Bryssel känner alla numera till. Men var ligger den staden? Vad är Belgien?
Ett påstående man ofta hör är att Belgien inte finns (La Belgique n’éxiste pas). Det finns nog fog för påståendet – Belgien uppkom som en rätt konstlad skapelse efter Napoleonkrigen för bara 175 år sedan. Sitt namn fick belgarna ändå av de gamla romarna. Det citat som belgarna kanske mest älskar kommer från Julius Caesarsredogörelse för kriget i Gallien: ”De tappraste av alla (galler) är belgarna”. Dessa Caesars belgare bodde ungefär på platsen för det nuvarande Belgien.
Caesar och romarna är också annars en viktig faktor i Belgiens historia. Det romerska rikets nordgräns löpte genom det nuvarande Belgien ungefär i höjd med Belgien. I den nuvarande förorten Anderlecht låg en romersk garnison. Nästan överallt annars i Europa gränsade det romerska riket mot ett naturligt hinder: mot berg som Alperna eller mot en stor flod som Rhen, utom i Belgien, där gränsen löpte mitt över en slätt. Detta blev senare ödesdigert för Belgien.
Det romerska rikets gränser syns ännu i dagens Europa på många sätt. De folk som bor söder om den talar fortfarande romanska språk (franska, italienska, spanska o.s.v.), medan de som bor norr om den talar germanska eller slaviska språk. Söder om gränsen dricker man vin, norr om den öl. Söder om den är kaffet starkare, maten bättre, mänskorna mer avslappnade. Inte underligt att lutherdomen fick ett starkt fotfäste just norr om denna gräns.
Sedan det romerska riket upplösts upphörde Belgien som begrepp för nästan tvåtusen år. Området hörde först till Karl den stores rike och senare till olika medeltida furstar. Under ett par hundra år tillhörde Belgien det spanska kungadömet, emellanåt Frankrike och ibland Österrike. Dessa växlingar störde inte invånarnas liv särskilt mycket. Norr om den gamla romerska gränsen utvecklades Flandern, där man talade en holländsk dialekt. Söder om gränsen talades franska. I Flandern uppkom några av det medeltida Europas viktigaste handelsstäder: Gent, Brügge och Ypres. Den ekonomiska framgången baserade sig på ull, som importerades fördelaktigt från England och i Flandern vävdes till fina tyger.
Napoleon erövrade dessa områden i början av 1800-talet. De stora förändringarnas tid kom dock för belgarna först när Napoleon besegrats år 1815 i Waterloo (numera likaså en förort till Bryssel). Länderna i hans rike fördelades på nytt och Belgien anslöts till Holland.

Påtvingad självständighet

Det holländska väldet irriterade speciellt den fransktalande eliten i Bryssel. Enligt officiell belgisk historieskrivning fick den belgiska revolutionen sin början på operan i Bryssel, där en mycket patriotisk italiensk opera framfördes år 1830. Efter en speciellt känsloladdad aria rusade unga män ur publiken ut på gatan i patriotisk yra och gjorde revolution. Den officiella historieskrivningen tiger dock gärna om att den fana som de unga männen hissade på stadshusets stång var den franska trikoloren. Deras patriotism var nämligen en fransksinnad patriotism. De kände sig själva som fransmän och ville höra till Frankrike och inte till Holland.
Att de belgiska områdena skulle ha anslutits till Frankrike passade dock inte de makter som besegrat Napoleon vid Waterloo. I södra Belgien, Vallonien, fanns nämligen stora järn- och kolfyndigheter och i början av 1800-talet hade man börjat inse deras strategiska betydelse. Segrarmakterna – Österrike, England, Preussen och Ryssland – deklarerade att det vallonska stålet aldrig fick ges till Frankrike, så att inte Frankrike på nytt skulle kunna hota freden i Europa (historien upprepade sig här på ett intressant sätt senare för Tysklands del). Till Bryssel sändes snabbt budskapet: om ni inte vill höra till Holland kan ni nog bli självständiga, men ni kan inte ansluta er till Frankrike.
Revoltörerna i Bryssel valde självständigheten och fick till sin överraskning med sig Flandern. Flamländarna stördes inte av språket i Holland (det var ju i praktiken det samma), utan av religionen. Holland var starkt protestantiskt, medan Flandern var konservativt katolskt. Flanderns katolska kyrka föredrog en katolsk allians med de fransktalande framom att lyda under den kätterska holländska kungen.
En nationalförsamling sammankallades för att grunda den nya staten, som fick sitt stolta namn av Caesar. Den gjorde upp en konstitution för en grundlag och valde till kung sonen till Frankrikes borgarkung Ludvig Filip. På nytt sände segrarmakterna ett ilbud till Bryssel och denhär gången var budskapet: En fransk kung kommer absolut inte i fråga. Preussen meddelade att man där hade fler kronprinsar än man behövde och förslog Leopold av Sachsen-Coburg (detta hertigdöme har levererat blivande kungar till halva Europa, och också Finland höll på att få en sådan). Belgarna fick lov att nöja sig med detta och Leopold I lade grunden för den nuvarande dynastin.

Privat koloni

Under mitten av 1800-talet blev Belgien rätt välmående. Kol- och järngruvor öppnades i Vallonien och landet industrialiserades snabbt. Belgien var näst England Europas mest industrialiserade land och där finns t.ex. kontinentens äldsta järnväg. 1840-talets Belgien var också Europas mest frisinnade land och där samlades politiska flyktingar från Frankrike och Tyskland. Vintern 1848 satt de unga männen Karl Marx och Friedrich Engels på en ölkrog vid Grand Place i Bryssel och skrev Kommunistiska manifestet.
Till Belgiens växande välstånd bidrog också landets egenartade kolonialpolitik. Leopold II skaffade hela det väldiga Kongo åt sig själv som privategendom. Som Leopolds agent i Kongo färdades Henry Morton Stanley. Man har lärt oss i skolan att Stanley reste till Afrika för att leta efter doktor Livingstone som försvunnit där. Nog träffade han också Livingstone (”doktor Livingstone, förmodar jag”), men expeditionen finansierades av Leopold II och meningen var att erövra Kongo för Leopold. Från Kongo fraktades först elfenben och senare rågummi, vars efterfrågan växte explosivt sedan gummihjulen uppfunnits.
I Leopolds Kongo behandlades infödingarna grymmare och fruktansvärdare än i någon annan koloni. Och det är mycket det. Senare har man beräknat att Leopold lät döda flera mänskor än Hitler, men några exakta siffror finns inte. Till slut blev påtryckningarna från den övriga världen så starka att Leopold gick med på att sälja Kongo till belgiska staten. Förhållandena förbättrades något. Det belgiska kolonialväldet i Kongo varade fram till 1960-talet och också efter det har belgarna haft en benägenhet att ingripa i landet. Kongo är fortfarande en mycket känslig sak för belgarna. Först under de allra senaste åren har de första kritiska undersökningarna om kolonialtiden utkommit i Belgien.

Germanien lockade

Första världskriget var tungt för Belgien. Tyskland ockuperade största delen av landet och krigets blodigaste strider utkämpades på belgisk mark, på Flanderns ängar.
Första världskriget tillspetsade också konflikten mellan landets språkgrupper. Franska talades i Belgien inte bara av invånarna i Vallonien, utan hela intelligentian och överklassen. Detta ledde till att belgiska arméns officerare talade enbart franska och soldaterna enbart flamländska. Tusentals flamländare dog i onödan i kriget, bara för att de inte förstod sina officerares order. Denna erfarenhet ökade den bitterhet som redan tidigare skapats av de sociala klyftorna. Samtidigt som Valloniens industri utvecklats hade Flandern stagnerat till enbart en jordbruksekonomi.
I Flandern fanns det därför en mottaglig jordmån för de nya röster som under 30-talet började höras från Tyskland. Flamländarnas självkänsla stärktes av talet om germanerna som ett herrefolk som skapats för att styra svagare folk, som fransmännen. Den flamländska nationalismen blomstrade och också tankarna om ett stor-Germanien väckte genklang.
När Hitler sedan ockuperade Belgien var samarbetsmännen många på den flamländska sidan, många flamländare anslöt sig t.o.m. till den tyska armén. På den franskspråkiga sidan gjordes däremot försök att skapa en motståndsrörelse, även om resultaten inte blev så storslagna.

Jorden talar sitt språk

Det var därför inte underligt att relationerna mellan språkgrupperna var spända efter kriget. Situationen tillspetsades ytterligare under 1960-talet, då landet var nära ett inbördeskrig. Demonstrationerna blev våldsamma och längs språkgränsen uppstod slagsmål. Betecknande är att när studenterna gjorde revolt överallt i Europa 1968 anslöt sig också de belgiska studenterna till dem, men med språkpolitiska krav.
De flamländska studenterna i det katolska universitetet i Leuven ordnade våldsamma demonstrationer där de krävde att franska språket och de franskspråkiga helt skulle förvisas från universitetet. De lyckades också i detta: Leuven delades itu och på andra sidan av Bryssel grundades det franskspråkiga universitetet Louvain la Neuve. Det påstås att det värdefulla historiska biblioteket i Leuven delades itu så att vart annat band gick till fransmännen, vartannat stannade hos flamländarna. Att spåra de olika delarna av vissa verk kan nu vara lite besvärligt.
Den politiska lösningen på språkproblemen blev att ge de olika områdena en omfattande autonomi. För en finländare kan det kännas egendomligt att enligt det belgiska (och speciellt flamländska) tänkandet är det jorden som talar ett språk, inte dess invånare. Det finns t.ex. utanför Bryssel kommuner med flamländska som officiellt språk, trots att en stor majoritet av invånarna talar franska. Flamländarna har en stark tro på ”den heliga flamländska jorden” som bestämmer det språk som talas där.
Språkområdenas autonomi har stegvis utvidgats och år 1980 blev Belgien officiellt en förbundsstat. Den består av det flamskspråkiga Flandern, det franskspråkiga Vallonien, det formellt tvåspråkiga Bryssel och det lilla tyskspråkiga Eupen. De tyskspråkiga har aldrig utgjort något problem i Belgien och de har inte haft konflikter med någon. Invånarna i Eupen har själva velat höra till Belgien, inte till Tyskland. Nationernas Förbund ordnade på 20-talet en folkomröstningen i frågan och en klar majoritet av invånarna röstade för att stanna i Belgien.
Efter de senaste reformerna hör bara utrikes- och försvarspolitiken, rättssystemet och socialskyddet till förbundsstatens uppgifter. Områdena har t.o.m. sin egen utrikeshandel. Denna struktur gör den belgiska administrationen ytterst invecklad. Det finns sex parlament i landet (förbundsstatens, de olika områdenas och ytterligare ett för den francofona gemenskapen). Alla har de alla ministerier och tjänstemän, så Belgien har alldeles tillräckligt med egna byråkrater utan att man räknar med eurokraterna.

Delas landet?

Den omfattande självständighet som förbundsstaten erbjuder räcker ändå inte för alla flamländare. Flera olika flamländsktnationalistiska partier har fått en stark ställning i delstaten och en del av dem kräver en fullständig skilsmässa från Belgien. Det mest extrema av dem, Vlaamse Belang, kräver dessutom att alla utlänningar ska sändas hem. Skrämmande nog har Vlaamse Belang i Antwerpen i val efter val fått över 20 procent av rösterna.
Även om de andra flamländska partierna inte är lika extrema har kravet på ett självständigt Flandern ett starkt stöd. Ett viktigt skäl är ekonomin. Jämvikten mellan områdena förändrades helt på 1960-talet, när Valloniens kol- och järngruvor så småningom blev olönsamma och stängdes. De gamla vallonska industristäderna Charleroi och Liege har förvandlats till nästan döda spökstäder där stora fabriker står kvar som tomma ruiner. Arbetslöshetsprocenten har redan länge varit över 20.
Flandern åter har börjat blomstra tack vare Antwerpens hamn och närheten till Holland. I Flandern har det uppkommit många nya teknologiföretag, sådana som man bara drömmer om i Vallonien. Arbetslösheten är i praktiken nästan noll. Flamländarna anser att det handlar om att vallonerna är lata och att de flitiga flamländarna nu tvingas försörja dem genom att betala deras arbetslöshetsersättningar.
En delning av Belgien är enligt belgarna själva helt möjlig. Detta visades klart förra vintern när Belgiens franskspråkiga rundradiobolag RTBF producerade extra TV-nyheter enligt vilka Flanderns parlament beslutat om utträde ur Belgien. I sändningen berättades först efter 15 minuter att programmet var fiktivt. Enligt undersökningar trodde 80 procent av Belgiens fransktalande under dessa 15 minuter att Belgien delats.

Ändå EU?

Är Belgien på något sätt starkare med i EU för den skull att den största delen av unionens institutioner är förlagda till Bryssel? Knappast. Belgien är en av EU:s grundande medlemmar och landets politik har alltid varit mycket EU-vänlig. Det är ett av de medlemsländer som drivit på en fördjupning av integrationen, t.o.m. en utveckling mot en förbundsstat. Här spelar också Belgiens egen statliga struktur in.
EU:s direktiv följs dock mycket sämre än i Finland. Staden Bryssel släpper t.ex. fortfarande ut en del av sina avloppsvatten ut utan rening i floden Senne, fast den fått hur många anmärkningar som helst i frågan av EU-kommissionen. På byggarbetsplatser i Bryssel följer man inte ens elementära arbetarskyddsregler: arbetarna har inte hjälmar, byggnadsställningar monteras hafsigt, kranar svänger tunga laster över gatorna. EU-institutionerna hämtar pengar till Bryssel, men byggandet av dem har också förstört vackra gamla kvarter och höjt hyresnivån i staden.