Ett fenomen som man i Sverige på senare tid både förbryllats och roats av är den förtjusning som tyskarna verkar ha utvecklat för sin granne i norr. Det må sedan handla om älgturism, Astrid Lindgrens aldrig sinande popularitet eller den växande tyska efterfrågan på svenska sommarvillor. Eller om ”Inga Lindström”, en tyskproducerad tv-såpa som utspelar sig i stockholmsk skärgårdsidyll – ett potpurri på Sverigekitsch med ett blont (men tysktalande!) persongalleri, som sedan starten 2003 lär ha lockat en storpublik hemma i Tyskland.Berthold Franke vid Goethe-institutet i Stockholm har beskrivit den tyska Sverigevurmen i termer av ett ”Bullerbü-syndrom”, som bottnar i en längtan efter den egna förlorade verkligheten. En form av nostalgi, åtminstone enligt historikern Peter Englunds kärnfulla definition, ”att längta tillbaka till en plats man aldrig besökt”. Kort sagt: tyskarna tror att Sverige är vad de tror att Tyskland har varit.

Och medan tyskarna har sitt Heimat har ju i sin tur svenskarna Folkhemmet, det föreställda idealtillstånd man upplever som svunnet. En tid då man tänker sig att folk var moraliska och bildade, hade hyfs och respekt för traditioner, talade tydligt och uttryckte sig korrekt och allt det där.
Och visst: lite av samma roll som tyskarnas Bullerbü spelar nog Svenskfinland för många rikssvenskar. Mymindalen, om man så vill. Inte för att det skulle sakna sina fördelar (sedan jag kom till Stockholm 1993 har inställningen till min finlandssvenskhet inte sällan varit gynnsam) och inte heller helt utan grund. Som finlandssvensk tenderar man onekligen att framstå som lite ålderdomlig, inte minst vad gäller språkbruk men också på ett djupare plan, värderingsmässigt, kulturellt. Vilket alltså kittlar svenskarnas nostalgiska känselspröt.
Under rubriken ”Svenska Finland, ett ljusbad för själen” skrev nyligen Göran Skytte på Svenska Dagbladets ledarsida en närmast orientalistisk kolumn (30/1) om sina intryck från Österbotten, förvisso medveten om sina rosafärgade glasögon: ”Det finns något att lära av dem som lever där. De har lyckats behålla något av ’det svenska’ som vi håller på att förlora.” Hans exempel begränsade sig till språkbruk (”i Finland får man höra ord som ’eljest’”) och vett och etikett, men ändå, samma bild: ”När vi känner doften av detta som vi förlorat kan vi känna längtan.”
Vad märkligt, då, att den finlandssvenska litteraturen många gånger ska ha så svårt att nå en rikssvensk publik. För den är ju faktiskt fantastiskt rik, och hjärtligt välkommen när den väl når över tröskeln, det vill säga förunnas en delupplaga vid ett rikssvenskt förlag. Carpelan prisas, Westö storsäljer och knappt existerar en yngre svensk författare som inte tagit intryck av Fagerholm. Södergran, Björling och Jansson är centrala i 1900-talets svenskspråkiga litteraturkanon. Nog för att det finns många andra som också beretts plats på den svenska parnassen, men minst lika många går helt i onödan miste om en given, nyfiken publik.
Böckerna finns ju, de behöver inte ens översättas, och på nätbokhandlarna har inte nationsgränserna samma tyngd. Men står en bok inte med i katalogen Svensk Bokhandel, ja då finns den inte, inte i Sverige. För då är den inte en del av marknadsföringsapparaten, och då faller den i regel även utanför recensionsverksamhetens radar.
”Skaparnas ursprung och pass har aldrig dragit gränser för konsten, men väl publikens nationalitet”, konstaterade Göran Schildt i en understreckare i SvD 1959. Det var mer än ett halvt sekel sedan, dilemmat exakt detsamma.

Ludvig Hertzberg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.