Finland brukar åberopas som heavy metals förlovade land. Men i ett nordiskt perspektiv finns här också ett unikt kollektiv av avantgardistiska undergroundmusiker. En viktig kugge är Lau Nau, som uppträdde på Flow-festivalen i Helsingfors.

I Flow-festivalens Tiivistämö-klubb packar sig folk som Jansson-filéer i en ask. Trots den intensiva värmen är den mörka klubben med sina bänkar och vilokuddar ett välkommet avbrott i den intensiva festival-upplevelsen. Här kan man vila fötterna, dra andan, sluta ögonen och lyssna på introspektiva, avantgardistiska ljudlandskap och i bästa fall flyta bort i någon annan dimension för en stund. Under alla tre festivaldagar uppträder här artister under rubriken ”The other sound of Finland”. På den i rött upplysta scenen står ett bord med en imponerande samling klockor, leksaksinstrument och annat som jag inte ens känner igen, och i hörnet en liten gitarrförstärkare. Från förstärkaren löper en kabel till en gitarr, som i sin tur hanteras av Lau Nau, en liten kvinna i 30-årsåldern i svart klänning och pannlugg.
– Lau Nau är Laura Naukkarinen i egen hög majestät, då jag gör precis den musik jag själv vill, som diktator, säger artisten då jag träffar henne dagen före spelningen på en av festivalens bänkar.
– Det är också någon form av förlängning av fantasin, eller åskådliggörande av fantasin. Och just nu är det en aning i förändring.
På skivorna kan man läsa att Lau Nau förutom gitarr, klockor och flöjt och andra mer eller mindre normala instrument också spelar på bland annat färggranna saftglas, häxskrattsmegafon och ölburkar.
– Att jag använder lite ovanliga instrument beror kanske på att jag är mer intresserad av strukturen i musiken. Det tar inte bort av melodins vikt, jag tycker också att melodier är viktiga. Och så beror det kanske lite på att jag inte precis är någon virtous på vanliga instrument.
Kollektivism
Att Naukkarinen började syssla med musik tror hon själv är en följd av att hon som 14-årig punkare trodde att allt var möjligt. I dag säger hon sig lyssna ganska mycket på etnomusik, därifrån hon tar influenser också till sitt eget sound.
– Och ganska mycket folk, såndär 70-talsfolkmusik, inte nödvändigtvis speciellt kända artister, utan snarare sådana som har fallit lite i glömska. Dessutom har jag på senare tid börjat lyssna mer på ny popmusik, vad man nu hittar på internet. Men inte det som syns på försäljningslistorna, utan mer underground.
Laura Naukkarinen har under sin karriär hunnit medverka i en uppsjö av olika undergroundband. En blick på programmet på Flow avslöjar att flera av årets artister i något skede har samarbetat med Lau Nau, bland annat Islaja, Kiila, Tomutonttu och Pekko Käppi. I dag spelar hon aktivt i trion Hertta Lussu Ässä och tillsammans med Stockholmsbaserade Matti Bye, som speciellt gjort sig känd som stumfilmskompositör. Bland annat har han skrivit ny musik för klassikerna Häxan och Körkarlen, och inom modern film bland annat för Lars Troells Maria Larssons eviga ögonblick. Också Naukkarinen har varit med och gjort musik till filmer, något hon gärna skulle göra oftare.
Att så många artister med anknytning till Lau Nau spelar på festivalen under rubriken ”The other sound of Finland” är ingen slump, utan det beror på att det finns ett tätt sammanflätat nätverk av undergroundmusiker som gör alternativ musik.
– Vi tillbringar faktiskt mycket tid med varandra på fritiden, vi går på bio tillsammans och på krog efter träningarna.
Även om man inte kan kalla sammanslutningen politisk, menar Naukkarinen att det finns en viss samhällelig kommentar inbakad i det kollektiva arbetet.
– Det blir aldrig någonsin kommersiellt. Vi gör musik som vi själva är nöjda med, och jag skulle önska att andra kunde ta efter och tjurnackat köra sin egen grej, att folk skulle göra mer saker tillsammans och arbeta för gemensamma mål.
Internationellt
Den här typen av underground-kollektiv är rätt unikt i Norden, menar Naukkarinen. Det finns i viss mån också i de andra nordiska länderna, men inte i samma utsträckning som i Finland.
– Men det är lustigt hur de här kollektiven dyker upp där man minst anar. De finns speciellt i Japan och vissa delar av Europa. Vi var tidigare i våras i Grekland och spelade och visste absolut inget om den grekiska undergroundscenen. Men plötsligt visar det sig att konsertarrangören har ett eget undergroundkollektiv liksom vi.
Laura Naukkarinen torde veta vad hon talar om. Trots sin jordnära och anspråkslösa utstrålning är hon en artist som turnerat runt halva världen både som soloartist och bandmedlem. Bland annat har hon hunnit göra flera turnéer i USA, där hon också har ett distributionskontrakt med ett skivbolag i Chicago.
– Det är nog i USA som min musik går allra bäst hem, och därefter Japan. Jag spelar mest utomlands, och över lag har folk gillat min musik. Den verkar beröra dem på något emotionellt plan, jag har gjort spelningar där människor har gråtit i publiken.
En orsak till att Naukkarinen inte längre är lika aktiv i olika orkestrar som tidigare är att hon fått barn och flyttat ut till landet på Kimitoön. Hertta Lussu Ässä och Matti Bye Ensemble säger hon ändå att fortfarande är livsviktiga för henne.
– Jag hoppas att jag kan fortsätta utveckla min musik och hålla en balans mellan musiker- och familjelivet, jag strävar efter att konsten och familjen ska vara i kontakt med varandra. Musiken är för mig ett sätt att hålla mig fast i livet, och jag hoppas att jag kan inspirera andra till att ta risker, göra det de vill göra och se vad som händer.

Lau Nau uppträdde på Flow-festivalen lördagen 14.8. i konsertserien The other sound of Finland.

Janne Wass

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.