Alla finns på Facebook.

Så sa de och jag måste testa. Att registrera sig är lätt. Sen är man inne i en värld av bekanta och nätverk. Så gott som alla finns där. Eller snarare alla mellan 20 och 40 år (och att utesluta 40 plussarna i begreppet ”alla” är troligen en form av åldersdiskriminering) och alla utom österbottningarna (jo, diskriminering där igen). Skulle inte så många vara på Facebook skulle det inte vara roligt.

Bloggen är blasé. Nu skall vi istället samla våra vänner i något som närmast kan liknas vid en virituell klippbok eller en frimärkssamling bestående av våra vänner. Den som har flest vänner vinner och på Facebook är vännerna enkla att räkna.

I skrivandes stund har jag 63 vänner på min sida. Det är inte särskilt många, det finns de som har över 400. Det är jag som bestämmer vem som skall bli min vän. Alla mina vänner har tillgång till min sida, så till skillnad från bloggen har jag en viss kontroll över vem som besöker min sida.

Inte för att där finns några hemligheter. Bloggen blev en privat dagbok som lästes av vem som helst, medan min Facebooksida är något allmänt som begränsas.

Det är möjligt att på sin sida sätta upp filmklipp, ställa frågor till sina vänner och skriva på varandras väggar. Allt går på engelska, så det dagliga talet får nya begrepp. Man ”addar” någon som ”friend”, man skriver på någons ”wall” och man ”facebookar”.

Man kan också skicka privata meddelanden åt sina vänner och flirtpotentialen är enorm.

Sättet att kommunicera är snabbare än både mess och mejl. Här chattar man i realtid om man vill och chatten kan läsas av alla som har tillgång till ens sida.

Man kan jämföra film- och musiksmak med sina vänner, kasta glitter över dem, köpa virituella rosor och bjuda någon på virituell öl. Allt lagras på ens sida och blir någonslags statusmarkör. Man kan enkelt underhålla sig själv ett obegränsat antal timmar, lockelserna är oändliga.

Ursprungstanken, och det som är meningsfullt, är ändå att hålla kontakten till sina vänner. Vi flyttar mycket och långt och har inte tid att skriva brev. Facebook är ett resultat av omständigheterna.

Ibland har jag skickat 15 privata meddelanden på en dag åt kollegan som sitter tre meter bort. Ibland har jag fått kontakt med personer jag inte sett på 20 år och som bara rört sig i utkanten av mitt medvetande.

Vad är grejen? Ingen vet riktigt. Det är som en dokusåpa med ens vänner som deltagare. Man bara måste veta hur det går.

Jag undrar om jag utgående från mina 63 vänner kan nå alla som finns på Facebook. I juli hade Facebook 30 miljoner användare och den växer snabbast av alla nätgemenskaper. Skulle mina vänner, och alla mina vänners vänner och deras vänners vänner nå alla 30 miljoner människor?

Jag vet inte. Men tanken kittlar. Så nära resten av jordens befolkning har jag aldrig varit förut.