Jag samlar på ord. Jag menar inte på ett högtravande metaforiskt sätt, utan rent konkret. Jag har en liten låda med fack för varje bokstav. Under a-avdelningen sätter jag ord som är vackra och börjar på a, under b-avdelningen b-orden och ja. Ni förstår. Mitt samlande av ord är gripbart och åskådligt.Kriteriet för att ett ord skall få arkiveras i min låda, är att det skall vara vackert och gärna lite överraskande. Ögonfrans är en favorit, liksom lingon. Det sistnämnda satt jag och mina klasskompisar och skrattade åt en hel lunch då jag var tretton år. Lingon låter så lustigt. Ibland tar jag fram min ordlåda bara för att bläddra och le.
Doften av ord är mitt tydligaste minne från studieåren. Dels för att bibliotek ofta doftar aningen kliniskt, och jag tillbringade mycket tid i bibliotek, men framför allt för att tidningsskåpet i studenthemmet Kåren hade en så god doft. Inget doftar som oläst trycksvärta och gammalt trä. Lukterna var många på Kåren, tro mig, men tydligast så här i efterhand stiger tidningsskåpets doft fram, om inte erotisk, så åtminstone intim.
Jag jobbar som nyhetsjournalist sedan tre månader tillbaka, och i det jobbet finns inga känslomässiga förhållanden till ord. Det gäller att presentera och effektivisera orden. I och för sig intressant. Henrik Tikkanen undersökte ju med hur få streck det var möjligt att rita en människa utan att det gick betraktaren förbi att det var en människa som var avbildad. Jag försöker anta utmaningen att skriva en nyhet med så få bokstäver som möjligt, strunta i ordens charm och istället fokusera på att vara först och störst.
Min fobi är att orden en dag skall ta slut. Som i fallet med Tage Danielssons pratglada präst skulle antalet ord en människa får förbruka vara räknade. Plötsligt står jag där, med fingrar som inte når ner till tangentbordet, och jag har förbrukat min möjlighet att hitta de där orden jag tycks söka. Slut tramsat, jag får börja jobba som postiljon i Kiruna. Jag föreställer mig att de inte behöver prata så mycket.
Förbrukningen av lästa ord måste också ha ökat lavinartat (typiskt nyhetsord) det senaste decenniet. De stora nyhetstidningarna uppdaterar sina hemsidor så fort något händer – och det gör det ofta, något händer alltid på internet. Halva världen läser som tidsfördriv på jobbet, det är en självklarhet att slita och slänga ord, men ju mer man läser desto mer verkar man glömma. Det här betyder att mitt jobb som nyhetsjournalist inte alltid känns så meningsfullt. Orden jag tampats med är förgängliga och glömda imorgon.
Efter en dag med nyhetsjournalistik finns inga ord kvar att använda på kvällen bara för min egen skull. Uppenbarligen finns det en dagsranson med ord tilldelad varje människa. Å andra sidan är min ordranson betydligt större nu än då jag jobbade som frilanskritiker. Man kan tydligen spänna bågen. Bra, för jag behöver fler ord.
Karin Erlandsson
