En jämn ström av bilar flyter fram längs Runebergsgatan. Där! En lucka. Jag slänger mig ut på körbanan och förenas med strömmen. Vi rör oss framåt med knyckiga tag, som en ”letkajenkka” på hjul. Ett steg framåt, ett steg bakåt, sida, sida, hopp, hopp, hopp. På det sista hoppet tar jag mig upp på trottoaren och undgår med nöd och näppe att bli rammad av en buss.

Jag försöker inte ta livet av mig. Jag försöker cykla i Helsingfors.
Cykelvägsnätverket i vår huvudstad är som en labyrint med överraskningar bakom varje hörn. Cyklisterna förutsätts dela vägen än med motvilliga bilister, än med sura fotgängare. På vissa sträckor har man välvilligt förunnat oss egna filer. Som den söta lilla cykelvägsremsan framför Hanken, kanske femton meter i längd.
Jag kör nästan dagligen längs med Runebergsgatan och inte en enda gång har jag lyckats ta mig från centrum till Tölötorg utan att det uppstått problem. Min rostiga gamla Nopsa ter sig inte så skrämmande och respektingivande att bilisterna tycker sig behöva hålla något säkerhetsavstånd.
Nyligen läste jag ett debattinlägg där en stolt ägare till en stadsjeep skrev om sin lust att köra på alla cyklande hippin. Helt på allvar. Det enda som fick honom att hämma sina lustar var rädslan för att få skråmor på bilen. Ingen ska komma och påstå att jag inte har fog för min känsla av att vara villebråd i trafiken.
Om man ska klara sig som cyklist i Helsingfors får man inte vara alltför laglydig. Vetskapen om att man följt bestämmelserna till punkt och pricka hjälper föga när man ligger fastklistrad som en insekt på vindrutan till en hopskruttad Honda. Nej, vill man överleva Helsingfors-trafiken är man tvungen att ty sig till sitt eget sunda förnuft och sin självbevarelsedrift. Cykelvägssituationen i huvudstaden har blivit bättre men fortfarande är det bilarna som styr trafikplaneringen. Nya parkeringshus växer fram i samband med de stora shoppingcentren och stadsdirektör Jussi Pajunen vill locka in flera bilister. Att han har tänkt stoppa bilarna under jorden är en klen tröst. Avgasutsläppen försvinner ingenstans och centrumtunneln sväljer pengar som kunnat användas till att utveckla den lätta trafiken.
Problemet är att beslutsfattarna inte verkar tycka att den lätta trafiken är så viktig. Åtminstone tar det sig inte uttryck i handling. Tid och resurser läggs ner på diskussioner om huruvida, eller inte, man borde bötfälla folk som åker utan cykelhjälm (och hur skulle det övervakas?) men ett mera helhetsmässigt perspektiv på den lätta trafiken saknas.
Som cyklist har jag en känsla av att inte riktigt bli tagen på allvar. Cyklismen behandlas fortfarande som en hobby, något man gör på sin fritid. Och då är det inte så viktigt att man har tillgång till ordentliga cykelvägar. För en söndagscyklist är det helt okej att ta en omväg på ett par kilometer, för att kunna åka tryggt längs utstakade vägar. Men när man cyklar till skolan eller arbetsplatsen en måndag morgon har man mer sällan tid för sightseeing runt Tölöviken. Tyvärr.