Public Service och kulturuppdraget

För några år sedan lanserade Svenska YLE ett nytt slagord för sin verksamhet: Publik service. Självklart visste man att public betyder offentlig och inte publik, men insåg man att den fyndiga (?) formuleringen avslöjade en faktisk, kanske aningslös utveckling bort från Public Service-uppdraget?Gör en mindmap, sätt ordet ”offentlig” i mitten och omge det med ord som associerar till begreppet; exempelvis öppen, forum, tillgänglig, mötesplats, lika villkor, genomskinlig, deltagande, demokratisk. Ta ordet publik och gör samma sak, då blir orden exempelvis mottagare, smakriktning, segment, (ålder, kön, region), konsument, selektiv, passiv. Det är möjligt att mina associationer är tendensiösa men oberoende hur man associerar blir det uppenbart att begreppen är väsensskilda.

Mecenaten  YLE

Finlands Rundradio är 10 år yngre än republiken Finland, d.v.s. jämnårig. När verksamheten inleddes knöts genast tio musiker till bolaget. Dessa var fröet till det som idag är RSO. Alexis av Enehjelm, operasångare och skådespelare, axlade rollen som landets första och tvåspråkiga hallåa och redaktör. Helsingfors Stadsorkesters konserter och Nationaloperans föreställningar radierades över landet. Bygdernas folk fick bekanta sig med landets ledande skådespelare och musiker, utsändningen av gudstjänster ledde till att kyrkorna nästan tömdes eftersom folk hellre stannade hemma och hörde på för dem nya och okända predikanter.

Public Service, PS, innebar i första hand jämlik kulturförmedling, att jämföra med biblioteksväsendet. Och det innebar att Finlands Rundradio utvecklades till den största mecenaten i landets kulturliv, småningom i organisk samverkan med upphovsrättsorganisationerna. Det fanns ingen stor intressemotsättning. Mecenaten YLE tog över precis när kungens och tsarens hov lämnat uppdraget.

Rundradiobolagen världen över har fungerat som de genom tiderna mest demokratiska mecenaterna.Utan mecenater fungerar inget kulturliv, utan kulturliv fungerar inget bildningsväsende, det som i sin tur garanterar ett vaket medborgarsamhälle och sista hand ett fungerande statsbygge.

För ett land som Finland med en så liten befolkning är det ett överlevnadsvillkor att den begåvningsresurs som finns i hela befolkningen kan utnyttjas maximalt. Det är därför ett PS-bolag är en så genial mecenat, för dess gracer sprider sig verkligen över hela landet. Ett kunskapssamhälle som är ojämlikt innebär dödsstöten för vår nation.
Det finns knappast någon forskning, möjligen Juha Siltalas, men många tecken som tyder på att landets snabba utveckling under 1900-talet sammanhänger, inte bara med folkskolan, kyrkan och biblioteksväsendet, utan också med den folkbildargärning som just Rundradion utförde. Många intervjuade, från bröderna Paasilinna, som växte upp i lappländsk obygd, till kompositionsprofessor vid Sibelius-Akademin, Veli-Matti Puumala, som växte upp i Kaustby, har vittnat om vilken roll radion spelade i deras utveckling som mänskor och för deras yrkesval.

Kultur vs journalistik

Småningom har betoningen i PS-uppdraget allt mera börjat glida över på den objektiva journalistiken. PS är den yttersta garanten för att demokratin ska fungera. Det är en viktig funktion, men inte det jag nu diskuterar. Frågan är om glidningen skett på bekostnad av mecenat- och bildningsfunktionerna. Eller egentligen är det inte alls en fråga utan ett konstaterande av faktum, och det konstaterandet ska ses mot bakgrunden att YLE:s uppdragsgivare, riksdagen, aldrig gett uttryck för att det vore önskvärt, tvärtom.

Min egen empiriska erfarenhet exemplifieras kanske bäst av körerna. När jag kom till Radion i medlet av 70-talet upprätthöll radions musikavdelning en kammarkör, en symfonikör, en barnkör, och en folkmusik-underhållningskör, Peipposet, vilka bidrog till att hålla ribban högt för alla körer i landet. Idag är alla Radions körer nedlagda, idag får man resa till Sverige eller Lettland om man vill höra riktigt goda körer. Motsvarande exempel hittar man inom andra konst- och kulturområden, barnprogrammen inte att förglömma.

De organisatoriska och tekniska lösningarna har under det senaste decenniet övervägande genomförts på journalistikens, inklusive den underhållande flödes- och regionalradiojournalistikens villkor. Och det räcker med att studera sändningsschema eller YLE:s hemsida för att inse att det inte är bildning och kulturproduktion eller barn man i första hand värnar om. Obalansen framgår också av den interna organisationen på Svenska YLE. Bland annat finns det inte längre någon egentlig kulturchef här.

Under den missvisande benämningen Fiktionschef lyder barn, kultur, evenemang, underhållning, kultur, musik – och drama, låt vara att vissa av nämnda genrer rent organisatoriskt egentligen inte riktigt existerar mer. Genom att bunta ihop dessa disparata genrer under en hatt har man minskat deras relativa tyngd i beslutsprocesserna. Genom att splittra genrerna i mindre produktionsenheter har ett fruktbart internt samspel, ett naturligt samarbete och utvecklingsarbete underminerats. I förlängningen omdefinieras själva kulturbegreppet. Fiktionschefen har ur mitt gräsrotsperspektiv sett ett omöjligt uppdrag.

Det finlandssvenska perspektivetDet som hänt i Finland har sina motsvarigheter på många andra håll i världen. Men utvecklingen är allvarligare i vårt land än i många andra därför att vi är små och inte kan bygga upp marknader för det smalare (det behöver inte ens vara särskilt smalt alls) och framför allt för att vi inte har ersättande (mecenat)strukturer. Som sagt blev landet självständigt samtidigt som Rundradion föddes och fungerade som demokratisk mecenat. Det är ett faktum som har gagnat den sexprocentiga finlandssvenska minoriteten i synnerligen hög grad. I själva verket är tanken att YLE inte hade funnits för finlandssvenskarna riktigt kuslig, själv ser jag kallgrinet på en dödsskalle framför mina ögon.

Finlandssvenskarna, har visserligen fondpengar, men dels är de inte outtömliga, dels fungerar (fungerade) PS-institutionen som en alternativ fond med annorlunda beslutsfattarstruktur: genomskinlig, i motsats till fondförvaltningens gåtfulla anonymitet, därför att initiativen och besluten fattas av redaktörer och redaktionschefer som är namngivna, kan ställas till svars, kritiseras – ja, helt enkelt bär ett personligt ansvar. Ett ansvar som många av oss känner av i sitt skinn.

Marknads­ideologin

Avvecklingen av mecenatuppdraget sammanhänger med den förhärskande marknadsideologin vilket drabbar Svenskfinland på ett speciellt sätt: eftersom populärkultur, som per definition är en kulturform som bygger på marknadsekonomi, inte kan uppstå i Svenskfinland där marknaden är alltför liten, har Rundradion sett det som sitt uppdrag att skapa en syntetisk sådan. Precis som Volt, är såväl Radio Extrem som nästan hela Radio Vega ett svar på insikten om att det inte finns en naturligt framvuxen, marknadsstyrd populärkultur i Svenskfinland. Det innebär att de pengar som mecenaten Svenska YLE tidigare satsade på bildningsfunktionen nu fördelas på såväl populärkultur som smalare kultursegment.

Bildningsidealet

Motsvarande processer pågår samtidigt i press- och i universitetsvärlden. Det är som om ett stort och meningsbärande bygge skulle vittra sönder. Utvecklingen känns skrämmande och är möjlig enbart därför att stora grupper i samhället förlorat kontakten med bildningens väsen och mening. Vad är bildning? Varför låter ordet föråldrat? Det borde vara lustfyllt! För det handlar ju om en personlig inre struktur som var och en bygger upp, och som engagerar aspekter i ens personlighet som annars inte aktiveras. Det är en form av vitalitet, av liv. Sådant kan inte föråldras. Gissa vem som har sagt följande: ”Konsten är det enda uppfostringsmedel som kan tränga in i själens innersta skrymslen, som kan uppta alla sinnen ända från barndomen.” Svar: Platon. Citatet hittade jag för övrigt i en recension av Katarina Reuters utställning skriven av Angela Oker-Blom i Ny Tid (4/2009).

Jag vet inte på vilket sätt, men är ändå säker på att den förlorade kontakten till bildningens djupaste mening sammanhänger med nyhetsjournalistikens framskjutna position och form.

Kulturjournalistiken

Kulturjournalistik är väsentligt annorlunda än andra former av journalistik. I centrum ligger inte ordet vakthund eller sensation, utan ordet mångfald. Många röster, många åsikter, många tankebyggen, många konstformer, många konstprodukter, många språk, många tidsperspektiv, många länder, många idéer ska strömma igenom kulturjournalistikens landskap. Både dagstidningarna och vi på Svenska YLE tyr oss till allt färre röster och språk, allt färre kompetenser. På den här punkten är den nya organisationen, med ”Beställaren” i en central roll försåtlig: den resulterar i en kortsiktig anställningspolitik och en utarmning av kompetensodlingen. Kvaliteten urholkas inifrån. När något blir dåligt kan man lätt undvara det.

Public och Publik

”Public Service”, skriver kulturredaktören Tim Johansson i en ledare i Hbl den 29 december 2008 ”är som en stor gammal bildrörs-tv, den fungerar ännu /…/ men vi har svårt att placera den i våra 2000-tals hem.” Den negativa, brezjnevska stämpel som folkbildarpatoset ges idag låter oss förstå att PS är ute. Idag är vi kritiska konsumenter och tänker inte betala för det vi inte vill ha. Vi vill inte ha någon pakko-licens. En sådan ideologi hade aldrig byggt upp biblioteksväsendet, inte ett Public Service- bolag heller, som ju borde, och särskilt i dagens digivärld verkligen kunde, fungera som ett slags audiovisuellt bibliotek. Där PS-ideologin likt en annan Obama, predikar talkoanda: tillsammans ska vi se till att alla får sitt, också de svaga grupperna i samhället, som barnen, att kultur ska finnas tillgänglig i slott som koja, där säger nyliberalismen: betala bara för det du själv vill ha. Men den glömmer, inte bara att du inte kan veta vad du vill ha om du inte vet att det finns, utan också att du kanske imorgon vill ha något som inte mera finns att få. Program för dina barn till exempel.

---

PS

Alltså Post Scriptum: Publiken är det vi redaktörer ska bry oss om och det är det vi gör eftersom det är vi som verkligen möter den. Den borde få vara vår angelägenhet, medan Offentlighetsprincipen borde vara ledningens angelägenhet. Idag verkar rollerna vara nära nog ombytta.