”Arbeit macht frei” – en förlegad paroll? Inte alls. Vore det inte för de obehagliga associationerna skulle frasen idag skrikas ut med stolta, faderliga stämmor & pryda samtliga partiers valbanderoller med stora självlysande bokstäver. Ni tror mej inte? Nå hör här: ”Att inte arbeta verkar isolerande & passiviserande… ger en känsla av att man är överflödig & onyttig… Långvarig arbetslöshet undergräver hälsan samt minskar självförtroendet… [man] går miste om känslan att kunna styra sitt liv.” (Socialstyrelsen i Sverige)

Från födseln till dödsbädden indoktrineras vi med skrämselpropaganda av ovanstående slag. Det är t.o.m. inbyggt i språket – man är icke något utom i kraft av sitt yrke. Vill man uppfattas som en riktig människa är det idag nödvändigt att kunna presentera sig med ett ”jag är ingenjör” (copywriter, journalist…) och katastrofalt om man tvingas klämma ur sig ”jag är arbetslös”.


Varför bestämmer då yrkeskategorin individens människovärde? Samhällskritikern Gunnar Adler-Karlsson, professor i sociologi, framlägger i sin bok Tankar om den fulla sysselsättningen (1978) teorin att arbetet ytterst kan ses som ett individens försök att inför sina medmänniskor berättiga sin egen existens. Graden av berättigande menar han beror på hur stor ersättning man erhåller för detta arbete, vilket till det yttre manifesteras av den konsumtion arbetaren får råd med.
Konsekvensen härav blir att den arbetslöse, och således egendomslöse, anses anormal, en paria som mer eller mindre saknar existensberättigande. Det gamla ordspråket ”den som inte arbetar skall heller inte äta” förkunnas måhända inte längre i bokstavlig mening, men nog hänger attityden tungt över den utpekades huvud.

De arbetslösas uppgift

Varför deklarerar då myndigheterna & massmedia så föga aktningsvärd tilltro till de arbetslösas förmåga att själva styra sina liv? Jo, bilden av de arbetslösas påstått eländiga tillvaro tjänar förstås ett normstärkande syfte: via reportage om halvalkoholister som muttrande ligger utspillda hemma i teve-soffan (iförda sina polska träningsoveraller & med ögon tommare än deras urdruckna ölburkar), vill Storebror förstås skrämma alla duktiga & skötsamma undersåtar; de arbetslösa framställs som degenererade skräckexempel man gör klokast i att hålla sig undan. Genom att hetsa de plikttrogna arbetarna mot ”dem som smiter från försörjningsansvaret” söker alltså myndigheterna förebygga en avundsjuka som ofelbart skulle så fröet till en rasering av rådande arbetsmoral.

Arbete = Aktivitet?

Nå, trots allt är det väl så att yrkesarbete stimulerar individens kreativitet, medan arbetslöshet passiviserar människan? Nja… Idén att anställningslöshet i sig skapar fritidsproblem och att den ”olyckdrabbade” i brist på varje meningsfull sysselsättning griper till flaskan är inget annat än en propagandistisk myt. Måhända tickar klockan långsamt för somliga omedelbart efter friställningen, men det är ett tamdjursproblem.
Vi har helt enkelt suttit i bur för länge, vilket lett till att vi förslappats & blivit nästan totalt beroende av att dygnets vakna timmar organiseras av Storebror: daghem, lekskola, grundskola, gymnasiet, militärtjänstgöring (där lydnad & respekt bankas ända in i ryggmärgen på landets framtid) och arbete.
Att Svensson efter en lång arbetsdag plus avklarade hushållssysslor inte orkar företa sig annat än att slöa framför dumburken passar naturligtvis Storebror utmärkt. Segar sig ändå några ”tappra” skaror utanför hemmets lugna vrå förses dessa generöst med idrottsföreningar, tips- & bingoklubbar, söndagsskolor samt diverse syjuntor att förslösa sin tid hos. Så fostras vi att med glädje utföra våra plikter, tillbringa fritiden med lagom meningslöst klipp- & klistrapyssel och snällt lämna tankeverksamheten åt Farbror Stat & Kapital. Tacka fan för att han sprider ihållande rykten om arbetslöshetens misär…
Arbete = Prostitution
Trots allt är det så att yrkesarbetet erbjuder intellektuell stimulans, berikar sociallivet och… ja, hjälper individen att utvecklas som människa! hör jag nu några protestera. Och visst, det är sant – men för hur många? Den världsberömde filmregissören lovprisar säkert Gud, men den ensamstående diskerskan förbannar sitt usla öde. Begreppet arbete har uppenbarligen olika innebörd, ur såväl ekonomisk som psykologisk synvinkel, för olika ”arbetare”. Det förefaller alltså rimligt att dela upp begreppet i olika kategorier, baserat på graden av ekonomisk & psykologisk tillfredsställelse. Den norske nationalekonomen Christian Venneröd presenterar i sin bok Arbeta mindre – lev mer (1982) följande uppdelning:

  • Slitet, vilket är att betrakta som ren prostitution, då den anställde motvilligt utför slitsamma & ofta förnedrande uppgifter med en klen lön som enda utbyte. Han säljer helt enkelt sin tid & sin kropp. Ex: städare, manufakturarbetare…
  • Det neutrala, vilket C.V. klassificerar som något den anställde accepterar att göra ”…utan vare sig påtaglig glädje eller utpräglad motvilja.” Lika halvfeset som deras lön m.a.o. Ex: lärare, kontorsanställda…
  • Det lustbetonade, vilket består av aktiviteter yrkesutövaren upplever som så tillfredställande att han/hon högst sannolikt skulle syssla med dem även om – något som ”tursamt” nog alls icke är fallet – endast en mycket ringa inkomst erhölls. Ex: artister, rikspolitiker, professorer, företagsledare…

Ergo: bakom politikernas stolta slogans om ”rätt till arbete för alla” ligger en arbetsmoral som i praktiken innebär rätt till välbetald hobby för eliten, rätt till lustneutralt, halvdåligt betalt arbete för de flesta, och rätt till fysiskt & psykiskt slit för invandrare, otämjbar ungdom samt övrigt pack. Medborgarna har med andra ord försetts med den ärorika ”rättigheten” (skyldigheten) att via produktion & skatter försörja & berika maktens glada herremän. Grattis…

Det politiska skådespelet

Nåväl, vi påstås ju leva i en demokrati och faller oss inte nuvarande makthavare i smaken är det väl bara att ge dem sparken och tillsätta nya? Åtminstone vad gäller politikerna? Tja… vilka finns det då att välja på?
Socialisterna skryter ju med att stå på arbetarnas sida. Med bättre betalda & mindre slitsamma arbeten som medel söker de nå sitt mål: det klasslösa samhället. I Sverige anser de sig f.ö. också i stort sett ha lyckats. (Jo, det är sant.)
Men när socialisterna egentligen någon önskan att ta nästa steg och frigöra folket från arbetets bojor? Nej, tvärtom spenderar socialdemokratiska regeringar Europa runt enorma summor, varje år, på anslag till olönsamma (och allt oftare även till vinstgående) företag för att till varje pris hålla sysselsättningen uppe.
Som hårresande, men alls icke unikt, exempel kan jag nämna den tidigare norska S-regeringens satsning på en aluminiumfabrik i en håla vid namn Tyssedal, till vilken man skänkte 1,6 miljarder Nkr i utbyte mot 260 arbetstillfällen; d.v.s. sex miljoner Nkr per anställd! (Och detta trots att man visste att företaget skulle gå med förlust! Det lades mycket riktigt ned två år senare). Staten hade gjort en mycket bättre affär genom att skänka halva summan direkt till de anställda, men det var som ni måhända gissat aldrig riktigt aktuellt…
Detta och drösvis med andra exempel visar att arbetet för socialismen med tiden blivit ett mål i sig, inte blott längre ett medel. Anledningen är uppenbar (se Arbete = Aktivitet?).
Borgarna då? ”Krossa förmyndarmentaliteten” & ”Individuell valfrihet” är sympatiskt klingande paroller som tyder på en annorlunda inställning. Men ack, deras berömda valfrihet gäller nu inte frågan om lönearbetets vara eller icke-vara; även borgarna tjatar om ”arbete åt alla” (även om alltfler öppet börjat erkänna att ”en viss procent arbetslösa ger låg inflation och är bra för räntan”).
Och det är sannerligen inget att förvånas över; förutsättningen för att brackorna konjaksberusade kan spela golf i anslutning till sina sommarresidens på Côte d’Azur, är ju förstås att pöbeln sköter produktions- & serviceslitet. Därtill behöver börshajarna en ansenlig mängd hyfsat välmående småsparare, dels för att ytterligare smörja spekulationskarusellen, dels för att ha några suckers att berika sig på. (Lägg märke till att då maktens kapital spekuleras bort täcks dess förluster alltid ur statens eller internationella valutafondens – d.v.s. skattebetalarnas – guldkistor). Inte heller borgarna sågar av den gren de sitter på.

Tjänarna har blivit herrar

Eftersom således samtliga relevanta partier i västvärldens parlament grundas på denna arbete-åt-alla-moral, ter sig vårt politiska system snarast som ett snällt inbördeskrig parterna emellan. Utomstående medborgare utgör blott åskådare till detta politiska skådespel, med den enda funktionen att vart tredje/fjärde år applådera de politiker som skådespelat minst illa.
Våra folkvalda, vilka egentligen skall fungera som våra tjänare, har alltså i praktiken blivit våra herrar. Herrar som vi tvingas försörja via höga skatter & avgifter. Herrar som vi p.g.a. dessa höga skatter & avgifter måste anlita och be om hjälp. Herrar som låter oss förstå att varje utdelad (återbetalad) krona är en ynnest.
Fy för faen…

Skribenten meddelar skamset att han själv arbetar 60 timmar i veckan…

Alexander Hansson

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.