Enorm research ligger bakom Gellert Tamas bok om apatiska flyktingbarn i Sverige. Marcus Floman recenserar.

Gellert Tamas reportagebok om de apatiska flyktingbarnen är ett enormt viktigt bidrag till förståelsen av dagens Sverige. Den tecknar en föga smickrande bild av folkhemmets bakgård – en bild där ministrar, tjänstemän och läkare bidrar till att i Sverige förlänga otaliga flyktingfamiljers lidande. Bokens fokus ligger på åren 2003 -2006, men den gör avstickare från andra världskriget ända till dagsläget.Redan hösten 2003, när de första uppgifterna om apatiska flyktingbarn blev kända börjar även frågans enormt starka politisering. Den svenska regeringen var redan hösten 2003 väldigt tydlig i sin syn på vad som felades de apatiska barnen. Migrationsminister Barbro Holmberg (s) sade i en TV-intervju ”Det är inte asylpolitikens fel att barnen blir sjuka”.

Historien skulle senare visa att det var just den strikta och inhumana asylpolitiken som förvärrade de deprimerade och traumatiserade barnens tillstånd. Men år 2003 såddes de första fröna till anklagelserna och misstänkliggörandet av de sjuka barnen och deras föräldrar.

Fabricerade brottsanmälningar

Den svenska regeringen utsåg 2004 en statlig utredare för att komma fram med information om de apatiska barnen. Till utredare utsågs psykologen Marie Hessle, som tidigare arbetat med flyktingbarn. Det låter ju som en merit eller hur? Men lägg till att Hessle också gjort sig känd för att redan länge ha förhållit sig misstänksamt och negativt till flyktingar och att hon alltmer börjat tro att flyktingars beskrivningar om förtryck var lögner. I massmedierna uttalade sig ömsom minister Holmberg, ömsom utredare Hessle om de apatiska barnen på ett ofta förklenande sätt.

Tack vare ett enormt researcharbete har Tamas lyckats nysta upp att Hessle i samarbete med en av Migrationsverkets handläggare, Annica Ring, i det fördolda brottsanmält ett tiotal flyktingfamiljer för barnmisshandel. De samlade en lista med föräldrar som de misstänker för att antingen tvinga sina barn till att spela apatiska eller för att förgifta barnen. Regeringens utredare och Migrationsverkets handläggare ser alltså till att dessa redan traumatiserade familjer som väntat månadsvis på asylbeslutet och sett sina barn sjunka in i ett svårt katatoniskt tillstånd ska få besök av polisen. Så en morgon kommer polisen instormande till familjerna och tar blodprov och hårprov för att säkerställa att föräldrarna inte förgiftat sina barn. Resultatet av denna räd mot familjerna? Noll – inget onormalt hittades i proverna. Inte så konstigt: brottsanmälningarna byggde nämligen på svaga bevis. Som exempel kan nämnas att föräldrarna gett lite sömntabletter åt sina barn eller att något av barnen setts tugga tuggummi. Under reportagebokens gång tecknas en skarp bild av regeringens och migrationsverkets tendentiösa strävan mot ett mål. Målet var att misstänkliggöra de apatiska flyktingbarnens sjukdom som en del av ett kallt spel, vars syfte var att upprätthålla en strikt asylpolitik. Mellan oktober 2004 och april 2005 fick 94 % av de apatiska barnen avslag av utlänningsnämnden på sin asylansökan.

Ignorerad medicinsk expertis

En del av det politiska spelet var att ignorera de läkare som vårdat de sjuka flyktingbarnen, trots att dessa läkare kunde bevisa att barnen i vissa fall knappt hölls vid liv. En del av dessa läkare, som barnläkaren Olle Jeppsson på Huddinge sjukhus, ville på ett vetenskapligt sätt ta reda på hur barnen mådde. Jeppsson observerade en del av barnen i flera månader, bland annat med hjälp av datortomografi. På det viset kunde han mäta barnens energiförbränning.

”Den mängd energi som behövs för att hålla oss vid liv kallas basalmetabolism /… / när vi mätte energiförbrukningen på de här barnen låg dom knappt på nivån för basalmetabolism, dom höll sig alltså nätt och jämnt vid liv!”

Olle Jeppsson hade aldrig sett något liknande.

”Dom konsumerade ju ingen energi alls! Barnen var som små björnungar som gått i ide.”

Den 4 november 2004 beräknades den trettonåriga flickan M ha ett normalt energibehov på cirka 2000 kilokalorier per dygn och en basalmetabolism på ungefär 1300. Men enligt mätningarna förbrände hon endast 1176 kilokalorier per dygn, det vill säga under den nödvändiga, livsuppehållande miniminivån.

Påskupprop

Regeringens och migrationsverkets rävspel tilläts inte pågå alltför länge utan protester. Åren 2004 till 2006 var det alltfler tidningar som uppmärksammade de sjuka barnen och regeringens kallsinnighet gentemot dem. De små oppositionspartierna (Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna) bildade gemensam front med regeringens stödpartier (Miljöpartiet och Vänsterpartiet) då de krävde att de apatiska barnen skulle få uppehållstillstånd eller åtminstone en ny rättvis prövning. Partierna krävde också att de tiotusentals gömda flyktingar som fått avslag på sina asylsansökningar skulle beviljas amnesti. Socialdemokraterna ville inte gå med på någon allmän amnesti och de fick stöd i sin syn av sin trogne vapenbroder i asylfrågor: moderaterna.

Den sannolikt viktigaste länken i kampen för de apatiska barnen och de gömda flyktingarna var Påskuppropet som lanserades i mars 2005. Ärkebiskop K G Hammar hade redan länge planerat att höja den Svenska kyrkans hållning i kampen för flyktingars rättigheter. Påskuppropet lanserades tillsammans med Sveriges katolska kyrka och missionskyrkan. På bara några månader hade Påskuppropet förvandlats till ett Påskuppror som undertecknades av fyra riksdagspartier, 64 organisationer och hela 161 000 privatpersoner. Kampanjen skapade debatt i massmedierna och satte press på regeringen att omformulera sin strikta asylpolitik och stoppa avvisningarna av de sjuka barnen. Efter en segsliten kamp, som hösten 2005 nästan fällde regeringen, gick socialdemokraterna med på en kompromiss. En tillfällig lag stoppade avvisningarna i november 2005. I de nya migrationsdomstolar som inledde sitt arbete 2006 fick två av tre av de tidigare gömda flyktingarna uppehållstillstånd efter ny prövning.

Idag då?

När man läser De apatiska blir man arg över med vilken envishet politiker, myndigheter och en del högt uppsatta läkare kan tro på sin egen sanning. Man blir rädd över denna blindhet för att de egna handlingarna kan leda till fördärvet – att man så blint tror på sin egen kompetens och Systemet. Avhumanisering av de andra gör jobbet enklare.

Boken är definitivt läsvärd men det måste tilläggas att man måste vara väldigt motiverad för att läsa igenom hela boken. Fall efter fall av apatiska barn, radas upp för läsaren – detta varvat med en minutiös beskrivning av det politiska skeendet inom svensk flyktingpolitik. Eftersom det handlar om så många fall och förloppen ofta liknar varandra känns det stundvis nästan monotont. För den som känner till hur det gick erbjuds inga överraskningar: migrationsmyndigheter, polis och högersossar är onda på svaga och sjuka flyktingbarns bekostnad. Men nu är ju detta inte en roman utan en reportagebok, det är inte Tamas fel att verkligheten är så svart.

Det kusliga är att det än idag finns svårt sjuka apatiska barn i Sverige, enligt olika uppgifter mellan trettio och femtio barn. Senast i slutet av augusti 2009 avvisades en apatisk romsk pojke till Serbien. Den svenska asylpolitikens järnaxel mal vidare. Moderaterna har i det tysta fortsatt där socialdemokraterna började. Detta trots att den år 2006 reviderade utlänningslagen gör det möjligt att ta ett barns psykosociala utveckling i beaktande vid beviljande av uppehållstillstånd.

Och polemiken om de apatiska flyktingbarnen har ingalunda tagit slut bara för att en ambitiös författare satt ner tre år av sin tid på en 607 sidors tegelsten. Det finns än idag debattörer och krönikörer som rycker på axlarna åt Tamas bok. På främlingsfientligt håll kallar man det bara politiskt korrekt pladder och förbiser totalt sakfrågorna. Nämligen: de svårt sjuka barnen som avvisats till en oviss framtid, minst en populistisk och lögnaktig minister och en statlig utredare som vägrat svara på frågor om att deras politik har baserats på rykten. I stället gräver nationalister fram gamla tidningsartiklar från 2005 där vårdpersonal ”vittnar” om smygätande flyktingbarn och kryddar nätlänken med en sarkastisk kommentar.  Just dessa rykten punkteras ju ett efter ett i boken.


Gellert Tamas: De apatiska – om makt, myter och manipulation. Natur och Kultur, 2009.

Regeringens utredare och Migrationsverkets handläggare ser alltså till att dessa redan traumatiserade familjer som väntat månadsvis på asylbeslutet och sett sina barn sjunka in i ett svårt katatoniskt tillstånd ska få besök av polisen.

Markus Floman

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.