Cirka 150 kilometer norr om Kolkata i Västbengalen och 8 kilometer från Santiniketan, där poeten och nobelpristagaren Rabindranath Tagore grundade universitetet Visva Bharati, ligger två små santalbyar, Ghosaldanga och Bishnubati.

Santalerna är ett indiskt stamfolk som talar santali, ett austro-asiatiskt mundaspråk. Tack vare att en stor del av dem fortfarande lever i byar på landsbygden har de, trots påverkan utifrån, rätt långt lyckats bevara både sitt språk, sina religiösa föreställningar och sin egen kultur. Enligt webbplatsen All India Santal Welfare and Cultural Society uppgår det totala antalet santaler i Indien till drygt 10 miljoner, huvudsakligen fördelade på delstaterna Västbengalen, Bihar, Jharkhand och Orissa.
I Ghosaldanga bor 45 familjer och i Bishnubati cirka 90, vilket i runt tal betyder sammanlagt 900 personer. Längs huvudstråket som löper genom byn Ghosaldanga är en del av lerhusens väggar konstfullt dekorerade med blomstermotiv. Det är byns kvinnor som pryder sina hem på det här sättet. Andra hus är enfärgat ljusblå, vilket harmonierar väl med Bengalens ockraröda jord.
Det är påfallande rent och snyggt i byn och mellan husen kilar höns och pyttesmå kycklingar. De rätt välfödda getterna bräker och några magra kor står och idisslar. Zebun med sin karakteristiska puckel anses vara en av världens äldsta domesticerade boskapsdjur.
Eftersom det är tidig eftermiddag är det just nu ganska stillsamt i byn. Merparten av byborna får sitt levebröd från risodlingarna antingen som jordägare i liten skala eller som lantarbetare på andras mark. Kvinnorna och männen som arbetar på fälten eller i riskvarnarna har ännu inte återvänt till byn. Det första intrycket handlar om ro, harmoni och skönhet.
Till höger om huvudstråket breder risfälten ut sig så långt ögat når.

skola, träd och hälsa
Efter studier i Wien och Paris och en avhandling om modern krigslitteratur kom författaren, översättaren och journalisten Martin Kämpchen till Indien på 1970-talet för att undervisa i tyska och studera jämförande religionsvetenskap i Chennai (tidigare Madras) och vid universitetet Visva Bharati i Santiniketan.
Sedan tidigt 1980-tal hade Kämpchen för vana att om kvällarna ta sig till Ghosaldanga på cykel och här lärde han sig också känna Sona Murmu, en ung utbildad santal. De inledde ett utvecklingssamarbete i Rabindranath Tagores anda (det Tagore på 1920-talet kallade ”the rural reconstruction programme”), som vilar på tre ben: utbildning, trädplantering och hälsovård. Tack vare en annan utbildad santalyngling, Boro Baski, som avlagt examen i socialt arbete vid Visva Bharati, kom också grannbyn Bishnubati att inkluderas i samarbetet.
Utvecklingsprogrammen baserar sig på att santalerna själva är involverade i arbetet och att man inte ger avkall på den viktiga och krävande balansgången mellan att bevara kulturarvet och att öppna dörrarna för världen, mellan vetenskapliga framsteg och ett naturligt levnadssätt. Målet, säger Kämpchen, handlar inte endast om materiell livskvalitet, utan också om mänsklig mognad och ansvarsfullt medborgarskap på egna villkor.
Utvecklingsprogrammen omfattar bland annat ett daghem för barn under skolåldern, två centra för studier och läxläsning morgon och kväll, vävstuga och självhjälpsgrupper för kvinnor, vaccinations- och hälsoprogram samt en plantskola för trädplantering.

utbildning på santali
Året 1996 kom att få stor betydelse för byarna Ghosaldanga och Bishnubati. Inspirerade av Kämpchen grundade några unga välutbildade santaler en skola som kom att få namnet Rolf Schoembs Vidyashram efter den astrofysiker, som testamenterat en ansenlig summa till doktor Kämpchen för utvecklingsprogrammet i santalbyarna. Skolområdet köptes med ekonomiskt stöd av tyska staten och skolhusen uppfördes med donationsmedel från Aachenbaserade Kindermissionswerk.
Det hade nämligen visat sig att barnen från santalbyarna i Västbengalen ofta hoppade av skolgången i ett tidigt skede, vilket åtminstone delvis berodde på att de inte förstod språket. I de statliga skolorna har man inte heller alltid förståelse för de här barnens livssituation.
Barnen ingår som en integrerad del när det gäller arbetsfördelningen i byn och de lär sig tidigt att hjälpa till med att till exempel valla boskap. I skolan i Birbhum är lärarna på ett annat sätt införstådda med de förhållanden barnen kommer från. I den egna skolan undervisas eleverna på sitt modersmål santali under de två första åren för att sedan i klass tre och fyra få undervisning också på bengali. Efter det har de möjligheter att fortsätta i statliga skolor med bengali (alternativt hindi beroende på delstat) som undervisningsspråk.
Klasserna i santalskolan är små – maximalt 15 elever – medan det i de statliga skolorna kan finnas 140 elever i samma klassrum.
Rolf Schoembs Vidyashram är en så kallad informell skola där man har möjligheter att välja egna undervisningsmetoder och utarbeta eget undervisningsmaterial. Barnen sitter i klassrum som är öppna åt alla håll och försedda med tegeltak. Pedagogiken påminner mycket om Rabindranath Tagores undervisningsprinciper. I skolundervisningen beaktar man barnens kulturella bakgrund och lägger stor vikt vid exempelvis teckning, sång, dans, små skådespel och lerarbeten.
Eleverna representerar ofta första generationens studerande i sin familj. Tack vare inkomster från skolans egen fruktodling och stöd utifrån är skolavgifterna låga och kan kompenseras genom att föräldrarna deltar med vissa arbetsinsatser.
Skolan leds av Gokul Hansda och Boro Baski med rötter i Bishnubati är en av lärarna. Bägge är santaler med erfarenhet av hur svårt det kan vara att inleda sin skolgång på ett språk man inte behärskar och bo på internat långt från den egna hembyn. Dessutom finns det risk för att barnen fjärmas från sina byar och sin egen kultur om de inte har en i grunden stark identitet. Lärarna i skolan är fem plus att man också har annan personal som ansvarar för bland annat skolmaten, trädgårdsskötsel och internatet. Antalet elever är cirka 70 från sju olika byar i fem klasser, det vill säga Kindergarten plus klasserna 1– 4.

utanför kastsystemet
På gräsrotsnivå leds de enskilda  Santaliska byarna av traditionella institutioner som More hor, en kärngrupp av fem män som i sin tur ingår i byrådet Pargana, som omfattar byns samtliga män. Till skillnad från majoritetsbefolkningen belastas santalerna varken av kastväsendet eller exempelvis döttrars hemgift, som för många indiska familjer är så socialt och ekonomiskt betungande. I förhållande till hinduerna står santalerna utanför kastsystemet, vilket samtidigt också kan vara en belastning.
Deras myter och riter är baserade på muntlig tradition. Enligt traditionen skapade Thakur Jiu eller Cando Baba världen och därmed indirekt också de två första människorna Pilchu Haram och Pilchu Burhi, som föddes ur var sitt fågelägg. Deras sju söner och sju döttrar gav sedan upphov till 12 släktgrupper eller klaner, som dagens santaler ser sig som ättlingar till.
Övernaturliga väsen och förfädernas andar (bongas) spelar en viktig roll i santalernas liv. De uppfattar andevärlden, ett slags religiöst universum, som lika verklig och närvarande som den synliga fysiska omgivningen. Santalerna har inga tempel, men i byarnas utkanter finns den heliga lunden (Jaher than) där gudomar representeras av exempelvis stenar vid foten av träd.
Risöl – antingen som offergåva eller i form av gemensamma måltider tillsammans med andarna – ingår i de religiösa ritualerna. Det är kanske en delorsak till att alkoholism är ett problem i byarna som redan de nordiska missionärerna på 1800-talet påtalade. Dans, sång, musik och på senare tider också drama utgör en del av kulturarvet.
Bland dem som redan på 1800-talet kom att intressera sig för deras språk och rika muntliga tradition var några nordiska missionärer. Svensken Ernst Heuman (1858–1926) var verksam i Santalistan och utarbetade under åren 1886–1898 bland annat en Grammatisk studie öfver santal-språket, som gavs ut i Danmark.
Santalmissionen (det officiella namnet var Nordisk hemmission bland santaler) grundades ursprungligen av dansken Hans Peter Børresen (1825–1901) och norrmannen Lars Olsen Skrefsrud (1840–1910). Tack vare Skrefsruds kontakt med guru Kolean kom han att samla in och sammanställa material om santalernas myter, riter och religiösa föreställningar. Hans landsman, missionären och folkloristen Paul Olaf Bodding (1865–1938), redigerade och översatte materialet till engelska (Santal Folk Tales, 1925–29), men utarbetade också ett santalialfabet och åstadkom bland annat en ordbok i fem delar. I mitten av 1920-talet utvecklade Pandit Raghunath Murmu ett skriftspråk, Ol Chiki, som var bättre anpassat till santali än vare sig det latinska alfabetet eller devanagariskriften.