Grunden till de konflikter med den muslimska världen som nu skakar Europa är en lång kolonial historia av förtryck, rasism och exploatering. Där skapades den klyfta mellan ”vi” och ”dem” som råder än i dag.

Den konfrontation som än en gång skakar det offentliga rummet i Europa är knappast ett religionskrig, vilket så många gärna vill ge sken av. Problemet är betydligt djupare och har flera olika rötter. En av dem är kolonialismens våldsamma historia, en annan den europeiska rasismen och intoleransen mot andra religioner än kristendomen.

Rasismen hör inte bara till Europas mörka förflutna, den är en del av de strukturer och institutioner som präglar även vår tid. Den europeiska rasismen har förutom rastänkandet alltid haft en religiös underton, något som går att utläsa ur de antisemitiska strömningar som kulminerade i mellankrigstiden som ledde till ett systematiskt folkmord på judar. I dag har islam och muslimer tagit judarnas plats och blivit det kristna och koloniala Europas ”de andra”.

Korstågen mot muslimer tog aldrig slut, de ändrade bara karaktär. Muslimer har varit och är en av de mest och bäst definierade ”de andra” som i den europeiska orientalismens spår demoniseras och framställs som från ”väst” väsensskilda folk. Detta har också, enligt forskning som frekvent osynliggörs i svenska medier, varit en grundsten för konstruktionen av den ”västliga” identiteten.

Kolonialmakterna Englands och Frankrikes förhållningssätt och krig mot det osmanska riket gick hand i hand med orientalismen och utgjorde ett kolonialt korståg. Europas ”sjuke man”, det osmanska riket, skulle förgöras, ett mål som var överordnat osmanernas eget intresse.

Eftersom den demokrati och den modernitet som propagerades av västländerna så många gånger föll platt i konfrontation med samma länders faktiska agerande i dessa områden kom begreppen ofta att uppfattas som liktydiga med kolonialmakternas intressen. Englands och Frankrikes politik gentemot två riken som under lång tid utgjorde vad som brukar kallas ”den islamiska världen”, nämligen de osmanska och persiska rikena, är talande exempel.

 

Ständigt och systematiskt motverkade de alla former av modernisering, ekonomisk tillväxt och demokratisering. Det osmanska rikets begynnande demokratiska utveckling och det som var ett av de mest liberala konfederationssystemen i Europa, nämligen milletsystemet, utsattes för kolonialmaktens ingrepp för att slutligen elimineras under första världskriget. Den iranska demokratiska utveckling som resulterade i landets konstitutionella revolution och etablering av en konstitutionell regim 1906 krossades genom att man påtvingade landet olika avtal. Den bräckliga konstitutionella regeringen motarbetades och 1907 delade England och Ryssland landet mellan sig i två intresse-områden

När Turkiets kamp mot ockupationen efter förs-ta världskriget tvingade England och Frankrike att lämna landet kapade England de två oljerika provinserna i det osmanska riket och skapade Irak – samt tog kontroll över området. Irakiernas fortsatta kamp mot det engelska protektoratet bemöttes av hänsynslösa flygbombningar av byar och städer som resulterade i hundratusentals männi-skors död. Den engelska minister som beordrade bombningarna var Winston Churchill, som så ofta framhålls som hjälte och nyligen fick ett eget minnesmuseum i London. Irakiernas demokratirörelse och självbestämmanderätt bombades med andra ord bort. Britterna skapade en ny monarki, efter engelsk modell, och påtvingade Mellanöstern ännu ett land 1922, precis som man tidigare gjort med Sudan, Syrien, Saudiarabien, Jordanien med flera. ”Världssamfundet”, Nationernas förbund, gav sitt fulla stöd till att Irak blev ett engelskt protektorat.

Den ekonomiska utveckling och modernisering i Egypten som satts i gång av Muhammad Ali på 1800-talet hejdades av England för att landets egen textilindustri inte skulle få konkurrens. Landet sattes under engelsk kontroll. Demokratirörelsen och motståndet mot ockupationen möttes 1919 av den engelska armén som dödade 800 egyptier. Ändå lyckades britterna inte stoppa den demokratiska rörelsen under wafdpartiet i Egypten utan försökte igen. År 1924 arresterades den demokratiske statsministern Saad Zaghluloch deporterades till Malta. Även Egypten blev ett engelskt protektorat, vilket godkändes av andra västmakter, inklusive USA. Diktatorerna, som den egyptiske diktatorn kungFuad, var Englands närmaste allierade och de demokratiska rörelserna dess fiender.

 

Historien är densamma i Mellanösterns övriga länder. Frankrike krossade exempelvis syriernas rörelse för självständighet och konstitutionalism och ockuperade landet, gjorde det till sitt protektorat och fick det godkänt av Nationernas förbund 1923. Många demokratiska och antikoloniala revolter fram till andra världskriget slogs ner brutalt.

Efter att andra världskrigets vapen hade tystnat intensifierades motståndet mot de europeiska ockupationsmakterna i de islamiska länderna. Än en gång krävde det civila samhället att få delta i kollektivt beslutfattande och bestämma över sitt öde. Från Nasser i Egypten till Mosaddeq i Iran tog nationella grupper makten och försökte nationalisera ländernas tillgångar och minska de västerländska företagens kontroll över ekonomin. Svaret lät inte vänta på sig. Västvärlden gjorde som så många gånger förr: talade våldets språk.

Suezkanalen ockuperades och Egypten utsattes för ekonomiska sanktioner och militära och politiska påtryckningar. I Iran och Turkiet krossades de demokratiska rörelserna på 1950-talet med militär makt med stöd av väst. De demokratiskt valda regeringarna störtades. Mosaddeq avsattes, fängslades och sattes i husarrest under resten av sitt liv och den turkiske statsministern Menderes avrättades 1960. Det var början till en rad militära ingripanden i världen, inklusive de islamiska länderna, där folket åter fick uppleva att den västerländska retoriken om demokrati, modernitet och utveckling är tomma ord, anpassade till det västcentriska historieberättandet.

 

Alla rörelser som satte sina länders demokratisering, modernisering och utveckling på dagordningen betraktades av väst som kommunistiska och krossades. Demokratiska muslimska partier och socialdemokrater sågs som fiender och potentiella allierade med Sovjet. De fanatiska talibanerna däremot och andra antidemokratiska krafter, inklusive den saudiske kungen och Saddam Hussein, stöddes systematiskt och sågs som ”våra allierade”.

Listan kan göras lång, och de senaste reaktionerna mot publiceringen av -karikatyrteckningarna måste ses mot bakgrund av detta koloniala sätt att agera genom historien.

Och det fortsätter än i dag. Den konsekventa inställningen till ”de andra” och den systematiska exploateringen och diskrimineringen av dessa ”underordnade” grupper har påverkat västerländska samhällen. Kolonialismen och nykolonialismen har efter hand ändrat skepnad och blivit intern. Det som präglar den interna kolonialismen är den mångfasetterade segregation som i dag kännetecknar så gott som alla västerländska samhällen. ”De andra” finns nu bland ”oss” och görs främmande genom våra institutioners normala, vardagliga handlingar.

Kriget mot terrorismen har lett till att dessa människors redan svåra utanförskap och marginalisering ökat och legitimerats. Ribban för vad som är ”politiskt korrekt” att säga offentligt om ”de andra” har successivt sänkts och inkluderar nu legitimering av ren främlingsfientlighet.

Jyllands-Postens teckningar av profeten Muhammed är alltså ingen tillfällighet. Det symboliska våldet mot muslimer har intensifierats i en rad europeiska länder. Danmark har de senaste åren fört en rasistisk politik och fördjupat klyftan mellan ”vi” och ”dom”.Jyllands-Posten har varit en stark röst i den politiken och är ingen oskyldig försvarare av yttrandefriheten.

 

Det är också minst sagt märkligt att medierna nonchalerar historiska och politiska fakta och reducerar protesterna till att bero enbart på ”diktaturländernas” inre förhållanden eller islamiska fundamentalisters fanatism i Danmark. Det är samma kort som slängdes fram efter revolterna i de franska förorterna. Medierna verkar inte vilja se verkligheten utan försöker reproducera klyftan mellan ”vi” och ”dom” genom att framställa dem som två väsensskilda grupper med vitt skilda ”kulturer och värderingar”. I själva verket är de extrema religiösa elementen i dessa protester få, och orsaken till det folkliga missnöjet måste sökas just i det historiska vi-och-dom-tänkandet och i demoniseringen av muslimer och alla andra som betraktas som ”de andra” och inte en del av ”oss”.

Som vanligt väljer medierna också ut några kända och okända namn till ”expertgrupper” som oftast delar en hegemonisk, västerländsk grundsyn. Ett typiskt inslag går ut på att bjuda in en islamolog – som om det handlade om religion – tillsammans med några som anses vara specialister för att de har sina ”rötter i muslimska länder”. Tillsammans får de bekräfta för ”oss” vad ”vi” redan vet – nämligen att det i de islamiska länderna inte finns någon demokrati och just det är orsaken till konflikten. Så upprätthålls det slags strukturella diskriminering som vilar på okunskap och som får så stort utrymme i medierna.

Men orsakerna till motsättningarna går alltså att hitta i en lång historia av förtryck, rasism, västligt våld, brutna löften och exploatering.

Varken revolten i Frankrike eller den mot västs arrogans efter den danska tidningens tydliga försök att förstärka rasismen mot muslimer, är något annat än uttryck för en historisk och vardaglig utstötning av många människor som ”främmande element” bland ”oss”.

Det ligger en lång utveckling bakom att det danska rasistiska partiet, Folkepartiet, vill kasta ut alla som kritiserar Danmark, tillsammans med deras familjer, och att det svenska folkpartiets ledare – som vanligt – kräver att alla svenska politiska partier ska ställa sig vid danskarnas sida. Och framtidsutsikterna är mörka så länge de europeiska politiska partierna försöker ignorera den historiskt djupt rotade institutionella rasismen samtidigt som de permanentar utanförskapet genom att framställa ”de andra” som kulturellt underordnade grupper.

Texten har publicerats i februari 2006 i Dagens Nyheter.

Skribenten är professor vid Centrum för multietnisk forskning vid Uppsala universitet och leder det europeiska projektet ”The European Dilemma: Institutional Patterns and Politics of Racial Discrimination”. Han har också skrivit den nya boken ”Multiple Modernities: Civil Society and Islam: The Case of Iran and Turkey” (Liverpool University Press). Finland – number one