Den övergripande berättelsen i Salman Rushdies nionde roman The Enchantress of Florence bygger en bro mellan å ena sidan ”segerstaden” Fatehpur Sikri i stormogulen Akbars Indien på 1580-talet och å andra sidan renässansens Florens vid tiden för Pazzi-sammansvärjningen i april 1478.

I sina romaner har Rushdie hittills rört sig på tidsaxeln 1947 till millennieskiftet 2000. Nu söker han sig 400 år tillbaka i tiden. I bagaget har han bland annat studier i historia vid King’s College i Cambridge på 1960-talet och en gästprofessur vid Emory University i Atlanta i USA sedan 2006.

Det ena brofästet handlar om en ljushårig främling som i solnedgången närmar sig Fatehpur Sikri i en oxkärra. Året är kanske 1584. Med ett brev i fickan till Akbar från jungfrudrottningen Elisabet I av England förhandlar han sig till en audiens hos kejsaren och presenterar sig som kärleksmogulen Mogor dell’ Amore.

I bästa tusen-och-en-natt-anda lägger han ut texten om Baburs borttappade syster, den undersköna Qara Köz, och hävdar att han är hennes son och nära släkting till Akbar.
Det andra brofästet utgår från vänskapen mellan tre unga florentinare vid namn Niccolò Machiavelli, Agostino Vespucci och Antonino Argalia. Argalia, som förlorat sina föräldrar i pesten, lämnar Florens. Han är äventyraren som blir härförare för den ottomanska sultanens armé och besegrar Shah Ismail av Persien 1514 i slaget vid Chaldiran. Och det är här mötet mellan öst och väst äger rum.

I skydd av sitt schweizergarde, albinojanitsjarerna Otho, Botho, Clotho och D’Artagnan, återvänder Antonino Argalia till sin barndoms Florens medförande Qara Köz som han kallar Angelica. Inför hotet om att bli avrättad som häxa tvingas hon senare fly från Florens och slutar sina dagar i Mundus Novus – den nya världen.

Själva bron består av det fiktiva mötet mellan stadsrepubliken Florens och Akbars som huvudort kortlivade Fatehpur Sikri. I The Enchantress of Florence återkommer Rushdie till för honom typiska teman som godhet och ondska, kärlek och passion, frisinne kontra fundamentalism. Akbars Din-i-Ilahi eller toleranta gudomliga religion får ge röst åt författarens preferenser, medan exempelvis Vlad Dracula lyfts in som symbol för grymhet och ondska.

Den lekfulla berättarglädjen, de snabba, intelligenta associationerna och allvaret i bottnen som jag lärt mig uppskatta i romaner som exempelvis Midnattsbarnen, Satansverserna, Morens sista suck och Clownen Shalimar varvas i den nya romanen med ändlösa, lite akademiskt torra uppräkningar, som förtar en del av läsglädjen.