Det har blivit en vana hos oss att när jag kommer hem från ett politiskt möte så frågar min man: Förlorade ni igen? Oftast är jag tvungen att svara ja. Då skrattar han lite, skakar på huvudet och går tillbaka till köket var han suttit och läst en Star Trek-bok och ätit chokladkex medan jag varit borta.

Jag har ju inte fört statistik över alla omröstningar som jag deltagit i under ett och ett halvt år i kommunalpolitiken, men vågar ändå påstå att vi förlorat i största delen av dem. Vi har förlorat i omröstningar om stora och viktiga saker som stadsdirektörsvalet, och små men ändå viktiga saker som beviljande av undantagslov. Vi har gjort noggrant finslipade ändringsförslag som planerats i flera veckor i förväg, och andra som hastigt krafsats ner i föredragningslistans marginal. Och förlorat med båda sorterna.

I min mans ögon är politik ett absurt spel som jag deltar i på kvällarna. I spelet ingår långa bråk om relativt obetydliga summor och korta konstateranden att stadens nyaste byggprojekt överskridet budjeten med två miljoner euro. Och sen blir det omröstning. Efter omröstningen får man oftast gå hem och fundera på vad man egentligen har åstadkommit och bli hånad av sin make eller maka. (Eller jag vet ju inte hur det är hos de andra, kanske medger de inte hemma att de förlorat.)

Jag kan inte heller undvika att ibland få en känsla av att de riktiga besluten fattas någon annanstans, av någon annan. Om nästan inga ändringsförslag går igenom i stadsfullmäktige, d.v.s. vi beslutar nästan alltid enligt förslaget så då är vi väl inte högst uppe i stadens beslutsfattningshierarki så som vi borde? Om vi inte tar ändringsförslag på allvar utan koncentrerar oss på kaffe- och smörgåsserveringen i stadshuset så skulle vi väl lika bra kunna stanna hemma och läsa en bra scifibok i stället? Eller om vi sitter tysta under möten och bara stirrar blint på pappershögen framför oss så kunde vi väl lika bra ha med den där boken och läsa den under bordet?

Jag råkade höra att en ledamot t.o.m. sagt att han är stolt över att han aldrig hållit en enda taltur i fullmäktigesalen. Han tyckte att det är frågan om lojalitet mot partikamraterna som deltagit i förberedningen. Jag undrar om det här är någonting han betonade i sin valkampanj? ”Rösta på mig så lovar jag vara absolut tyst!” Det skulle verkligen vara en slogan som skiljde sig från alla andra.

Det kanske känns finare att vara på den vinnande sidan, att kunna gå hem och berätta att man igen vann i alla omröstningarna. Då blir det säkert också lättare att förklara varför man igen har ett möte fast det hade talats om att laga mat tillsammans och gå på en promenad efteråt. Vinnaren kan lita på att han eller hon är en viktig människa, och behöver inte ha dåligt samvete för att nästan aldrig vara hemma.

Men ni ska inte tro att jag tänker ge upp. För ungefär en månad sedan hade vi en omröstning i en nämnd var jag alltid brukar förlora 8-1, men den här gången var siffrorna 6-3! Jag rusade hem för att få stoltsera med resultatet, men underligt nog tyckte min man att det fortfarande var roligare att spendera kvällen med Captain Picard och hans besättning. För att inte glömma chokladkexen.

Skribenten är serietecknare och grön fullmäktigeladmot i Borgå