Bo Carpelan fyller 80 år och firar 60-års jubileum som författare. Kerstin Romberg skriver här om utanförskap och utsatthet i hans litterära produktion.

Författaren Bo Carpelan fyllde 80 år den 25 oktober. Det är därtill jämnt 60 år sedan hans debut 1946. Han har hittills gett ut ett tjugotal diktsamlingar och nästan lika många prosaverk. De senare omspänner såväl romaner och noveller för vuxna som berättelser för barn och unga. Carpelan har också skrivit dramatik, libretton, essäer, litteraturkritik och fungerat som översättare.Genom hela hans långa författarskap har recensenter och anmälare poängterat det genomgående lyriska språket och den existentiella tematiken – ett mångbottnat och musikaliskt tilltal som präglar såväl dikterna som prosan. Det är ett faktum att även den digraste roman lätt lämnar läsaren med en känsla av att hon tillägnat sig lång episk dikt med ett bildspråk så tätt att varje element blir betydelsebärande.
Vill man driva denna tanke långt nog kunde man säga att hela Bo Carpelans författarskap bildar en sällsamt sammanfogad helhet som består av en fortgående utveckling och ”transformering” av tankar kring livets bräcklighet, tid och avsked, utanförskap och gemenskap. Denna bärande och genomgående tematik finns de facto även i barn- och ungdomsböckerna. Huvudpersonerna i bl.a. Bågen (1968) ochParadiset (1973) samt i Julius Blom – ett huvud för sig (1982) präglas alla av ensamhet och utanförskap på olika sätt, men samtidigt äger de också stark personlig integritet. De är vad man kunde kalla ”undantagsmänniskor”, avvikande och utsatta men med en obändig inre styrka och medvetenhet om livets villkor.

En gemensam nämnare för dessa unga personer liksom för många andra av Carpelans fiktiva gestalter, är även den roll som böckerna, d.v.s. litteraturen och konsten, får spela i deras liv. Biblioteken vidgar livsrummet, ger kunskap och levnadsberedskap. Berättelser är alltså viktiga, därför är skrivandet, skapandet, också viktigt.

I Måla himlen (1988), återfinns något som måste betraktas som tämligen unikt i en bok för barn och unga, nämligen en s.k. metadikt: en dikt om skapandets och skrivandets väsen. Den avslutas:  / — så som man ser sej i spegeln ibland och inte vet / vem som står där och ser och om den främmande där / kanske inte alls är jag som inte alls finns / eller att dikten man skrivit är någon annans. / Om det här ville jag skriva en dikt, om att skriva / en dikt om havets spegel, om att simma, om att få svindel.”
I berättelsen Urwind (1993) för vuxna, får biblioteken och litteraturen sin svurne förespråkare i bokhandlaren som konstaterar:
” /—/ allt sker nu och här, varje bok har sin hemlighet att avslöja, du växer upp och lär känna många människor, märkliga städer, du reser ständigt i dig själv: vad folk tar som flykt är kanske beredskap. /—/ Där sitter en pojke, han ser ett stort träd, han sitter med slutna ögon, han ritar på ett papper, det växer där i läsesalen med svarta grenar, det är ju bara mars, men där är en skugga av kommande löv, av sorl som gör honom stum. Han biter i sin fuktiga vante för att inte föras för långt bort. Han har glömt sig kvar, mörkret stör honom inte, han är i sin egen ljusa värld och somnar till slut med sin egen text tätt sluten under ögonen. Och dagarna går, ord läggs till ord, vecka till vecka. De som tar dem till sig i sina öppna händer hör husets hjärta slå och osynliga dörrar öppnas.”

Konstnärens stigmata

Det prosaverk av Bo Carpelan som måhända mera än andra skildrar främlingskap, utsatthet och livsskörhet är romanen Axel, utgiven 1986. Men detta verk är samtidigt, och först och främst, en text om skapandets villkor. Och här framträder tydligt en väsentlig grundtanke – nämligen sambandet mellan utanförskap och konstnärligt arbete.
Själva medvetenheten om rollen som ”utanförstående”, som iakttagare, lyssnare, blir en förutsättning för skapandet. Detta skildras genom vänskapen och dialogen mellan Axel Carpelan (författarens farfars bror, 1858-1919), och kompositören Jean Sibelius, (1865-1957). Denna dialog och samverkan är avgörande för dem båda men den kräver i grunden den tillbakadragne och skygga Axels fulla förståelse för den skapande konstnärens krav på ensamhet och bortvändhet. Romanens form är Axels fiktiva dagbok som skrivs fr.o.m. hans tioårsdag under ofärdsåret 1868 till den första kontakten med Sibelius år 1900 och fram till Axels död 1919.
Berättelsen om Axel karaktäriseras av tätt sammanvävda metaforer som återkommer cykliskt och tillsammans bygger upp berättelsens tematik. En sådan bild som lyckas fånga såväl förgänglighetstanken som idén om utanförskap och skapande på en och samma gång är föreställningen om det kloka, redan genomskådande barnet – eller den omvända sinnebilden: den gamle vise som återvunnit den naivitet som är ett villkor för fördomsfritt och öppet betraktande. ”Allt fanns där, i ögonblicket, i morgonen: död och längtan, ljus och mörker, barndom och ålderdom, tystnad och sång och den sång som är tystnad”, skriver Axel i sin dagbok.
Om underbarnen Mozart och Goethe resonerar han: ”Den lille mannen, de två små: barnsligheten som geni och ständigt bevarad. Grunden hos de små dock: genomskådarens, den vuxnes, den vises ögon ur barnets anlete.”
Axel konstaterar också att konstnären måste ha ett grundallvar, som ett stigmata, ett födelsemärke, som finns där från början. Metaforen innehåller också en tidsdimension – förgängligheten närvarande redan i livets upprinnelse. Denna tidsbegreppets transparens återfinns i hela Bo Carpelans författarskap. Det närvarande speglas i det förflutna och glider över i en framtid som redan är närvarande. I lyriksamlingen Gården (den utvidgade utgåvan från år 1985, utgiven första gången 1969), finns följande dikt:

Jag ser med ögon för stora för mitt huvud.
På ett solljus går tio fallande skuggor,
jag står bland dem, jag vet det redan.

Jag ser dem som vänder sig bort, de talar med ryggen.
Jag springer bort men måste ta allting med mig,
blir aldrig fri, jag vet det redan.

Också ungdomsboken om Julius Blom är långt en berättelse om konstens och skapandets betydelse. Julius skriver dikt och lyssnar till Beethovens fjärde pianokonsert: ”Allt behöver man inte tala om. Julius vet det. Själv är han ofta med om att bara känna sig ensam och nere, men ändå vill han inte tala om det för någon. Inte alltid. Mamma brukar säga, att det är finrummet. I finrummet får man inte stövla in när som helst. Var och en har ett finrum, ett eget rum, och där får man inte tränga sig in. Men musiken kommer in där. Och orden i de goda böckerna. Och färgerna och fågelsången. / — / Så försiktigt musiken rör sig, och ändå är det som om väggar och tak inte fanns, som om Julius låg med ögonen öppna och såg in i himlen med stjärnfall och snöflingor. Ibland är det som om väldiga berg skymde sikten, ibland är allt ljust och klart, men hela tiden är sången där, sången som inte behöver ord.”
Undantagsmänniskorna i Bo Carpelans författarskap är inte sällan konstnärssjälar. De är medvetna om och skänker gestalt åt det komplexa i mänsklig tillvaro. De ser födelsen som fullbordan och livet självt som avsked och konsten som vägen till insikt och insyn.