Under det senaste året har jag sett Darth Vader två gånger på teaterscenen. Första gången var i föreställningen On vain paljon mustetta, som sattes upp av teaterstuderande vid yrkeshögskolan Metropolia.
Enligt programbladet handlade föreställningen om ”människan som är besviken på kärleken och har tappat sin tro.” Och om Mika Waltari. Det var ett virrvarr av scener vars röda tråd borde ha varit Waltari. I en scen kommer tre män in, tar av sig sina skjortor, börjar göra armhävningar och skriker något man inte förstår (för de skriker i mun på varandra). I en annan scen springer Darth Vader runt och viftar med ett ljussvärd. Jag medger att jag inte förstod vad Waltari hade med det hela att göra. Andra gången jag såg Darth Vader var i Teater Mestolas gästspel Schauman på Klockriketeatern. Pjäsen handlade också om människan som tappat sin tro. I Schauman var Darth Vader generalguvernör Bobrikov, antagonisten som blir mördad av Eugen Schauman. Att samma karaktär har varit med i två mycket olika föreställningar, under ett och samma år är på ytan ett sammanträffande, men det säger oss något om dagens teateranda.
När vi analyserar teater gör vi antaganden om dagens kultur, politiska klimat, religion och spiritualitet. För vad är mera levande och tidsbundet än teater?
Vad kan vi säga om nutidens teater? De flesta som ofta går på teater håller möjligtvis med när jag påstår att det ibland är lite jobbigt. Det är starka känslor och det känns som om huvudpunkten inte skulle vara i handlingen. Ibland är det som om en scen skulle stå stilla och istället för en historia så ser vi en ”inre verklighet”. När denna inre verklighet visas på scen kallas det tillstånd.
Tillstånd är ett återkommande fenomen i ”modern” teater. De existerade knappt, om alls, i klassisk teater. Tillstånd är ofta svårtolkade och symboliska med starka känslor. Jag ser dessa tillstånd som försök att dekonstruera ”den universella människan”. Jag vet att ”den universella människan” låter som en dålig Jean-Claude Van Damme-film, men låtom oss använda min definition. Med ”den universella människan” menar jag den typiska människan med emotionella behov och karaktärsdrag som vi har. Såsom varje protagonist som vi känner empati för. Dekonstruktion betyder att plocka isär, analysera. När ”den universella människan” dekonstrueras, åtskiljer vi enskilda psykologiska, emotionella och spirituella fenomen från helheten, människan, för att förhoppningsvis få en ”objektiv” bild av dem. ”Jaget”, vår egenbild, anses oftast vara en konstruktion till att börja med. Ett exempel på tillstånd är tre män som i bar överkropp gör armhävningar och skriker. Jag tyckte det var ganska jobbigt.
Teatergruppen Nya Rampen har på sin hemsida, www.nyarampen.fi, en välskriven deklaration över sin syn på teater.
“Vår rädsla leder till att vi än mer försöker pressa ner de signaler som vårt omedvetna sänder oss, vi försöker bota vårt sinnestillstånd genom att än mer ty oss till vårt förnuft och detta är en spiral som bara leder oss längre, längre bort från oss själva. Detta tankesätt syns också när det gäller synen på dagens teater. Vi vill förstå, vi kräver början, mitt och slut, vi kräver en förlösning i slutet. Om inte detta levereras avskriver vi det som trams och känner oss lurade. Men konst har aldrig handlat om att förstå, konst handlar om att öppna upp. När vi bortser från alla kanaler utom vårt förnuft, så bortser vi också från mycket av det som gör oss till människor.”
Det är som om Nya Rampen försöker befria teatern från berättarkonsten. Teatern har länge varit förlängning av historieberättandet och det är intressant att se dagens teaterkonstnärer försöka kämpa emot detta konservativa synsätt. Såsom jag ser det, betyder det att modern teater är en antites och klassisk teater en hypotes. En tes har en motsatt antites och de leder i sin tur till en syntes, som är lika med en ny tes. Det är så här konst går framåt.
Nya Rampens påstående, ”konst har aldrig handlat om att förstå, konst handlar om att öppna upp”, är en direkt opposition mot historieberättandet. Historieberättandet handlar om att förstå och ge insikt. Nya Rampens påstående betyder egentligen att de gör teater som inte skall förstås. Vad är det för mening med att öppna, om vi inte förstår det vi ser?
”Much more important than the content of the play is the form. All good art is subversive, either in form or content. And the best art is subversive in form and content”, har Sarah Kane sagt.
Post-dramatisk teater är en beskrivande term för den sortens teater Nya Rampen förespråkar, och ett av de stora namnen i den post-dramatiska teatern är Kane, som citerades ovanom. ”Form and content”, är alltså form och innehåll. Innehåll är vad som spelas, manusets viktigaste uppgift är att förse en pjäs med innehåll, och form är hur det spelas, vilket regissören och skådespelarnas arbetar med. Att påstå att ”hur” ett skådespel spelas är viktigare än ”vad” som spelas är något George Lucas skulle kunna tänkas säga när han gör nya Star Wars-filmerna till dåligt skrivna, specialeffektsspektakel.
Kanes möjligtvis mest kända pjäs Cleansed är ett blitzkrieg av scener i makabert våld och porr. Däremot ger hon mycket fria händer åt skådespelarna och regissören för karaktärerna saknar gestaltning och ”historien” en röd tråd.
Form kontra innehåll är något som det talas mycket om i teatervärlden, men jag tror det läggs för mycket vikt på deras opposition. Det känns i alla fall så när man läser Nya Rampens deklaration och Kane. Är inte teatern ett samarbete, en växelverkan mellan form och innehåll? Är inte båda lika viktiga för att skapa det som är teater?
Teaterns styrka är att den är levande. Allting som sker har en omedelbar respons både på scen och i publiken. Det finns dock inga möjligheter att stanna upp och fundera, pjäsen fortsätter. Långa monologer som inte är i en kontext är därför tråkiga. Shakespeare skrev också långa och svåra monologer, men de var placerade i tid och rum. Vi förstår Hamlets kval, fastän vi inte förstår ”att vara, eller inte vara”, för den har att göra med vad som skett och vad som kommer att ske.
Drottning K på Svenska Teaterns Mini-scen var en pjäs med långa monologer. Personligen tycker jag att det var långa och tråkiga monologer. Det ingick även mycket musik (ett annat exempel på då tillstånd ofta råder), som påminde mig om Coldplay. Pjäsen var gjord med en ”steampunk”-bakgrund. ”Steampunk” betyder att det såg ut som en u-båt. Det var mycket stiligt, men jag förstod inte varför. Pjäsen blev inte mindre tråkig för det. Det kändes som om jag var på en föreläsning i “den freudianska synen på det post-feministiska samhället och patriarkala quantum-känslor”. I en u-båt. Med Coldplay! Jag hatar Coldplay!
Jag gick på öl under pausen och kom inte tillbaka.
Det är underligt många programblad som beskrivit föreställningar med mycket likadana ord. Även teaterrecensioner har ibland varit som omskrivna programblad där pjäsens utseende har berömts, men ingenting sagts om själva handlingen. Känslan man får är att kritikerna inte förstått pjäsen. Att inte säga något illa om en pjäs är en viss norm i finlandssvenska medier. Här gör man en björntjänst åt publiken och teaterkonstnärerna. En kritikers uppgift är att kritisera. Via kritik sparkas dagens konstnärer till att växa som människor och fortsätta göra bra konst.
När Darth Vader skrivs in i en pjäs skall man vara medveten om allt det innebär. Tvångsmässigt för det tankarna till Stjärnornas krig och bort från pjäsen som visas. Han är messias som har fallit och han är fadern. Det är en kraftig symbol och skall användas med mycket eftertanke. Visst är det lite roligt och ”coolt” att se Darth Vader med sin mörka hjälm och höra hans låga metalliska röst, men passar symboliken inte in i pjäsen skall han bort. Som råd åt teaterkonstnärerna som möjligtvis läser det här vill jag säga: Känn din pjäs.
