Hannu Olkinuora ger oss i sitt svar till Michel Ekman 3.3 inget hopp. Vi som av någon besynnerlig orsak inte räknas till den breda allmänheten får inte något hopp om förbättring av Hbl:s innehåll, speciellt inte på de av oss omhuldade kultur- och samhällssidorna. Vårt val står således mellan att så småningom, när sparandets resultat syns å det brutalaste, ge upp våra prenumerationer eller fortsätta med att gnissla tänder och beskärma oss vid morgonkaffet.

Med oss menar jag de i läsekretsen som tycker om att läsa välskrivna, välunderbyggda artiklar av välbetalda, vältänkande, välutbildade kultur- och samhällsredaktörer.

Det ironiska är att vi inte räknas. Vi som är majoriteten av prenumeranterna. De som däremot räknas är en fiktiv skara ungdomar som antas tycka om stora bilder, personporträtt och rock- och poprecensioner. Hallå! Det finns många ungdomar som gärna läser bra texter på ett gott språk (vart tog korrekturläsaren vägen förresten?). På 1980-talet – när jag var ung – blev Pia Ingströms roliga och respektlösa recensioner inspirerande för livet. Då på den tiden när kultursidan kom genast efter ledarsidan. Nu hinner man knappt ta sig fram till kulturen innan det är dags att rusa iväg.

Borde inte papperstidningen Hbl profilera sig som en fördjupande tidning som skulle attrahera över språkgränserna som den en gång gjorde. Flera undersökningar säger att det är på det mångsidiga djupet som dagstidningen kommer att överleva.

Hbl:s ledning satsar tyvärr fatalt fel genom sin personal- och tyngdpunktspolitik. Så, bästa ledning och beslutsfattare som nu gräver det finlandssvenska kulturflaggskeppets grav, om ni inte tänker låta oss få ett dagligt digert innehåll, så låt oss nyttiga idioter åtminstone behålla den kulturellt anständiga söndagsbilagan (som tyvärr verkar bli tunnare för varje söndag). Så kan vi åtminstone fortsätta med att beställa söndagstidningen och kolla upp gifta, döpta och döda på nätet.


Jag skrev texten som ett debattinläg till Hbl och var förvånad när den inte publicerades. Jag hade levt i tron att mer eller mindre alla debattinlägg tas in; när man tänker på de många homofobiska, atomkraftsvänliga och klimatuppvärmningsförnekande inlägg som vi serveras till lust och leda. Däremot hade jag glömt hur lågt i tak det är för kritik av själva tidningens linje. Hur mild den än är. Vi får se om vår skepsis kommer på skam eller inte, den debatt som har rasat på Ny Tids diskussionstråd visar att vi är flera som är mer än oroade över Hbl:s linje. Men nu har vi åtminstone fått veta att tidningen ska förnyas – än en gång.

Annika Tudeer

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.