Anna Friman

Ni vet, när man har hjälpt någon. Någon okänd på stan till exempel. Man har på eget initiativ visat en turist vägen, man har ropat efter en typ som tappat sin handske, man har stoppat en peng i Röda korsets bössa. Ni vet hur man känner sig då: Världen är inte helt ond eftersom man själv är lite god.
Men jag kände olust efteråt. Både världen och jag var suspekta. Och det säger jag inte för att göra mig till, utan för att det tyvärr nog faktiskt var så. (Överhuvudtaget tvekar jag att skriva om det här, för det är så politiskt korrekt och genompräktigt att skriva om hur man hjälper åldringar och sedan reflekterar över missförhållanden. Fattas bara att jag skriver ”Gagar”. Gagar. Jepp. Och nu kommer resten:)
Hursomhelst, det var kväll och det var kallt. Jag var på väg hem med min bebis som låg i vagnen och sov. Ett par kvarter från vårt hem passerade vi en gammal dam som stod stilla på trottoaren med en butikskasse i handen. Kassen såg ganska tung ut och damen såg ganska skör ut. Jag passerade först, men stannade och backade. Damen ville gärna ha hjälp med sin kasse, men hon undrade om den inte var för tung för mig. Det var den ju inte, och dessutom planerade jag att lägga den i korgen under vagnen. Kvinnan stödde sig mot vagnens handtag och så började vi gå. Det gick långsamt. Hon sa att hon bodde runt hörnet. Hennes svenska hade en svag brytning, så jag frågade var hon kommer ifrån. Hon svarade Bretagne. ”Men jag har bott överallt,” la hon till. ”I New York, där var jag lycklig.”
Hon hade också bott i Hollywood, men det hör inte hit.
Hon gick så långsamt! Helt otroligt långsamt, och jag blev ju stressad, för jag visste att min pojke i vagnen snart skulle vakna och vi behövde komma hem så att inte alla rutiner skulle fara åt helvete. Och vad gör man om ens bebis vaknar och blir angstig och hysterisk och svettig i vagnen när det är kallt och kväll och man har vagn och gammal huttrande dam och Alepakasse och bara två armar och man rör sig med en hastighet på noll kilometer i timmen? Vem offrar man? Man kan ju inte säga tack och hej, du går för långsamt så jag kan inte hjälpa dig mer än såhär, ajö. Man vill självklart inte heller plåga sin unge.
Nå, sånt går säkert att lösa på ett förnuftigt sätt. Men jag ville att vi skulle gå snabbare. Jag skulle också gärna ha pratat lite mera med kvinnan, och hon ville prata med mig, men varje gång hon öppnade munnen stannade hon. Och så stod vi. Hon stilla, jag nervöst men diskret trampande. Och minuterna gick och min son behövde komma hem och få mat och folk steg av spårvagnen och stirrade på den hjälplösa trojkan. Så med kläppen redan smågnyende i vagnen låter man bli att ställa alla de följdfrågor man har på tungan – jag menar, New York, jag menar Hollywood! Jag menar född i Bretagne ändå och vad gör man sedan här med en Alepakasse i handen? Men jag menar också: vad är det för en märklig moder som inte fixar att forsla hem sin unge lite smidigt utan tar på sig allsköns andra uppgifter istället?
Sjuttio meter kanske var det till hennes dörr, och det tog över en halvtimme för oss att gå den sträckan. Väl framme var jag redan helnervös.
Jag lyfte in kassen i hennes trappuppgång, hon tackade, jag gick. När jag vände mig om såg jag henne mödosamt lyfta kassen och börja gå mot hissen, det var en liten bit. Jag tänkte att varför bar jag inte kassen ända fram till hissen? Den spurten skulle ha tagit mig tjugo sekunder högst. Men jag kunde inte lämna vagnen där, inte då, inte den tiden på kvällen, det var dörren och det var damen som inte orkade hålla upp dörren och det var alla riskerna.
Att gå fram till hissen sen måste ha tagit kvinnan tio minuter. Och de där jäkla lamporna i höghus, de släcks ju hela tiden. Gick hon i mörkret eller var ljuset från hissen tillräckligt?
Angick det mig, eller angick det mig inte?
Hade jag gjort mitt, för lite eller för mycket?
Jag har faktiskt ingen aning.

Anna Friman

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.