Nyår. Kallt. Vintervackert. Förväntan inför spännande utmaningar, glädjefyllda uppdrag. Oro för framtiden, barnens och barnbarnens tid, alla barns tid och liv. Värst gnager tanken på de rumänska zigenarbarnen som Kalle Augustsson just nu ägnar sitt övermått av god vilja omsatt i handling. Eller de sjuka, hungrande afghanska flyktingbarnen – var är de nu, var är de i morgon, hur handlar de – som överlever – i övermorgon?

En stark oro, en stark känsla av otillräcklighet.
Samtidigt en stor tacksamhet För man och barn, barnbarn, andra mänskor, arbete, mening. Och för naturens alltjämt växande under. Är det oron som på ett paradoxalt sätt förhöjer naturkänslan?
Jag njuter av den vita landskapsvyn som genomgår hundra ljusskiftningar under det som kallas den mörka årstiden.
(Förutsatt givetvis att kakelugnen värmer härinne).

Månens blåsken gav så mycket ljus att jag ingen ficklampa behövde när jag gick till ladugården härom kvällen. Ett oöverträffat ljus som bara kölden kan hindra en att dröja sig kvar i. För månens och stjärnornas skull har vi ingen gårdsbelysning. Det lönar sig.
Ladugården är ett allaktivitetshus. Just nu är det bara två ålderstigna kaniner som residerar där. Jag väntar på bättre tider, d.v.s. det som kallas fritid, för att igen fylla ladugården med egentliga invånare. Det gör jag ständigt. Under väntans tider har ladugårdsvinden utnyttjats maximalt som repetitionsutrymme och dekorlager. Ett ljud- och värmeisolerat rum var trumrum för sonen under de år kombinationen av musikalitet och aggressivitet gjorde att han och alla andra såg det som hans bästa placering.

Numera är det klädlager för en föreställning som jag bearbetar.
Att jag fått möjlighet att förbättra det som för tre år sedan inte blev helt färdigt p.g.a. tids- och penningbrist, det är ett av mitt nya års glädjeämnen. Inte för att penningbristen skulle vara mindre, men tiden har blivit längre. Som tomatodlare i miniskala litar jag på den långsamma mognadsprocessen. Den lönar sig.
Ett annat glädjeämne är att jag får vara med och förbereda Harry Martinson-jubileet år 2004.

Att träffa medläsarna av Martinson är alltid en glädje, en tröst, en ”komma hem”-upplevelse. Jag glömmer aldrig det första, grundande mötet i maj 1984 i Blekinge. Vitsipporna, bokskogarna, mänskorna, de fantastiska föreläsningarna, framför allt stämningen. Stämning är ett honnörsord hos Martinson – han må vara aldrig så kunskapstörstande och kunskapsrik, men det outtalade och outtalbara, det sköra och svårfångade, livs- och konstnödvändiga som kallas stämning förblir centralt. Kombinationen av autodidaktisk naturvetare och nyskapande stämningspoet gör honom unik – och upphäver den idiotiska dikotomin förnuft-känsla.
Hans kunskapstörst – och småningom kunskapsmängd – väcktes i byskolan av hans vördade och ofta citerade lärare Stav. Poängen med Stav är att han förmår förmedla kunskapen med en sådan kärlek både till denna och till barnen, att den blir närvarande liv i stället för död teori.

Han levde med i allt vad han talade om. När han talade om havet, hörde man mycket tydligt hur han plaskade, och från toppen av Kilimandjaro höll han en gång ett strålande tal om ung bambuskog och antiloper. En annan dag, nere på golvets slättland, ställde han sig och talade, ehuru västgöte, med nästan skånsk röst om sockerbetan.”
På de närmare nittio år som gått sedan Stav undervisade barnen i Jämshög, har världen antagligen förändrats mer än under de 900 åren dessförinnan – i teknisk mening. I mänsklig mening är förändringen lika med noll – på gott och ont. Stavlärare finns alltjämt. Låt dem ta hand om barnen. Låt oss ta hand om dem. Det lönar sig.
För även om alla barn har sett antiloper på TV och EU bestämmer var sockerbetorna odlas, finns undren och äventyren kvar för dem som ser och gestaltar.

Jag känner en ung man, A. Han har ingen utbildning och hans rättskrivning är på klen lågstadienivå. Men han är intuitivt klok, kreativ och inspirerande. Han har fått ett vikariat som dagislärare. Han kan både trösta och ge utmaningar, han är både trygg och lite farlig. Snusmumrik och lilla My på samma gång. Han sätter gränser och håller regler och säger ibland saker som få av oss skulle drömma om att våga säga. Han är omtyckt. Jag vet inte om A. får en chans efter vikariatet. Jag vet inte ens om han vill ha den, men jag vet att för barnen verkar han vara en chans.

En Stav-figur av helt annat slag har jag träffat på i en viktig liten skrift, La faim expliquée a mon fils (Hungern förklarad för min son), skriven av Jean Ziegler. Skriften ingår i en serie publikationer som förklarar de stora världsproblemen på ett koncentrerat och lättfattligt sätt genom att formulera dem som svar på ett barns frågor.
Denna gång handlar det alltså om svälten i världen, den fråga som vi alltid till slut stannar inför, oberoende om vi talar om globalisering, rasism, flyktingpolitik eller terrorism. Och den fråga som vi alltid lyckas skjuta åt sidan, det är alltid någon annan som skall åtgärda den, någon annan gång. Ziegler hindrar oss att skjuta den åt sidan och hjälper oss att bli konkreta. Vid en Afghanistan-kväll härom veckan kom tre sinsemellan mycket olika inledare till samma slutresultat: det är inte vare sig religion eller kultur, utan olja och svält som står bakom terrorism på statlig och annan nivå.

Kvällen borde alltså följas upp av en debatt kring svälten i världen. Kring Finlands biståndspolitik – gärna med någon som kunde förklara den nuvarande snålheten (om denna någon anser att det lönar sig), men också och framför allt om allas våra möjligheter och skyldigheter. Vi borde få Zieglers digra skrift översatt till svenska – av någon som har tid och råd att göra det oavlönat nämligen. Kontakta mig, Någon!

En annan sak som blev tydlig under Afghanistankvällen var behovet av konstnärligt uttryck mitt i faktamängden.
Det hade jag inte trott. Jag, som alltid irriteras av musikinslagen i all världens faktaprogram, där faktatiden förkortas och koncentrationen blir lidande, tyckte först att det var helt onödigt med diktuppläsning en sådan här kväll. Man fick övertyga mig om att det på en teater förväntas någon form av konstnärligt inlägg! Och det visade sig att man hade rätt. Några dikter av den grusiska poeten Liana EvianaHenrika Anderssonsframförande blev inte bara ett välbehövligt andningshål i informationsmängden, utan etsade sig in i medvetandet på det andra, emotionella, lika viktiga planet, och ökade därmed resurserna att ta emot informationen i stället för att minska dem. Det borde jag om någon ha vetat – men det händer att man underskattar det som står en närmast. På samma sätt slår det mig nu att konstnärerna överhuvudtaget är – eller borde vara – Stavmänniskor. Och att samhället bör se konsten som en långsiktigt lönsam investering i människoskap och inte som den där lilla guldkanten man först av allt skär bort när de offentliga utgifterna stiger. Eller som i Borgå i fråga om Konstfabriken, drar upp gamla malätna argument om konstnärerna som parasiter vilka borde ha vett att försörja sig själva. Deras uttalanden är exempel på ett särdeles olönsamt resonemang.
Konstfabriken behövs och måste få kosta – den ger tusenfalt igen bara genom Avanti. Alla byggnader behöver emellertid inte vara dyra för att hysa ett meningsfullt innehåll. Här på landet finns det numera ett antal tomma ladugårdar, som för en ringa slant men med dess mera inspirerat arbete kunde ge plats för en massa ung kreativitet bara man låter någon presumtiv Stav ta ledningen och slutar tro att parkettgolv och flygel är förutsättningen för kulturell verksamhet.

Stav går och känner på den kallnade kaminen och säger: Här är kallt, barn, ta och öppna fönstren mot Stilla havet!”

Kristin Olsoni

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.