitekturuttryck, som alldeles uppenbart talar till besökaren/betraktaren i ett humant tonfall och på ett begripligt språk.
Husens språk – det var titeln på arkitekt Kaj Nymans doktorsavhandling, som för ett drygt år sedan gavs ut på finska – Talojen kieli – i en starkt komprimerad utformning.
Husens språk, det är ett språk som alla förstår, ett medfött kulturarv – liksom kroppsspråket eller musiken. Kommunikationen – de meddelanden och signaler språket förmedlar – kan inte utan vidare översättas till ett annat, t.ex. verbalt språk, även om innehållet, t.ex. upplevelser och känslotillstånd kan beskrivas i ord. När det gäller husens språk, är de estetiska dimensionerna inte de viktigaste; det kan snarare vara fråga om att uppleva trygghet eller frihet, att röra sig framåt eller stanna på stället, att stiga ut eller gå in, att ansluta sig till en grupp eller dra sig tillbaka i ensamhet, att möta naturen eller skydda sig mot den, för att nämna några rum–känsla-samband vi upplever dagligen.
Husens språk är poesi, det består av intuitivt läsbara bilder. Går man djupare in i språket och dess budskap, stiger man tillbaka in i barndomens värld. Den tidigaste omgivningen är en odelbar helhet, ända till dess begreppen närvaro–frånvaro och rumsrelationerna stegvis tydliggörs. Bakom denna barndomens rumsliga skrift ser Nyman ett äldre, mångtusenårigt, i människans kollektiva själ inskrivet språk – husens språk.
Nyman är ingalunda ensam om att poängtera hur grundläggande barndomens rums- och miljöupplevelser kan vara för hela livet. Och det kan ju vara en plausibel förklaring till den konservatism som är så påtaglig när ny arkitektur eller stadsbyggnad tas emot av publiken, av stadsborna i gemen – eller för den delen i Ny Tids spalter. De stora årskullarna som än så länge dominerar värdebildningen, maktutövningen och den offentliga diskussionen i vårt land, växte upp i en miljö, där stad var stad och land land, och byggandet på både håll genomfördes med traditionella, förindustriella metoder. Det återstår nu att se om förortsgenerationens miljö-, rums- och arkitekturkoder tar sig nya uttryck under de kommande decennierna. Tecken på det kan skönjas bland annat i några just nu aktuella miljödokumentationsprojekt.
Vem talar till vem?
Arkitekturen är å andra sidan vardagens språk, det skiljer sig såtillvida från andra konstformer, att alla, dagligen och bestående är utsatta för den, utan möjlighet att egentligen själv välja vilka konstverk eller miljöer hon vill avnjuta och när.
Enligt Nyman kan man påvisa, att arkitekturens språk innehåller en kod som är anknuten till människans ursprungliga, generella miljöbehov. Koden bygger på hur arkitekturen används, d.v.s. dess symbolbetydelser springer upp ur vardagslivet. Men det finns en arkitektur, som inte följer denna kod, som inte använder byggnadens användning eller användare som referent, när de arkitektoniska tecknens innebörd bestäms. Detta arkitekturspråk kallar Nyman arkitekternas språk, medan den arkitektur som högaktar de uråldriga miljörelationerna är husens språk. Det behövs alltid en gemensam kod för att kommunicera – arkitekternas språk reducerar kommunikationen till den snäva byggnadsbranschen. För samhällskulturen tycks det räcka att experterna behärskar språket – att användarna alieneras är inte något problem.
Form är känsla och värderingar som inte kan uppnås genom resonemang. Att göra arkitektur är planering, vilket per definition är rationell verksamhet. Mången kan tycka, att den konstnärliga aspekten ligger utanför den rationella planeringen: att ingenting förnuftsbaserat kan sägas om arkitektarbetets känslomässiga sida. Detta är enligt Nyman helt felaktigt; känslan är förnuftets omgivning och verkliga basis. Rationell verksamhet är otänkbar utan den emotionella grund som ger tanken en riktning. En god planering inklusive alla tekniska finesser är ett skapande konstnärligt arbete, vars egentliga väsen är att synliggöra den mänskliga formen.
Byggnadskonstens slut?
Kaj Nyman upplever att 1900-talet innebar en avslutning på byggnadskonstens möjligheter. Den rationella planeringen har avlägsnat sig allt längre från känslan och fantasin, d.v.s. från konsten. Konsten används inte längre för att tillfredsställa emotionella behov. Byggnaderna är uttryck för snabbt växlande marknadsvärden, men för att ge bestående emotionell tillfredsställelse, måste miljön ge uttryck för bestående värden. När samhällets maktstruktur inte tillåter detta, leder detta till fulhet i den byggda omgivningen.
Om och när nyttjarens och arkitektens språkbruk avviker från varandra, behöver det inte nödvändigtvis innebära en oskälig andlig maktutövning, ett påtvingande av främmande värderingar från producentens sida gentemot konsumenten. Nyman undviker att diskutera dimensionen hög-(elit-)kultur – populär-(mass-)kultur, som ju är relevant när det gäller vilken konstform som helst, litteratur, film, teater, musik, måleri… Det gäller ju inte bara presidentstatyer, eurovisionslåtar, såpoperor, Harlekinböcker och sådant, utan också förhållandet mellan avantgardister och vidareutvecklare, tolkare och tillämpare, efterföljare, efterapare och eftersläntrare – sett ur upphovsmannens synvinkel. Sett ur den vanliga kulturkonsumentens synvinkel ter sig en sådan indelning litet annorlunda.
Konsumenten kan med kanalväljare, vid bokhyllan eller i biljettluckan välja vad hon vill uppleva. För den intresserade erbjuds också möjligheter att aktivt delta i kurser, studiecirklar eller på egen hand. När det gäller arkitektur begränsar sig möjligheterna främst till möjligheten att välja bostad, inreda den och kanske utforma den egna gården och balkongen eller pryda upp entrén. Att det finns ett starkt och allmänt intresse för att uforma den egna bostaden och närmiljön, märks när man bygger nya egnahemsområden eller kompletterar gamla, likaså i olika projekt med “styrt självbyggeri” eller “interaktiv planering”. Men den “folkbyggnadskonst” som var en del av det agrara samhället och ännu var stark under återuppbyggnadstidens med dess s.k. frontmannaområden, den har ersatts med husfabrikanternas och järnhandelns katalogutbud och inredningstidskrifternas drömvärldar. Arkitektur och byggande har fjärmat sig från varandra till två olika kategorier – med två skilda språk.
Men man kan ändå tala om folklig arkitektur eller arkitektur utan arkitekter. På stadsbyggnadsnivå är läget mera komplicerat – eller kanske enklare. En folkstad eller ettpopulärområde låter krystat. Städer och byar som vuxit fram utan egentlig planläggring finns det naturligtvis gott om, i historien eller i världsstädernas utkanter. Men i våra dagars förhållanden är städerna och tätorterna i professionella (därmed inte nödvändigtvis kunnande eller ansvarsbärande) händer, i kombination med demokratisk beslutsfattning och inofficiellt maktutövande. Och också om de nya procedurerna för deltagande och samverkan enligt markanvändnings- och bygglagen lyckas skapa en trovärdig basis för någon form av medborgarurbanism, lär det ta en generation innan den blir verklighet.
Stadsbyggnadskonstens omöjlighet
Stadsbyggnadsprofessorn Kaj Nyman tycks anse att stadsbyggnadskonst inte kan förekomma: “Först när man i arkitekturens form kan igenkänna människans form kan man tala om byggnadskonst. I andra konstformer är det kanske möjligt att fjärma sig från det mänskliga utan att bryta mot estetikens lagar; i byggnadskonsten kan man inte göra så. Detta beror på arkitekturens speciella väsen, att arkitekten vid varje praktiska val måste ta ställning till, vad han avser med mänsklighet.” …Men “planläggning representerar maktutövningens hierarki. … I mindre utvecklade kulturer är samhällets verksamhet, byggande inräknat, självreglerande. Så var läget också på den finländska landsbygden ännu på 1950-talet. Planering innebär ett misstroende gentemot människans självreglering. Överallt kan övervakningen ändå inte utsträcka sig utan att förstöra det som skall övervakas; på något plan blir självreglering nödvändig. Har planeringen redan omvandlats till destruktiv maktutövning?”
“Samhällsplaneringen utgör kontext för husbyggandet. Med tanke på övervakningen har det varit fördelaktigt att separera denna del av arkitektens arbetsfält till en egen helhet. Staden har förvisats från arkitekturen till en ‘urbanism’, som inte är konst på samma sätt som byggnadsplanering. Den kan inte vara konst, eftersom den till alla delar måste vara maktutövning: planeringen kontrollerar framtiden, den utgör en vaktpost mot överraskningar, för att dagen skall kunna forsätta i morgondagen utan störningar. Till ‘störningar’ hör allt det som påminner om tidigare kulturskeden. Staden som mänsklighetens minne är just detta och därför måste den förstöras, gång på gång. Den måste oavbrutet förändras, moderniseras, anamma den nya arkitekturens ‘stil’, för att kulturen alltid skall bestå.”
I essän “En reseguide till det vardagliga” i tidskriften Arkitekten säger Pasi Kolhonensamma sak: “Det finns två motsatta, men lika effektiva metoder att göra sig av med ett genuint förgånget. Den ena är att lämna det att vittra sönder eller direkt förstöra det, att riva byggnaderna. Den andra är att ge det förgångna ett nytt, spektakulärt värde, att göra det till en del av en turistrond. Staden övergår från sitt historiska formtillstånd till reklamens värld, till en kuriositet. Historien görs till en konsumtionsvara.”
Läsning för envar
Talojen kieli avverkas på 165 sidor, den är således avsevärt komprimerad jämfört med de 430 (större) sidorna i Husens språk. Läsbarheten har vunnit på operationen, i synnerhet som den åskådliga uppläggningen har bibehållits med löpande text på högersidor, fotnoter och illustrationer på vänstersidor. Den digra svenskpråkiga avhandlingen avskräckte säkert mången presumtiv läsare, men den finska utgåven lämpar sig för var och en som är intresserad av arkitektur, byggd miljö och stadsplanering.
Åtminstone än så länge har Nymans tankegångar inte väckt någon större debatt eller inspirerat till uppföljande forskningsprojekt. Trots den banbrytande karaktären i avhandlingen är det kanske inte så överraskande. De grundläggande diskussionerna kring arkitekturens semiotik är ganska snåriga och upplevs förmodligen bli tillräckligt belysta. Debatten kring arkitekturen som kommunikation – vilka budskap och värderingar som uttrycks, av vem och för vem, hur och varför? – är livlig och mångfasetterad, men tycks inte väcka behov av att borra sig ned till de vetenskapliga grundvalarna. Men framför allt: de centrala slutsatserna, såsom att husens språk och arkitektens språk definitivt har separerat från varandra eller att stadsplanering alltid är enbart maktutövning, diskvalificerar ju egentligen ur debatten de praktiskt utövande arkitekterna, både dem som deltar genom att rita hus eller städer och dem som analyserar och reflekterar verbalt. Och tyvärr är det ju så, att det närmast är yrkesutövande praktiker som intresserar sig för arkitektur och arkitekturdebatt – också det en bekräftelse på riktigheten i Nymans argumentering?
Aktuella diskussionsämnen kring temat stad, byggnader och kommunikation råder det ju inte brist på. Den byggda miljöns symbolinnehåll och regionala särdrag debatterades livligt på 80- och 90-talen. Men hur inverkar informationsteknologin på vårt sätt att använda och utforma stad och rum? Hur återspeglas CAD-tekniken på det konstnärliga tänkesättet och uttrycksformerna? Vilken roll har det lokala, regionala eller nationella under den globala marknadens tryck? Vilka medel och metoder kunde en ickehierarkisk, ickemarknadsstyrd, kommunikativ stadsplanering utveckla?
Marknad, torn och glas
Kaj Nyman skrev sin ursprungliga avhandling för ett drygt decennium sedan. Det var tiden för den föregående högkonjunkturen med ohämmade stadsbyggnadsprojekt och glastorn, kommersiella externetableringar och nya stadsbanor (t.ex. den s.k. Ilaskiviutredningen över stor-Helsingfors år 1989). Innan dessa hann förverkligas, rasade ju allt samman som korthus. Men det var också tiden för Berlinmurens fall, och därmed också planekonomins. Nu har vi glömt de sju dåliga åren och fortsätter där vi avbröts – men mer ohämmade än då. I stadsbyggandet sneglade vi då mot London och Docklands, men skuggan av Margaret Thatcher och prins Charles fick vid sidan av den vacklande ekonomiska basen mången att tveka. Nu vågar vi oblygt ta modell av Berlins återuppbyggnadsprojekt och förlita oss på informationsteknikens ohämmade tillväxt.
Mången har funderat på hur IT-staden, eller mer hemvävt Nokia City, ser ut, vilket språk IT-arkitekturen talar. Visavi form och material har vissa symboler utvecklats. I fasaden är glas det enda rätta – behövs mer artikulering, slutenhet eller djupverkan, tillgriper IT-arkitekten olika gitter, galler eller ribbverk som monteras till en dubbelfasad. Denna ges sedan vid behov ekologisk legitimitet som en del av ventilations- och uppvärmnings-/nedkylningssystem. Använda former är utöver torn – som snarare hör ihop men högkonjunkturen än informationsteknologin – geometriska grundkroppar som kvadrat, sfär och cylinder. “Informationen” kan finnas med i projektpresentationen i form av väldiga virtuella bildskärmar, men i praktiken lämnas de bort. “Tekniken” göms också bakom det skinande glaset till skillnad från t.ex. 70-talsarkitekturen med Pompidoucentret i Paris som exempel.
IT-arkitekturens – och därmed IT-stadens – kännetecken är sålunda det transparenta glaset. Genomskinligheten skall representera den nya kommunikationsteknikens väsen: upphävandet av tid och rum, simultanitet och globalism, verksamhetens flexibilitet och gränslösa tillväxt. Man vill ge sken av demokratisk transparens också inom organisation och beslutsfattning. Medborgarna skall kunna genomskåda organisationerna, följa med maktutövningen och avslöja missbruk. Men emellanåt förefaller det som om den verkliga avsikten vore den motsatta, både inom den offentliga administrationen och företagsvärlden: maktutövaren skall snarare kunna se igenom arbetssamfundet, övervaka och styra dess verksamhet.
Glasfasaden strävar till att upplösa gränsen mellan ute och inne, mellan exteriör och interiör. Staden eller naturen förs in i byggnaden, såsom t.ex. sjön Vesijärvi gjorts till en del av “skogsaulan”i det nya Sibeliushuset i Lahtis. Verksamheterna och aktiviteterna inne i huset förs ut i stadsrummet, som en fortlöpande performance.
Men med tanke på skapandet av stadsrum är glasfasaden synnerligen problematisk. Vare sig den är genomskinlig eller speglande är den, eller vill vara, immateriell. Den utgör en vägg som inte är en vägg, för att inte tala om en mur. Och det som det offentliga stadsrummet byggs upp av är just väggar eller murar och öppningarna i dem. Ibland får man av glasfasaderna – och de av någon orsak så populära underjordiska offentliga utrymmena – den uppfattningen, att arkitekten är osäker på sitt eget språkbruk, inte vågar visa upp sig själv eller ta ställning till den omgivande stadsmiljön. Men en omotiverad blygsel kan ur stadsrummets synvinkel vara lika problematisk som ett ogrundat övermod. I ett stadsrum kantat av glasfasader uppstår lätt en atmosfär av nöjespark – men vem vill styra sin dagliga morgonpromenad till jobbet genom Lustiga huset eller Spegelkabinettet?
Kaj Nyman: Talojen kieli, Rakennusalan Kustantajat 1998, 165 s., 148 mk.SL är professor i samhällsplanering vid Tammerfors tekniska högskola.
Staffan Lodenius
