Vill Raseborg bli känd som Finlands kulturfientligaste kommun?

376

Igår kväll briserade en bomb i Raseborgs kulturscen. Då publicerades stadens bildnings- och välfärdsdirektör Tina Nordman ett sparförslag till kultur- och fritidsnämnden som i praktiken innebär att Raseborg slopar nästan all finansiering till kultur-, idrotts-, och ungdomsföreningsverksamhet som inte är lagstadgat minimum år 2026. 

Förslaget, om det går igenom, skulle betyda något av en kulturdöd i Svartå och Tenala, där både biblioteken och ungdomsgårdarna ska stängas. Under stängningshot är också Bromarvs bibliotek och Pojos ungdomsgård. Vidare ska allt bidrag till kulturhuset Karelia, Tryckeriteatern, Gardberg Center, Ekenäs sommakonserter och Åbo Svenska Teaters turnéverksamhet slopas helt och hållet. 

Därtill ska det enligt förslaget inte betalas ut några som helst bidrag till föreningars ungdomsarbete, idrottsverksamhet eller kulturverksamhet undr 2026. 

Flera projekt för ungdomar och seniorer läggs enligt förslaget ned. Dans för hälsa – ett projekt för tonåringar – och en plan för kulturfostran slopas, och enligt förslaget ska ingen kultur erbjudas inom äldrevården. 

Som om detta inte var nog ska man också stänga ner tre konditionssalar i kommunen, slopa sommarjobbsedlarna för unga och minska kursutbudet på medborgarinstitutet till minimimängden baserat på statsandelarna. 

Min första reaktion då jag läser sparlistan är att detta ju inte kan gå igenom. Att det skulle vara politiskt självmord för varje politiker som röstar för det här förslaget. Jag drar mig till minnes Museiverkets uppmärksammade förslag att stänga Fölisön och andra populära turistmål i Helsingfors på grund av indragen finansiering – finansiering som sedan till slut ändå hittades. Är det här bildnings- och välfärdsdirektörens känga till stadsstyrelsen: “så här går det då ni skär i kulturen”?

Vänsterförbundet i Raseborgs ordförande Jan Rundt skriver i ett Facebookinlägg att de inbesparingar på kring 700 000 euro som nedkörningen av Raseborgs kulturliv och ungdomstjänster skulle innebära motsvarar 1,4 promille av stadens budget. Enligt Rundt skulle det kosta varje raseborgare den ynka summan på fyra euro i månaden att finansiera alla de tjänster och bidrag som nu är nedläggningshotade. Kommuner försöker alltid att in i det sista undvika att höja skatteöret, men ibland måste man se på vad man förlorar i gengäld. I detta fall gäller det en total massaker på kommunens kultur- och fritidsverksamhet. 

Nu har jag inte det här svart på vitt, men jag har svårt att tro att det finns en enda annan kommun i Finland som varken stöder sina egna kulturhus eller sina föreningar med ett rött öre. Om den här sparlistan går igenom kommer Raseborg utan tvekan att bli känd som den mest kulturfientliga kommunen i Finland – fullständigt paradoxalt med tanke på stadens oerhört rika kulturliv. Inte bara det – i sin egen konsekvensbedömning påpekar Nordman också att nedskärningarna skulle slå hårt mot motions- och idrottsverksamheten, samt mot både ungdomars och seniorers välmående, framför allt på de mindre orterna, som blir av med konditionssalar, bibliotek och ungdomsgårdar. 

Nedskärningslistan är ett direkt svar på kommunens sparkrav. Kultur- och bildningsnämnden har fått som uppgift att leverera en sparlista till stadsstyrelsen, och den har bildningsdirektören varit tvungen att sätta ihop. I förslaget står mer eller mindre i klartext att om man skär ner i det som inte är lagstadgat minimum är det just det här som blir resultatet. Det går inte att i all evighet kräva sparåtgärder utan att det till sist drabbar kommuninvånarna – hårt. Raseborg kämpar med stora ekonomiska problem som bland annat härrör sig till underfinansieringen av hälso- och välfärdstjänsterna, minskade statsandelar och det faktum att flertalet regeringar har outsourcat allt mer ansvar till kommunerna i en strategi för att “balansera statsekonomin”. Detta betyder naturligtvis inte att Raseborgs stad själv kan smita undan ansvaret för sina invånares välmående och rätt till motion, bildning och kultur. Det går inte att förbättra kommunens ekonomi genom att spara den till döds. Om inga andra alternativ finns, måste skattepolitiken ses som ett reellt alternativ för att bevara livskraften på orten.