Etikettarkiv: Raseborg

Samhälle

Klarar inte av att bara stå och se på

Lämna en kommentar

Birgitta Gran kände länge att hon genom sitt jobb som socialarbetare drog sitt strå till samhällsstacken. Men när hon under nittiotalet såg vad som hände med den offentliga sektorn insåg hon att det inte var tillräckligt.

– Att försöka höja grundskyddet, svarar Birgitta Gran utan att tveka på frågan om vad som skulle stå högst på hennes dagordning i riksdagen.

Det är i just de sociala frågorna som hennes politiska engagemang ligger. Som socialarbetare har hon från första parkett kunnat följa med konsekvenserna av nittiotalets välfärdsnedskärningar.

– Länge tänkte jag att jag med mitt jobb som socialarbetare gjorde min samhälleliga insats, men när jag märkte hur det mesta höll på att gå snett i den samhälleliga utvecklingen insåg jag att det här inte räcker och slutade tacka nej när de bad mig ställa upp i val.

Det är fjärde gången den Ålandsbördiga Hangöbon Birgitta Gran ställer upp i riksdagsvalet. Förra gången fick hon knappa 500 röster. I år är kampanjen seriösare än tidigare.

– Den här gången känner jag mig faktiskt redo för riksdagen. Jag har helt enkelt en mycket bredare erfarenhet av politik än tidigare.

I tio år har hon varit med i stadsfullmäktige i Hangö och sedan år 2004 är hon medlem i Vänsterförbundets partistyrelse.

Risar Soininvaara

Hon tycker att Vänsterförbundets förslag att höja alla bidrag till en miniminivå på 750 euro är bra. Det skulle, enligt henne, lösa flera problem på en gång.

– Alla behöver en viss inkomst för att klara sig. Först då kan man börja tänka på att utveckla sig själv och förbättra sina chanser i arbetslivet.

Hon vänder sig kraftigt mot den ”sporrande” stödpolitiken där bidragen hålls låga för att tvinga bidragstagare att söka arbete.

– Jag blev riktigt förfärad när jag läste Osmo Soininvaaras nya bok. Hans sätt att beskriva fattiga och långtidsarbetslösa är väldigt förklenande. Hela hans grundinkomstidé bygger på att man tvingar folk att ta lågavlönade jobb.

Enligt Birgitta Gran har hela stödsystemet blivit dysfunktionellt i takt med nedskärningarna. När de vanliga stöden inte längre räcker till ökar trycket på det behovsprövade utkomststödet, som borde vara systemets sista utpost. Och ju fler som söker, desto svårare blir det att hinna göra sakliga behovsprövningar.

– Det mänskliga livet är så mångfasetterat. Det uppstår problemsituationer som ingen kan förutse och som det inte kan finnas regler för. Därför måste det finnas möjlighet att skräddarsy och använda prövning. Men när utkomststödet började användas som ett masstöd fanns det inga möjligheter att sitta och pröva varje fall skilt för sig.

Att Vänsterförbundet på nittiotalet satt med i en regering som sänkte utkomststödet är någonting som Birgitta Gran har haft svårt att komma över. Hon tror att många av de missnöjesväljare, som nu tyr sig till Sannfinländarna, hade kunnat vara vänsterförbundare om det inte hade varit för partiets regeringsmedverkan på nittiotalet.

– Här misslyckades vi. Men Vänsterförbundet var trots allt det första partiet som tog det växande fattigdomsproblemet på allvar.

Språkklimatet lider

Nedskärningarna i den offentliga sektor sätter, enligt Birgitta Gran, också sina spår på andra områden. I en insändare i höstas lyfte hon fram kopplingen mellan ekonomisk politik och språkpolitik. Agget mot svenskan måste, menar hon, förstås mot bakgrunden av de nedskärningar som gjorts i socialskyddet och den offentliga sektorn.

– När man snålat i den kommunala ekonomin har det blivit omöjligt för kommunerna att sköta det som lagen kräver, vilket gör att folk upplever att hälsovården, skolan och dagvården försämras. I det här missnöjet skapas föreställningar om dem som är annorlunda. Jag tror att det finns ett samband här till språkdebatten.

Gran tror också att missnöjet med skolsvenskan skulle vara mindre om det hade funnits mera resurser att satsa på undervisningen.

– Med större svängrum i den kommunala ekonomin så skulle det också finnas större möjligheter att ordna lite mera spännande språkundervisning.

Som finlandssvensk kandidat i Vänsterförbundet irriteras Birgitta Gran över hur SFP, som hon säger, försöker ta monopol på språkfrågan. Hon ser sig själv som en lika god förespråkare för svenskan i Finland som vilken SFP:are som helst och tycker också att språkförståelsen är väl förankrad i Vänsterförbundet.

Ser dina partibröder och -systrar i Lappland också svenskan som en rikedom?

– Det är klart att det finns olika åsikter i varje parti, men överlag tycker jag att vänstern har en förståelse för minoriteter och folk som är annorlunda.

progressivare
beskattning

Men tillbaka till socialpolitiken. Där oroas Birgitta Gran också över utvecklingen mot att den privata sektorn får allt större ansvar för att producera offentliga tjänster med skattepengar.

– Det är en myt att det inte skulle kunna finnas valfrihet i den offentliga sektorn. Jag har ingenting emot att folk till exempel går för att söka vård hos privata bolag, men då ska det inte ske med skattebetalarnas pengar.

Men finns det inte en möjlighet att avlasta den offentliga vården om folk uppmuntras söka privat vård?

– Om alla som har en möjlighet anlitar privat vård har vi snart en offentlig vård som bara finns till för de allra fattigaste.

Hennes recept för att finansiera en expanderande offentlig sektor är ökad progressivitet i beskattningen.

Finns det inte en risk för skatteflykt?

– Jag är inte så säker på det. Vart skulle höginkomsttagarna försvinna och vem skulle egentligen vilja ha dem? Ibland tänker jag att det skulle vara lika så bra om de som har så mycket men ändå inte vill dela med sig flyttade utomlands. Så blir det lite skapligare folk kvar.

text&foto Jens Finnäs

Samhälle

Mänskors väl och ve, inte kapitalets bästa

Lämna en kommentar

Valarbete är roligt! Det deklarerar Birgitta Gran med sådan övertygelse att man måste tro på henne.

Birgitta Gran från Hangö är kandidat i Nyland, men som ordförande för landsstyrelsen svarar hon också för vänsterförbundets svenska valarbete.
– Det har känts helt bra åtminstone i västra Nyland. Det finns ett tydligt intresse för valet. Ibland kan det bli för mycket av det goda, man skulle behöva göra valarbete på heltid. Men det är roligt att träffa folk och diskutera politik. Nyss hade vi en aktion på gågatan i Kervo. Det hade utsatts en köldgräns på 18 grader, men fast det var kallare än så genomförde vi den, bjöd på kaffe och delade ut valmaterial och tidningar. Folk stannade och pratade och det blev många intressanta och inspirerande diskussioner. Ingen var oförskämd.

Medlet blev målet

Birgitta är som socialarbetare van att lyssna (antagligen vanare än samlingspartisterna som nu säger sig lyssna på folk). Mest handlade diskussionerna om den politik som drivits de senaste åren.
– Väldigt många mänskor är trötta på att ekonomin numera är huvudsaken. Det som skulle vara medlet har blivit målet. Den offentliga servicen skärs ner och medborgarnas behov kommer i skymundan. Jag tror att många blivit cyniska. Man minns hur många partier före förra valet lovade bevara servicen, men i stället sänkte man skatterna. Det har väckt en befogad misstro mot regeringspartierna. Speciellt socialdemokraterna verkar ha svårt att veta på vilket ben de ska stå. När skattebetalarna hade sin valdebatt representerades de av Matti Ahde som glatt gav grönt ljus för fortsatta inkomstskattesänkningar. Både andra och han själv har sedan nog talat för den offentliga servicen.
Birgitta vill satsa på sysselsättningen inom den offentliga sektorn. Dels ser hon genom sitt jobb de stora behoven, dels anser hon att sådana satsningar ger ekonomin större stimulans än skattesänkningar för folk som redan har tillräckligt med pengar.
Hon hänvisar till en undersökning av Raija Julkunen i Stakes’ projekt Välfärdsstatens gränser som publicerades i höstas. Hon visade där att om Finland ville uppnå samma nivå på de offentliga tjänsterna som de övriga nordiska länderna borde det anställas ytterligare 200 000 personer för dem.

Myter som fakta

Birgitta är mycket skeptisk till en privatisering av välfärdstjänster, och till att staten och kommunerna ändrar sin verksamhet utifrån principer som tagits från den privata sektorn. Ett exempel på det senare är ibruktagandet av beställar-utförarmodellen.
– Den förutsätter att man produktifierar verksamheten, och det är svårt inom vården och speciellt omsorgen, som till stor del bygger på växelverkan och där processen kan ta lång tid och kanske följas av rehabilitering. Det är ett samspel mellan olika instanser. Det är verkligen en myt att man för att folk ska få valfrihet måste satsa på en privatisering. Inom t.ex. äldreboendet kan det vara viktigt med valfrihet, men den kan ordnas också inom den offentliga ramen.
När det gäller välfärden finns det diverse myter som framställs som fakta.
– Många upplever utvecklingen som obehaglig, utan att kunna sätta fingret på vad det är som är skevt.

”Den dagen glömmer jag aldrig”

Enligt Birgitta gäller det för vänsterförbundet framför allt att få folk att rösta. Många av dem som det inte gått så bra för har fått en sådan misstro för samhället att de inte bryr sig om att rösta.
– När vänsterförbundet i regeringen gick med på beskärningen av utkomststödet var det startskottet en negativ utveckling också för partiet. Det gav ett trovärdighetsproblem. Nedskärningen trädde i kraft 1.3.1998 och den dagen glömmer jag aldrig. För familjer med många barn kunde den innebära att de fick tusen mark mindre i månaden, och de hade det verkligen inte fett före det heller.
Birgitta anser att det varit bättre för vänsterförbundet att gå ut ur regeringen än att godkänna nedskärningen. Det tog en tid innan det började klarna i vänsterförbundet vad som skett. Detta har ju ingalunda varit den enda försämringen för de mest utsatta.
– Om man skulle ha presenterat hela paketet av nedskärningar som inleddes i början av 90-talet och som förändrade samhället på 10-15 år skulle det aldrig ha gått igenom. Det har varit svårt för folk att se sammanhangen.

Vänstern behövs

Socialdemokraterna är inte så värst intresserade av några kritiska röster på vänsterkanten.
– Maarit Feldt-Ranta har sagt att vänsterförbundet inte har något att ge en enda mänska i detta land. Men trycket från vänster är väldigt viktigt, utan det hade de inte tagit bort självrisken för boendekostnaderna. Också om det finns många socialdemokrater som står nära oss har den regeringspolitik som förts talat ett annat språk. Om vi behöver dem för att komma med i regeringen behöver de nog oss för att komma ihåg sina rötter, och sina löften.
– Även om man inte kan låta bli att peka på ihåligheterna i deras agerande skulle det vara viktigt att skapa ett samarbete som ger utsikter för en vänsterpolitik som utgår från mänskors väl och ve, inte kapitalets bästa.

Modell från USA?

Näringslivets organisationer, bland dem skattebetalarnas centralförbund, har slagit på stortrumman för sina krav på nästa regerings program. En del medborgarorganisationer kanske gör det, men mycket mera anspråkslöst. Också Stakes har dragit sitt strå till stacken – avsikten är att ge en grund för förhandlingarna om nästa regering. Och det är ett tungt vägande strå, eller flera strån. Inom ramen för projektet Välfärdsstatens gränser”. Det tyngsta strået är Raija Julkunens bok Kuka vastaa?, som Birgitta Gran hänvisar till.
Julkunen är djupt oroad över utvecklingen. Sedan mitten av 90-talet har de sociala utgifterna i Finland ökat långsammare än i något annat ”gammalt” OECD-land. Finlands socialpolitik har med små steg avlägsnat sig från den nordiska universalismen och närmar sig den amerikanska välfärdsmodellens ideal och praktik, sade hon i en intervju för LO-tidningen i december.
– Oförmågan och avsaknaden av politisk vilja att praktisera jämlikhetsskapande politik flyttar tyngdpunkten i välfärdspolitiken mot fattigdomspolitik och socialt arbete. Man försöker minimera ökningen av resurserna och rikta dem till de sämst ställda grupperna och till aktivering av socialbidragstagare.
Enligt henne strävar man snarast till att disciplinera arbetslösa, snarare än att skapa verkliga förutsättningar för dem att få foten in på arbetsmarknaden. Finlands ekonomiska och sysselsättningspolitiska linje har under de senaste åren baserats på föreställningen att det är nödvändigt att sänka skattekvoten för att trygga ekonomins konkurrenskraft.

Text: Peter Lodenius
Foto: Jens Finnäs

Samhälle

Brev från Tenala

Lämna en kommentar

Skall det nya året bli gott eller dåligt

Denna typ av “lokalbrev” var ett återkommande inslag i Ny Tid under tidningens första decennier. För det mesta skrevs de av någon talför och skriftbegåvad lokal DFFF-aktiv som rekryterats som “lokalreporter” på orten, och signerades för det mesta med pseudonym eller initialer, vilket gör att de är svåra att identifiera i dag, utan att gräva djupt i arkivmaterialet. Den långvariga chefredaktören Mikael Romberg identifierade en stor del av personerna bakom pseudonymerna i sin översikt över Ny Tids 30-åriga historia år 1973. Ibland tog de här breven formen av korta, dagboksaktiga översikter över hållna möten och auktioner, ibland skrevs de i mer raljerande och kåserande stil, som denna. Under en tid då både transportförbindelser och kommunikationsmedel var betydligt långsammare och färre än i dag, fungerade de här breven ofta som de enda informations- och kontaktkanalerna mellan de olika arbetar- och vänsterföreningarna i Svenskfinland, och hade således en klar funktion, även om texterna i sig inte alltid var av högsta informationsvärde. Artikeln digitaliserad 27.6.2017. 

Skall år 1957 bli ett gott eller dåligt år? Den frågan har säkert mången ställt sig såhär vid årsskiftet. I varje land, där kapitalisterna är de styrande, blir svaret alltid detsamma. Ty kapitalisternas nyårshälsning till arbetarklassen lyder alltid såhär: Exploatering, hänsynslös utsugning och hänsynslöst utnyttjande av arbetarklassen på alla områden, för att de själva skall kunna behålla sin ställning, makten och rikedomen. Arbetarklassens nyårshälsning borde nu mer än någonsin ljuda för enighet: förenen eder! Genom de arbetandes enighet eller oenighet avgörs frågan om året blir gott eller dåligt.

Den orättvisa, som tar sig uttryck i höjda priser, höjda skatter, mindre löner genom en konstlad arbetslöshet, är en del av de vapen kapitalisterna använder sig av för att uppnå sina mål. Hur underligt det än låter, finns det ingen lag som säger att det skall vara så, utan det är folkets egen sak, det är folkets enighet som avhör om året blir gott.

*

Härifrån Tenala flyr många undan arbetslösheten genom att fara till Sverge, men alla kan ju inte göra detta och alla vill inte heller göra det. De som blir kvar hoppas och väntar att tiderna skall förändras. Tiderna förändras fortgående, men till det sämre, om vi inte håller fast vid de rättigheter arbetarklassen tillkämpat sig. Den enda möjligheten att behålla sina rättigheter och vinna nya, är att göra som kapitalisterna — organisera och förena sig.

Hur ofta får vi inte höra att vi har en alltför hög levnadsstandard. Arbetarklassen lär med ett ord leva i överflöd. Varför strömmar då inte t.ex. svenskar, danskar och norrmän hit på arbetsförtjänst, då vår levnadsstandard är så hög? Den frågan undviker herrarna att besvara. Räknas de arbetslösa som herrar och de höga skatterna och förhöjda priserna som måttstock på den höga levnadsstandarden, stämmer nog påståendet.

Under det utgångna året hade vi här i Tenala närmare ett hundra flera utflyttade än inflyttade personer, varav många var svergefarande, men kanske de ledsnade på allt det stora överflödet, ho vet.

*

Annars går livet här sin gilla gång. Enformigheten avlöses då och då av någon tvångsauktion, där småbrukarna mister sitt lösöre, som utpressas för skatterester.

Fiskarbefolkningen åter lever i överflöd, men blott på minnen av forna fångster. Men det är väl också att ha hög levnadsstandard.

Då jag som rekryt hamnade in i finska armen begrep jag inte varför vi skulle hålla bröstet ut och rumpan in, men nu förstår jag det. Vi var nämligen det året skattefria. Ty ju mera skatterna tynger folkets axlar neråt, desto mer stiger den kroppsdelen uppåt som vi rekryter skulle hålla in. Därav kan man också dra en annan slutsats. Det bidrar till att förklara varför så många arbetare inte bryr sig om krigspränikorna — de har huvudbry med var de skall hänga dem.

Ja, så var det med den saken. Men för att övergå till något roligare, eller mera glädjande, kan vi ju nämna litet om vår folkdemokratiska förening. Här i fastarbyavdelningen skall vi börja det nya året med att hålla årsmöte och julfest på samma dag. Det blir lördagen den 12. 1. kl. 19 hos E. Bredenberg på Ovanmalm. Alla är hjärtligt välkomna, men en liten sak att hålla på minnet är att varje deltagare är vänlig och tar med sig en liten julklapp plus ett gott humör, fast det sistnämnda brukar man annars få gratis på festen. Vi har blivit lovade riktigt ”kiva” filmer, och våra medlemmar i syjuntan är ju kända för att kunna laga gott kaffe och goda bullar, och det kan ju var-och-en sedan övertyga sig om. Men en skild hälsning skulle jag gärna ändå sända kamraterna i Trollshovda. Ni som är fiskare, kom med på festen. Ni får alldeles gratis ett minne till att leva av.

S N

P. S. Fick i sista minuten meddelande om att riksdagsman Gösta Rosenberg håller festtalet på julfesten.

Samhälle

Metallare i Pojo om arbetsförhållandena

Lämna en kommentar

1955 hade Ny Tids andre chefredaktör Atos Wirtanen slutat på sin post, och Mikael Romberg inlett sitt 19-åriga värv som chef på tidningen. Utmärkande för denna tid var fokuset på politik och arbete, och fackliga val och kongresser fick också då stort utrymme. I den här artikeln har den anonyme skribenten besökt Västnyland och intervjuat arbetare och förtroendemän inför fackförbundet Metalls kongress, och kongressen dök upp flera gånger i spalterna. Artikeln står som ett typexempel på den verkstadsgolvsjournalistik som idkades i Ny Tid på 1950-talet.

Kongressförberedelserna är i full gång i avdelningarna. Som bäst pågår nomineringen av kongresskandidater — nomineringen började den 16 september och pågår till den 9 oktober. Sedan återstår röstningen om kandidaterna. Frågan ägnas i avdelningarna den allra största uppmärksamhet — det är ju meningen att kongressrepresentanterna verkligen skall företräda arbetarnas åsikt.

Ny Tid har rest i metallkommunen Pojo och frågat vad arbetarna anser i Billnäs, Åminnefors, Skuru och Fiskars. 

Representanten bör vara den bästa kamraten i avdelningen, säger metallarbetaren Eino Hyvönen i Billnäs. Han bör vara en person som känner ansvar inför de uppgifter kamraterna anförtror honom. Han representerar ju inte bara sig själv i förbundets “parlament” utan metallarbetarna på sin arbetsplats. Därför är det nödvändigt att det är fullt hus i möteslokalen då representanterna väljs och får sin vägkost, understryker Hyvönen. På detta möte bör var och en komma fram med vad han har på hjärtat, vare sig det rör förbundets inre angelägenheter, kollektivavtal eller andra överenskommelser, i allmänhet frågor som är gemensamma för oss metallare och som förbundet bör ta itu med. På detta sätt ger vi gemensamt vägkost åt representanterna. och då kommer vår kongress säkert att fatta beslut som tillfredsställer medlemskåren.

Hyvönen framhåller till slut att kandidaternas politiska uppfattning inte får vara utslagsgivande vid valet. Huvudsaken är att kamraten motsvarar de krav man ställer på honom — att han inte “äter upp” sin vägkost utan ställer sig bakom de gemensamtna besluten. På detta sätt är han värd sina kamraters förtroende

Grundlönen bör stiga så man kan leva enbart på grundlönen, säger Werner Ahlström, också i Billnäs. Detta är det första villkoret. Vi måste komma bort från det nuvarande tvångsackordet — något annat kan man inte kalla det då timlönen år så låg.

Många arbetare i Billnäs har under 30 000 i månaden. Årslönen är omkring 30 000 mk i medeltal [sic]. Enligt metallarbetarförbundets tidskrift Ahjo är metallarbetarens medellön — index inberäknat — 181 mk i timmen. Detta varierar mycket på olika arbetsplatser. I Billnäs räknar man med i medeltal 181 mk i timmen för en yrkesman. Hjälpkarlarnas löner går under 150 mk.

— Arbetstakten har drivits upp på vår arbetsplats så mycket att det knappast går att driva upp den mera, fortsätter Ahlström. Detta år också en sak som vi måste råda bot på. Och tidmätningsmännen gör vi ingenting med. De står dagen lång och tar tid, och stör arbetarna, och kommer till resultat som år si och så, och oftast används resultaten inte alls når man bestäm-mer arbetarnas löner.

— Vad anser du om sysselsättningsläget i metallbranschen?

— Utan sovjethandeln vore det stor arbetslöshet inom metall. Sovjethandeln har sin betydelse också för oss här i Billnäs, fast vi inte tillverkar någonting för Sovjetunionen. Om tiotals tusen metallarbetare på andra orter blir arbetslösa vet vi nog hur det skulle gå med våra löner. Förresten har vi här i Billnäs gjort också för Ryssland i tiden — jag kommer ihåg de s.k. infanteriyxorna från första världskrigets dagar

Huvudförtroendeman Vuorinen i Billnäs vill ännu inte uttala sig i fråga om kollektivavtalet.

— Så länge världen står finns det alltid önskemål, något, sade han, Jag vill inte ännu säga något om uppsägning eller inte. Först ska det komma cirkulär från Metall, sen behandlas frågan.

I fråga om styckenormssystemet konstaterar Vuorinen, att det ingenstädes tagits väl emot.

Om tidmätningsmännen säger han, att de inte är några omtyckta karlar. Det är en allmän uppfattning, framhåller han.

— Det senaste avtalet har medfört en viss förbättring i förtroendemännens ställning. säger Vuorinen. Ändå finns det vissa “kryphål”. Han framhåller i denna fråga att utvecklingen inte tycks leda till det som förtroendemännen väntar sig.

Vuorinen håller på 40-timmarsveckan.

— Någon gång måste den ju ändå komma, säger han.

Om rationaliseringen säger Vuorinen, att den blir värre och värre. Man tar ut allt mer av arbetarna.

Vi konstaterar att det bland arbetarna råder en tuppfattning, att metallarbetarförbundets nya kollektivavtal ska underställas medlemskåren för godkännande.

— Man kan diskutera för och emot, säger Vuorinen.

— Vad anser du om metallindustrins utvecklingsmöjligheter?

— Vi metallare är inte sämre än andra. Metallindustrin kom bra igång genom skadeståndet och har goda utvecklingsmöjligheter. Om handeln säger Vuorinen att vi måste bedriva handeln med alla länder.

Metallindustrin utvecklas — ett nytt valsverk i Åminnefors.

I Åminnefors har Fiskars-koncernen ett nytt valsverk under byggnad. Man har trängt in det mellan gamla valsverket och en annan gammal byggnad. Resultatet är att det nya valsverket inte alls kommer att motsvara de anspråk man borde ställa på en ny fabriksbyggnad. Dåliga ventilationsmöjligheter och halvmörker i valsverkshallen blir resultatet av en dylik hopgyttring. Med rätta är arbetarna i Åminnefors allmänt missnöjda med att nybygget skäms bort på detta sätt. Dålig planering och strävan att spara in skatter anser man att är orsaken. Då man krånglat det nya valsverket ihop med det gamla räknas det hela bara som utvidgning och man klarar sig undan stora skattesummor. Skattelagarna borde således förändras så att inte de skulle bidraga till dylika missförhållanden. I närheten av valsverket stöter vi på arbetaren Göran Björkqvist. Det år söndag så han har god tid att resonera. Vi pekar på nybyggnaden och frågar hur han känner det att få ett nytt valsverk till Åminnefors.

— Det är nog på tiden att få ett nytt, för det gamla ärså gammalmodigt som det bara kan vara. Arbetet kanske blir litet lättare och mindre farligt i det nya. Men mest kommer förstås förnyelsen att inverka på produktionen, som igen kommer att stiga åtskilligt.

Produktionen har stigit, vinsterna har stigit — men inte lönerna

— Vi alla arbetare här vet att produktionen ständigt har stigit, ibland riktigt med stora språng. Det har ju dels berott på nya tekniska metoder men också till stor del på att arbetstakten pressats uppåt. Hittills har denna utveckling lämnat spår efter sig endast beträffande bolagets vinster, så arbetsgivaren ensam kan glädja sig. Det är ju en sak som var och en kan övertyga sig om som bara litet studerar skattekalendern för flera år i följd. Arbetarnas årsinkomster har minsann inte orkat med i utvecklingen, har de stigit en liten aning beror det uteslutande på den starkt ökade arbetstakten, som arbetsgivaren i alla fall förtjänat mest på.

— Jag tror att utvecklingen varit likadan överallt. Och jag måste säga att jag gläder mig över att vår metallindustri utvecklas i så snabbt tempo. Redan nu visar ju vinsternas ökning att möjligheter finns till stora löneförhöjningar och då vinsterna stiger ytterligare kommer nog den dag då vi enar oss och tar ut vår del och har Liljeström att göra litet bättre avtal med arbetsgivaren.

— Aldrig tidigare har arbetsgivaren på eget initiativ höjt våra löner och inte kommer han nu heller att göra det. Allt beror på oss metallarbetare, hur beslutsamt vi framlägger våra krav. Vi har ju snart vår kongress och då borde denna fråga ordnas tillsammans med med många andra. Tiden för kollektivavtalet går ju även ut så vi borde denna gång få ett nytt och ordentligt sådant.

Må kongressen bestå av endast en part — metallarbetarna

Björkqvist berättar att på Åminnefors bruk har arbetarna insett möjligheterna att förbättra livsvillkoren genom att mangrant ansluta sig till fackavdelningen och gemensamt sträva till förbättringar.

— Jag tror att både socialdemokrater och folkdemokrater själva insett det onyttiga i att ställa till stridigheter på arbetsplatsen m och fackets möten om t.ex. vem som började kriget i Korea, då vi har fullt upp att diskutera våra egna arbets- och lönevillkor. Därför kommer det numera inte heller på frågan att representanter till fackets kongresser eller konferenser skulle utses på grund av att han tillägnat sig den ena eller andra världsåskådningen utan vi väljer helt enkelt sådana kamrater som står fast vid avdelningens beslut och som handlar enligt våra gemensamma intressen

— Må förbundets kongress denna gång bestå av endast en part — metallarbetarna — så att det inte blir nödvändigt att hålla alla sorters gruppmöten som tidigare.

— Jag anser det vara av betydelse att medlemmarna diskuterar kravet som ställes till förbundskongressen så att representanten rätt förstår sina uppgifter och efter mötet kan förklara de beslut som gjorts. De representanter som i handling verkar för genomförandet av kraven på högre löner, kortare arbetstid och förbättrade sociala förhållanden kommer att erhålla alla arbetskamraters förtroende och stöd. Det nuvarande kollektivavtalet motsvarar inte våra berättigade krav och bör därför sägas upp i lagstadgad ordning. Så lägger Björkqvist fram sina åsikter om metallarbetarnas frågor. Vi kliver in i valsverket, vandrar mellan maskinerna, som även de har vilodag och pustar ut efter veckans hårda duster med järnet.

Längst bort finner vi två man på söndagsarbete. De bryter loss slagg ur en ugn med långa järnspett. Nu är ugnen kall, men i morgon kommer den att sprida en stekande hetta omkring sig och driva mycket svett ur arbetarnas kroppar.

Här råkar vi vellaren Gösta Grönholm, huvudförtroendeman och ordförande för Åminneforsarbetarnas fackavdelning, samt hans arbetskamrat Bertel Barman. Vi skall även höra deras mening.

Grönholm berättar att han är uppfödd och trivs bra i Åminnefors. Under yngre år var han på sjön och såg sig omkring i världen, men nu är han fast förankrad på orten.

Barman bor i bolagets rum i Fiskars och har lång väg till arbetet. Han anser att ännu mera borde göras att avskaffa bostadsbristen i Åminnefors.

På tal om lönefrågor framhåller Grönholm följande:

Grundlönerna borde höjas betydligt

— Grundlönerna är så små att ingenting kan existera på dem. De borde höjas betydligt. När grundtimpengen är så låg som den är, blir ackordprocenten så stor och arbetsgivaren har alltid det som käpphäst mot oss. Vore grundlönen närmare den verkliga lönen sku ackordprocenten bli mindre.

Grönholm berättar att lönefrågan i martinverket är olöst men hoppas att den snart skall bli ordnad. Premiesystemet har man sluppit, och det var ett dåligt system ty arbetarnas lön steg inte alls i samma takt, som han ökade produktionen. Beträffande martinverket har man dessutom kämpat för att få ett fyrskiftsystem infört. Nu måste arbetarna där arbeta 8 timmar även på lördagen utan att få någon övertidsersättning.

Vi får veta att 99 % av arbetarna i Åminnefors är fackligt organiserade och att förberedelserna för kongressen är i full gång

— I söndag har vi allmänt möte och ställer upp kandidater. På samma möte skall vi även ta upp. dalsbruksarbetarnas strejk och sätta igång med en understödsinsamling.

Grönholm har ingenting att klaga på metallarbetarförbundets ledning. Han framhåller att man i Åminnefors för det mesta fått igenom frågorna utan att anlita förbundets stöd.

Medlemmarna bör godkänna kollektivavtalet

— Avtalet bör sägas upp så fort det finns möjligheter att förbättra det, säger Runar Lindén, också i Åminnefors.

Lindén har tidigare varit företroendeman och fackavdelningens ordförande, men nu anslår han största delen av sin tid åt sitt arbete som socialdemokratisk kommunalman.

Grundlönerna är på tok för låga, förklarar Lindén. Ändå är det ju just grundlönerna söm bör vara det stabila att falla tillbaka på.

— Anser du en höjning på 10 % möjlig?

— Det är svårt att ge ett exakt svar på den frågan, men arbetstakten och produktionen har ökat — i synnerhet i smältverket — utan att lönerna stigit i motsvarande grad. Produktionen ökar fortsättningsvis och dessutom kommer industrin att förstoras. En tillbyggnad är som bäst igång. En lönehöjning vore skälig och nödvändig.

— Flera arbetare har svårt att klara sig.

— Vad anser du om arbetsförhållandena här?

— Det är liksom “friare” här än på många andra orter. Därför flyttar en del arbetare hit. Men arbetarskyddet har inte varit som det bort vara. I det avseendet finns det en lid del övrigt att önska.

— Hur kommer det att bli med det nya valsverket?

— Det ser ut att bli en ganska trist arbetsplats, det blir ont om ljus och luft. Det byggs nämligen mellan två gamla byggnader.

— Hur är bostadsläget?

— Bostadsstandarden har betydligt förbättrats under de senaste åren. Många bygger egnahem.

Vi återgår till avtalsfrågån.

— Vad anser du om tanken på att underställa det nya avtalet medlemskårens prövning?

— Jag anser att det vore bra, om avtalet innan det slutligt godkänns underställs alla avdelningar.

Också fjäderfabriken utvidgar driften

I Skuru får vi tag i fackavdelningens viceordförande Kauko Vainio. Han uppför tillsammans med arbetskamrater skorstenen i ett egnahem. Vi avbryter honom för en stund för att höra hans åsikt om en del av metallarbetarnas problem.

— Grundlönerna bör höjas, är även hans fasta ståndpunkt. Så som det nu är måste man göra tvångsackord för man är ju tvungen att göra hurdana ackord som helst, inte kan man ju heller tänka sig att arbeta för grundlönen

— Annars är det brått på fjäderfabriken, berättar Vainio. Jag tror att kvaliteten på de fjädrar vi gör är ganska bra så att de väl kan tävla med de utländska. Nu håller man ju på att förstora fabriken med det dubbla så affärerna tycks nog gå bra

— För oss metallarbetare har affärerna inte gått något bra. Men snart, så ska vi hoppas, får vi ett nytt kollektivavtal då det gamla går ut. Och vi ska hoppas att vi metallarbetare denna gång får vara med och göra det så att det blir ett bra avtal. Senaste gång fick vi bara kalla fakta på bordet, ”så här är det skrivet och där med jämt”. Det är fel att det blir så.

82-84 mk grundlön i Fiskars

I Fiskars träffar vi Arvi Lindstedt som understryker att förbundet nu energiskt bör ta itu med arbetarnas krav. Förbättringar är önskvärda i flera avseenden, framhåller han.

— T.o.m. om man gör ackord på 75 % (också minimum 30 % förekommer) blir förtjänsten liten. En hög ackordprocent betyder ännu inte stor inkomst om grundlönen är så låg som 82-84 mk.

— Under fem års tid har produktionen stigit med ca. 200 %. Men lönerna är i allmänhet här 140 mk i timmen. Yrkeskarlarnas årslöner pendlar mellan 300 000 mk och ca. 460 000 mk — årslöner på 500 000 mk förekommer, men i dem ingår en hel del övertidsarbete.

— I fråga om sociala förmåner har det förekommit inskränkningar. Läkare ficks tidigare gratis, men nu måste arbetarna betala 150 mk (på natten 300 mk) per besök. Det vore riktigt, om arbetarna skulle ha läkarbesök och sjukhusvistelse helt och hållet betalda från bolagets kassa. Vad beträffar förhållandena på arbetsplatserna här — tvättmöjligheter m.m. — är i vissa fall skäliga, i andra dåliga.

— Under den senaste tiden har någon mera märkbar uppskruvning av arbetstakten inte förekommit här. Detta beror delvis på att det i varit ledningsskifte.

Red