Hittills har svenska historieböcker inte berättat om Sveriges medverkan i den transatlantiska slavhandeln på 1600-talet.

Drottning Kristinas intresse för slavhandeln grundade sig i att Portugal hade ett behov av 600 slavar årligen till plantagen på den västafrikanska ön São Tomé. Portugiserna hade inte skepp som var konstruerade för människofrakt vilket ledde till arbetsbrist på plantagen. Där såg Louis de Geer och Drottning Kristina sin chans att genom att tillhandahålla slavar få in en fot i affärerna.
Efter flera decennier av krig kring Östersjön var det svenska hovets finanser svårt ansatta. I och med drottningens kröning, som var ett utmärkt tillfälle att demonstrera Sveriges styrka och stabilitet, lånades betydande summor av bland annat de Geer som på så sätt skaffade sig privilegier.

de Geer kan närmast beskrivas som en finansman av sin samtid, ofta framställd i historieböcker som Sveriges industrifader och anläggare av moderna masugnar, men han var också – vilket är mindre känt – Sveriges främste slavhandlare. Han föreslog Drottning Kristina att ett svenskt Afrikakompani skulle bildas.
Ett skäl för svensk slavhandel var tidens skyhöga sockerpris i Europa, genom att leverera slavar direkt till sockerproducenterna utan mellanhänder kunde inköpspriset på socker reduceras. de Geer försäkrade dessutom regeringsrådet om att den tänkta handeln på São Tomé i Guineabukten skulle bli minst lika lönsam som kronans handel i Ostindien.
Drottningens förslag att främja Afrikahandel möttes av ett försiktigt motstånd från regeringsrådet.
Ett rådsprotokoll antyder att Afrikahandel inte prioriterades för tillfället, trots de ekonomiska löftena från de Geer. Rikskansler Axel Oxenstierna såg ett hinder i Portugal, som formellt ägde rättigheterna till slavhandeln från Nya Guinea. Trots att landet inte gjort det gällande på flera år, var Oxenstierna tillsammans med rådet tveksamma till den svenska inblandningen. Rätten till Guineakusten hade tidigare getts till portugiserna genom en påvlig bulla. Såväl engelsmän som holländare var kapabla ”att förklara kronan krig som med största sannolikhet skulle leda till katastrofala följder för Sverige”.
Det var alltså inte de moraliska betänkligheterna som fick riksrådet att tveka inför slavhandeln. Snarare var det rädslan för repressalier från framförallt Nederländerna som bidrog till att man avvaktade med Afrikahandeln till ett senare tillfälle.

ekonomisk succé

Oxenstierna såg ett nyupprättat kontrakt med Portugal, där handel med salt ingick, som viktigare. Riksrådets svala intresse hindrade dock inte de Geer från att fortsätta förberedelserna inför Afrikahandeln.
Det hela ackompanjerades av en aktiv medverkan från drottning Kristina som uppenbarligen var av en annan åsikt än Oxenstierna och rådet om slavhandel i Västafrika.
Drottningen befaller riksrådet att förse Arend Gabbers med förmåner som möjliggjorde det för honom att handla med slavar och andra kolonialvaror utan inblandning från andra slavnationer. Han var en erfaren kapten som invandrat några år tidigare från Nederländerna till Sverige.
Med drottningens godkännande seglade Gabbers tryggt mot Afrika utan oro för attacker från konkurrerande länder. De slavskepp som seglade längs den afrikanska kusten utan garantier riskerade nämligen att få lasten stulen av konkurrenter, därför var kontakten med kronan av avgörande betydelse för handel.
Gabbers färd är väldokumenterad. Enligt dokument från det holländska västindienkompaniet vid Fort Elmina vid Guldkusten i Afrika, lättade Gabbers ankar 1645 med skeppet St Jacobs från Vlie i Nederländerna. Första anhalten på resan var Göteborgs hamn där dokument skaffades fram för näringsverksamhet i Afrika med drottningens godkännande. Därefter seglade skeppet vidare mot Calbary i Guineabukten och Angola för att köpa och byta till sig guld och slavar. 260 afrikanska män och kvinnor byts mot priset av tre stycken 70 cm ylletyger per slav. Under resan med St Jacobs insjuknade och dog 30 av de 260 afrikanska slavarna i dysenteri. De afrikaner som överlevde resan tvingades sedan till arbete på de stekheta sockerrörsfälten under omänskliga förhållanden.
Trots att döden tog 30 afrikaner blev resan en ekonomisk succé för samtliga inblandade och ledde till att de Geer bildade Svenska Afrikakompaniet med drottning Kristina i periferin.

svenska slavskepp

Efter Gabbers resa beställde de Geer två skepp: Christina och Stockholms Slott, som byggdes och rustades i Nederländerna för Afrikahandeln. Skeppspassen utfärdades till ”några av våra undersåtar vilka bildat ett kompani för att till avlägsna oceaniska kuster i Afrika, Guinea och annorstädes, utsända ett skepp kallat Christina” deklarerade Drottning Kristina, inför riksrådet.
En officiell förankring till Stade krävdes för att få tillstånd att sälja kolonialvaror i Tyskland och Nederländerna. Drottningen uppmanar därför regeringsrådet och kanslern i ärkestiftet Bremen och rådet i nordtyska Stade i ett brev att på alla sätt och vis främja Afrikahandeln, mot en avgift. De skulle också tillhandahålla sjöpass, certifikat och bevilja medborgarskap åt skeppare, officerare, kommiser och andra som kunde tänkas segla under drottningens flagg. Rådet lydde, och tackade dessutom drottningen för initiativet. Allt som nu återstod var ett formellt tillstånd från Portugal att påbörja slavhandeln till São Tomé från Guldkusten.
För att kringgå Portugals rättigheter och få tillträde till de avgörande marknaderna i Afrika författade drottningen ett brev till den portugisiska regeringen som konstaterar att ett kompani grundats och uttrycker en förhoppning om att de portugisiska tjänstemännen i kolonierna underlättade handeln för kompaniet.
Att skeppet Christina lämnade Nederländerna innan brevet skickades för att segla till Afrika samtidigt med fartyget Stockholms Slott som seglade ut från Hamburg, samt Gabbers tidigare resor, tyder på att brevet bara var ett spel för galleriet.
Under femton år fram till 1663 lobbade drottning Kristina aktivt för svensk slavhandel. Ett större antal skepp avseglade mot Afrika från bland annat Amsterdam, Stade och Hamburg. Denna berättelse finns inte med i den svenska historieundervisningen. Är det är inte dags att vi börjar nysta upp vår delaktighet i den mänskliga katastrof, som den transatlantiska slavhandeln innebar för Afrika?

Kenneth Seremet

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.