Peter Mickwitz nya bok brottas med jaget och världen.
Man kan säga att Peter Mickwitz bok Förlorat är en bok om skrivande. Den skulle platsa i en hög med böcker om hur det är att skriva, vad författarskap är, och troligen vara till större nytta för andra skribenter än de flesta sådana böcker är. Men det är också en bok om att förhålla sig till sin egen förgänglighet, sin fåfänga, sin ambition, sin strävan att inte bara vara, utan att bli något. Och framför allt också en bok om att kunna transcendera sin egen strävan, att självförglömmande kunna se och uttrycka. Det är en brottning med det självskapande, uppåtsträvande, medelklassiga jaget, som vi lätt tror är det enda möjliga jaget som finns (eller i varje fall det enda lyckade jaget).


Kanske just därför är det en bättre bok om skrivande än de flesta sådana böcker, för den ger inga råd. Bokens grundproblematik är etisk och existentiell snarare än teknisk/estetisk. Den frågar inte hur man ska lägga orden för att få ett riktigt resultat, utan om vem man är när man skriver. Och den frågan kan egentligen bara ställas i självrannsakan.
I boken löper två texter parallellt, en större huvudtext nere på sidan och en mera associativ och fragmentarisk övre text som plockar upp trådar ur den nedre; påstår, kommenterar, citerar, tar sig poetiska friheter i ljudbild och ordlekar.
Glömma sig själv
Den inledande huvudtexten är den längsta i boken och den som anger temat. Här möter Franz Kafka Runar Schildt på en bro i Prag. De möter varandras blickar och går vidare: ett helt verkligt möte om jag får lita på Mickwitz. Men i texten möts och skiljs de på ett annat plan: båda skriver noveller men vill skriva en roman, båda är uppskattade av sin samtid. Men den intensiva Kafka skriver för att kunna dö medan den ambitiösa Schildt dör för att han inte kan skriva.
Vad är det som felas Schildt, vad är det som äter upp honom? Mickwitz kallar in en tredje part, författaren Clarice Lispecor och hennes fullständigt menlösa karaktär, slumflickan Macabéa som säger:
”– Jag har inga bekymmer. Jag behöver inte ha framgång i mitt liv.”
I slutet är det Kafka och Lispector mot Schildt. Schildts fokusering på sin egen författarperson gör det till slut omöjligt för honom att skriva. Fixeringen gör honom också till en mycket mindre författare än de båda andra för han sitter fast i en dikotomi mellan att vinna och att förlora, att bli snarare än att göra. När skrivande, författarskap och liv nu en gång för alla inte handlar om positionering, framgång, vinst, utan om något helt annat. ”Vad man blir om man ser på sitt skrivande på det schildtska sättet är bara författare: man underställer sitt skrivande de krav författarvarandet ställer. Men allvar och liv uppstår inte ur att vara författare utan av att skriva.”
Den andra texten i boken, ”Den gåva som ges”, behandlar dikten man skriver som en gåva man ger och en förlust man gör. Här kommer Mickwitz läsningar av Emanuel Levinas in i form av Den Andre, duet som är nödvändigt för oss, för att skillnader ska finnas, för att språk ska finnas, för att vi ska bli till som individer. ”Tanken att världen sådan jag förstår den faktiskt är en relation mellan mig och dig framom en relation mellan mig och värld är omskakande. Det är också en sträng och krävande tanke i det ansvar för den andra (Den Andre) det ger upphov till.” Åter handlar det om att författaren måste ge avkall på sin personliga närvaro och den uppmärksamhet och uppskattning som han önskar ska tillfalla honom. Kravet på självglömska som är det centrala i den första texten får här en ytterligare dimension; det ställs inte bara av texten och världen, utan framför allt av relationen till läsaren, duet, den andra människan.
Den tredje texten är raljerande: en olovligt dålig men inte desto mindre frenetisk argumentation mot tanken att den goda dikten är som ett personligt brev. Man kan läsa den här texten som en humoristisk nyansering av den högstämda relation som Mickwitz ställer upp i ”Den gåva som ges”. Men budskapet är i stort det samma. ”Det brevanalogin ger upphov till är en relation där författaren genom att tänka sig som brevskrivare fast hon de facto är någonting helt annat – nämligen författare – behärskar såväl sin egen text som läsaren / … / En relation där författaren vägrar ge plats åt läsaren eller släppa ifrån sig sin text så att läsaren kunde känna sig frigjord.”
Svalkande avstånd
Bokens jag, i sina växlande tonlägen, är en sträng, solitär moralist. Han har gott uppsåt, men är också präglad av Runar Schildts åkomma, ett överväldigande intresse för självet: dess möjligheter och begränsningar. Det är jagets relation till sig själv och sin verksamhet som för boken framåt; reflektionerna kring duet, den andra, är ytligare, mer utifrån sedda. De bär, trots värmen, spår av den alienation som Kafka upplever när han åter möter Runar Schildt på bokmässan i Leipzig. ”På utställningen mötte jag samma ansikte och blick som vid Karlsbrücke den varma natten för några veckor sedan. Obehagligt, hela besöket meningslöst.” Det här är egentligen inte alls en brist, utan en väsentlig del av vad boken gör. Mickwitz reserverar ett svalkande avstånd mellan författaren och läsaren: här finns plats för författarens egen omöjlighet och konfliktfylldhet. Här finns tanken om författarens död, läsarens frihet att läsa utan författarens närvaro. Här finns författarens ångest över detta avstånd: att inte kunna bli sedd och bekräftad genom texten. Men också den frihet som avståndet ger: frihet från det relationella som ändå är alltings grund.
I den avslutande essän som är en läsning av Becketts dikt ”The Vulture” har författaren lösgjort sig från det pockande jaget och det livsnödvändiga duet. Han närmar sig nu dikten som ett tredimensionellt föremål, eller kanske snarare ett spänningsfält som får saker att hända. Här tar texten över och skjuter de existentiella bryderierna (närsynta som sådana nästan alltid är) i bakgrunden. ”Jag tror det kan vara viktigt att genom omsorgsfull läsning förstå att dikt – när den är som bäst – är ett oerhört komplicerat föremål, och att det i detta föremål finns mängder av mekanismer som hjälper det att förflytta sig in i vår kropp. Och det är också viktigt att påminna sig om att kroppen är ett förbluffande noggrant läsinstrument.”
Boken är så välkomponerad och mångbottnad just som helhet att det nästan är svårt att tro att den består av texter med vitt skilda uppkomsthistorier under 90- och 00-talet. Eller så är det just de tjugo årens klangbotten under den lekfullt sparsmakade texten som ger full utdelning. Här har vi det perfekta kollaget, en kristallklart polyfon argumentation, ett suggestivt bildspel på gränsen till det undermedvetna, en kvalitet av den art som inom kort släcker den småsinta läsarens avund mot författarens begåvning.
Mot det ypperliga innehållet är dock bokens utseende en liten besvikelse. Utformningen är till det yttre anspråkslös och konventionell, och i det inre är fonten uppblåst på bekostnad av den vita yta som man gärna skulle ha behövt som inramning för den angelägna texten. En riktigt vacker utformning skulle ha gjort detta till en dyrbar gåvobok att fynda på antikvariat långt in i framtiden.

Nora Hämäläinen

Peter Mickwitz: Förlorat. Söderströms 2009.

1 kommentar

En favoritrecension | cirklar runt detta utanför 14 november, 2013 - 22:31

[…] https://www.nytid.fi/2010/03/att-forlora-och-ge/#more-1938 Share this:TwitterFacebookGillaGilla Laddar… […]

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.