I oktober försvann en man från en nattklubb. Polisen började genast dragga, i var mans mun var det självklart, det enda alternativet, att han ramlat i vattnet. Den största faran och den fara som låg överst i allas medvetande var vattnet. För vattnet finns överallt.
Jag bor centralt, ett par hundra meter från torget. Jag bor också på gångavstånd från tre badstränder och det finns inte längre några ursäkter för att jag inte vinterbadar. Vattnet är påträngande och jag som upplevt mig ha ett intimt förhållande med vatten får se mig omkörd. Här har ingen ett förhållande till vatten, för vattnet skvalpar i var mans blod.
Att vattnet är nära betyder att landområdet är begränsat. Vidsträckthet finns inte, raksträckorna tar abrupt slut. Man ramlar över kanten. Det är något underligt att veta att man inte kan ta bilen och köra vart man vill, att världen ligger öppen och livet där ute väntar. Får man frihetslängtan på en ö måste man kolla färjtidtabellerna innan man ger sig iväg. Färjtidtabeller är inte frihet, det är planerande och ansvar.
Nu är alla sjöar istäckta. Då blir ön större, invånarna förflyttar sina aktiviteter lite mer norrut eller söderut och har plötsligt vidder att röra sig på. Barnen tar fram sina isbilar och papporna sina drag, ingen mamma är orolig. Till och med då isen knappt var bildad och svajade betänkligt stod pilkarna där med sina flythalare, som små orange prickar stod de på något som nätt och jämnt fanns.
Jag är rädd för is. Jag är inte öbo. Mina ögon glimrar inte av inneboende glädje då isen lägger sig som glasyr över badvattnet. Då de i flythalare befolkar isarna tänker jag att de är modiga. De klär på sig en halare som skall synas då massiva räddningsinsatser letar efter deras ihjälfrysta kropp.
Det stormar ibland. Då sitter vi här. Det är bara turister som blir upprörda då färjavgångar ställs in. Öborna höjer på ögonbrynen. En gång stormade det mitt i en flygstrejk. Då fanns inga vägar bort. Inte så att öborna bunkrade konserver, men någon höjde på ögonbrynen.
På strandpromenaden på öns södra sida finns en stor järnring fastborrad i marken. Jag tänker varje gång jag går förbi den att det är här Finland skall förankra trossen, den de kastar ut då ön flyter i väg. Innan jag somnar tänker jag på hur Åland skulle flyta runt på världshaven, vind för våg och utan fäste. Stränderna skulle studsa mot länders stränder innan vi skulle flyta vidare. Rakt ut mot horisonterna.
Karin Erlandsson
