I sin essä som fick hedersomnämnande i årets Hans Ruin-tävling, skriver Magnus Axelsson Sparf om Monty Python.

Vissa händelser passerar obemärkt förbi, likt bagateller och glöms sedan snabbt bort. Andra stannar kvar, biter sig fast, blir till minnen som påverkar och förändrar. Men betydande minnen skapas inte alltid av utåt sett stora händelser.
Det första jag kommer ihåg förknippat med Monty Pythons film Life of Brian, utspelar sig i vårt vardagsrum. Insvept i tät cigarett- och cigarillrök sitter jag på vår bruna heltäckningsmatta och försöker följa handlingen. Filmen visas på vår gamla tv-apparat med hjälp av en hyrd och gnisslande videobandspelare. Pappa har lyckats få tag i en märklig videobandspelare, ju mindre ljus en scen innehåller desto mer verkar den gnissla. Runt omkring mig sitter pappa tillsammans med sina fyra bröder nyligen hemkomna från ett angelfiske. Ömsom röker, dricker de grogg, ömsom skrattar de så hejdlöst att jag inte vågar annat än skratta med. Rädd är jag egentligen inte, snarare ser jag upp till pappa med bröder som emellanåt nästan kryper på golvet i krampaktiga skrattanfall, och för att visa min samhörighet skrattar även jag så högt jag kan. Att jag som nio-tioåring inte alls förstår vad som är så roligt spelar ingen roll. Jag vill tillhöra, vara en i gänget.
Det jag beskriver är ett av de tillfällen när pappa träffat sina bröder. Det har skett under hela min uppväxt och pågår fortfarande. Sedan jag skaffade en egen familj har jag inte kunnat vara med så ofta. När mycket i livet blir en prioritering får jag minnas istället.
Mina minnen framkallas ofta av olika sinnesförnimmelser och kan ske med hjälp av en gammal melodi eller en välbekant röst. Att mötas av en doft, att känna igen en lukt kanske, är det som starkast av allt framkallar och öppnar dörrar till gamla minnen. På det viset har lukten av cigarettrök alltid påmint mig om när pappa träffat sina bröder. Till minnesbilden hör också ett ständigt pågående prat, från morgon till kväll har tillvaron varit inbäddad i ett täcke av ljud. Pratet har inte liknat samtal, bröderna har inte lyssnat på varandra, mer har det liknat flera pågående monologer samtidigt, något slags behov av att få ur sig ord.
Bröderna har vanligtvis hyrt en stuga vid en sjö för några dagars fiske och umgänge. Träffarna kan för en utomstående kännas oplanerade men har i själva verket följt ett bestämt om än outtalat mönster där varje aktivitet lagt grunden till nästa. Dagarna har börjat med en kortare eller längre fisketur, där fisket inte tagits på så stort allvar (även om det finns viktiga gädd- och torskrekord) utan mest liknat ett svepskäl för att få åka från familjen. Efter fisket, först trötta och dåsiga av en middag nästan alltid bestående av överkokta makaroner och sönderstekt falukorv, har alla vaknat till liv framför Monty Python.
Om fisket varit en ursäkt så rymmer Monty Python en förklaring. Pappa och hans bröder är ungefär lika gamla som medlemmarna i Monty Python, de föddes under eller i anslutning till andra världskriget och har växt upp i efterkrigstidens Europa. I den senaste dokumentären om Monthy Python betonas hur strikt och känslokallt det brittiska samhället var och fungerade under denna tid. Allt var och allt togs påallvar i skuggan av krigskatastrofen. Men senare på sextiotalet, när efterkrigstidens barn blev unga vuxna och till skillnad från sina föräldrar och farföräldrar slapp dra på sig uniform och bli skjutna på något slagfält, fanns både en vilja och ett utrymme till något annat.

Ur den grogrunden bildas Monty Python 1969. Trötta på efterkrigstidens överdrivna korrekthet lyfte deras humor fram och fångade närheten mellan det allvarliga och det banala. En närhet som blev en förutsättning för mycket av det de skapade. Deras tv-serie The Flying Circus innehåller otaliga scener som bygger på just de egenskaperna; en scen börjar högtravande och intellektuellt men vänder snart in på något banalt och löjligt sidospår som helt tar över handlingen. Eller det omvända; något mest vardagligt placeras i ett seriöst och pretentiöst sammanhang och skapar ett motsatsförhållande. Kulturen, det militära, kyrkan, domstolsväsendet, filosofin, sjukvården; åtskilliga var de uppblåsta etablissemang som Monty Pythons sylvassa humornål stack hål på.
Deras så ofta kallade sjuka brittiska humor spred sig och blev något av en revolution i delar av västvärlden. Monty Python kom att jämföras med musikens the Beatles och ansågs vara deras motsvarighet inom humorvärlden.

Framåt kvällen, med Monty Python fortfarande andligt närvarande, har det spelats kort, men bara efter några givar Bridge – medan jag ivrigt försökt förstå vad kortspelet gått ut på, har det avbrutits. En budgivning har visat sig alltför optimistisk och en upprörd diskussion har börjat. Inledningsvis har den handlat om kortspel men sedan vikt av, in på någon aktuell samhällsfråga. Diskussionen har inte präglats av eftertanke eller nyans utan det rakt motsatta. Argumenten har varit hårda och villkorslösa. Genom åren har bland annat landsting, bankväsende, jordbrukspolitik, löntagarfonder och händelser runt andra världskriget debatterats, genomskådats eller sablats ned, ofta mycket upphetsat, med högljudda skratt och i ytterst fyrkantiga resonemang. Men märkligt nog, trots att bröderna emellanåt hetsigt argumenterat mot varandra, har de aldrig blivit osams och efter några dagars samvaro har de kunnat återvända till vardagslivet, uttömda och nyladdade på samma gång.

Allt sedan jag satt på heltäckningsmattan i vårt rökfyllda vardagsrum har jag fått inpräntat hur unik och intelligent Monty Pythons humor är och hur nyskapande den var. Jag har aldrig tvivlat på det och ju mer jag skrattat åt den desto mer begåvad har jag själv känt mig. Varför ifrågasätta det? Men hur är det egentligen? Finns det mänskliga betingelser som förklarar vad vi skrattar åt? När jag söker svar i litteraturen finner jag att olika teorier presenterats under de senaste århundradena för att förklara vad humor är. Det har inte varit helt riskfritt, humor verkar vara ett svårfångat mänskligt fenomen. Kant definierade mot slutet av 1700-talet humor, eller egentligen själva skrattet, som ”en spänd förväntan i intet”. En definition som fick utstå skarp kritik och snabbt förkastades på grund av sin otillräcklighet. Ett tjugotal år senare beskrev Schopenhauer att skrattet hängde ihop med något som ter sig paradoxalt och oförenligt, skrattet uppstår ur ett motsägelsefullt sammanhang. Han delade också in det roliga i två huvudfack; det vitsiga och det löjliga. I vitsen driver människan med rådande normer och regler. I det löjliga det motsatta; normer och regler driver med och förlöjligar människan.

Schopenhauers teori verkar ha fångat något väsentligt av humorns väsen och står sig väl än idag, trots att flera namnkunniga personer haft avvikande åsikter under åren. Nämnas kan Baudelaire som hävdade att skrattets syfte, dess natur, enbart var att trycka ned människor, eller Freud som var övertygad om att vitsen var likt drömmen, en plats där det gick för sig att obehindrat säga de mest obehagliga sanningar vilka annars aldrig tolererats. Ganska nyligen (1981) fick den ungersk-engelske författaren Koestler uppgiften att definiera humor i Encyclopedia Brittanica. Hans definition kom att likna Schopenhauers teori och verkar vara den rådande idag; två system som möts, två kognitiva nivåer som var för sig är fullkomliga och logiska men i samverkan har helt oförenliga referensramar.
Litteraturen ger oss bildning men tar ibland också ifrån oss våra illusioner. Vid en jämförelse med Koestlers definition förklaras väl de betingelser som fick eller får människor att skratta åt Monty Python. Tyvärr kan jag inte längre få tro att deras humor var ny eller unik. Men de var modiga, på gränsen till dumdristiga, och då syftar jag på vad de vågade driva med.

Jag återvänder till vårt vardagsrum. Värmen är hög och fönsterrutorna immar, askkoppen är redan full av fimpar och behöver tömmas. Filmen har pågått i ungefär femton minuter när en ljusare scen tar vid och videobandspelaren gnisslar något tystare. Scenen visar en tiggare som utger sig vara före detta spetälsk. Tiggaren är fullt frisk och lyckas inte få medlidande eller pengar från varken Brian, filmens huvudperson, eller hans mamma. När Brian undrar hur någon kan kalla sig före detta spetälsk berättar tiggaren att han träffat Jesus. Antagligen hade Jesus tyckt synd om honom och lagt sin hand på hans panna. Från denna stund var han botad, fri från spetälska. Till en början var han tacksam och glad över att vara frisk men det klingade fort av när konsekvenserna visade sig och han insåg att han blivit av med hela sin försörjning – ingen skänker något till en frisk människa. Kunde inte Jesus ha låtit honom få behålla en lindrig hälta så att tiggaryrket fortfarande varit möjligt? avslutar han beklagande. Brian ger efter och skänker tiggaren en liten slant. Sedan fortsätter filmen med en mörkare inomhusscen och videobandspelarens gnissel blir nästan outhärdligt.

Monty Python var länge osäkra och tvekade på om de vågade ha med tiggaren i sin film. Osäkerheten låg i den omedelbara kopplingen till Jesus, och den kritik som tiggaren ger en handling utförd av den riktiga Messias. Filmen försökte undvika humor riktad direkt mot någon biblisk person eller händelse, och mer skildra mänskliga företeelser i förhållande till religion. Med skärpa och humorn som ständig följeslagare visar den vad människors tolkningar får för konsekvenser, och dessvärre fatala konsekvenser.

Brians handlingar upphöjs av en slump till välsignade, men han vill på inget sätt vara en helig person. Hans drivkraft är att imponera på en ung judisk flicka som han är förälskad i, men väl upphöjd av människomassan finns ingen återvändo. Deras törst efter mirakel förblindar dem och olika religiösa fraktioner bildas utifrån banala händelser i Brians liv. Nyansskillnader i tro och meningslösa tolkningar av bagateller leder till splittrade falanger som snabbt blir dödsfiender med varandra, trots att de egentligen har samma fiende och samma mål; att romarna ska lämna landet. Istället för att samarbeta slår de ihjäl varandra, helt besatta av att deras övertygelse är den enda sanna och till och med viktigare än människors liv. Filmen slutar på det viset logiskt när Brian blir korsfäst. Han är inte övergiven men i detta skede mer betydelsefull för människorna som död än levande.

Troligen utvecklas och förändras humor i takt med att samhället förändras, möjligen återger skrattet en del av den rådande tidsandan. Det jag lärde mig skratta åt i sällskap med pappa och hans bröder är nu tre eller fyra årtionden gammalt och speglar förmodligen den tiden. Jag skrattar på så sätt åt något gammalmodigt, men som tur är har jag aldrig strävat efter att vara modern heller. Samtidigt som utveckling och förändringar inte alltid leder till förbättringar.
För några dagar sedan, ganska sent på kvällen, satt jag ensam framför min platta tv-skärm och från en scen i Stockholm visades stå upp-komik. Programmets titel anspelade på rå osminkad humor och började med att en ung man berättade vad olika kvinnor utfört på en nattklubbsscen i New York. Bland annat hade en kvinna gnidit en vit t-shirt mellan sina ben. Då hennes menstruation pågick färgades den röd och vid en auktionering efteråt var det många som ville köpa den. T-shirten blev dyr.

Publikens skratt omringade mig från flera stora högtalare i rummet och fick mig att vakna till i soffan. Skrattet verkade också öka den unge mannens självförtroende som innan han lämnade scenen förklarade att skratt förenade och skapade gemenskap mellan människor. Det skratt han lockat fram hade fört samman en publik bestående av unga och gamla, kvinnor och män samt invandrare och svenskar.
Nu blev jag med ens klarvaken och förbryllad på samma gång. Publikens gemensamma aktivitet, skrattet, omvandlade dem på sätt och vis till en grupp – men vad hade det egentligen uttryckt? Vacklande får jag återigen söka svar i litteraturen och finner först biologen Sjölander. Han menar att humor eller skratt reglerar avstånd mellan människor; det gemensamma skrattet förenar och skapar tillhörighet, det föraktfulla skrattet distanserar och skapar avstånd. Lite senare hittar jag författaren Oz. Han stärker Sjölander och skriver att fanatikern saknar sinne för humor och skrattar enbart sarkastiskt, och sarkasmen förklarar han, får inte uppfattas som humor, den står för något annat; föraktfullt och destruktivt.

I mitt förvirrade tillstånd känns det som de är något viktigt på spåren. Det är svårt att tänka sig en blivande självmordsbombare skratta åt sig själv, han äger ingen självdistans eller ödmjukhet. Däremot kan jag höra honom, full av överlägsenhet, skratta åt en annan människa, skrämmande likt den publik jag sett skratta åt stå upp-komikerns nattklubbsberättelse. Möjligen bevisar det, om än draget till sin spets, att humor kan verka på olika sätt och skapa det vi varken tror eller vill. Sammanföra genom att tilltala människors sämsta egenskaper och på samma gång skapa avgrundsdjupa klyftor mellan människor.
Istället för att grunda sig på förakt kom filmen Life of Brian att mötas av det. Monty Python valde till slut att ha kvar scenen med tiggaren, men klippte däremot bort en annan karaktär de döpt till Otto. Han var tydligen något av en nazistisk jude. Där gick gränsen för hur långt de vågade utmana den religiösa världen, och med all rätt visade det sig. Sjölander menar att högstämd idealism och humor är dödsfiender med varandra. ”Inget kan ju träffa en bombastisk förkunnare av höga ideal och frälsningsläror hårdare än att åhöraren inte bara avvisar hans förkunnelse, utan till och med finner den oviktig/oväsentlig/löjlig”. Det kan förklara hur en del religiösa grupperingar valde att förhålla sig till filmen, de uttalade utan att ens ha sett den kategoriska hot om både mänsklig och gudomlig bestraffning.
I dokumentären The secret life of Brian (2006), skildras hur medlemmarna i Monty Python uppmanades att upprätta sina testamenten innan de åkte över till USA för att göra reklam och närvara vid filmens premiär. Det befarades på fullt allvar att de kunde bli ihjälskjutna. I Norge förbjöd myndigheterna filmen för sitt påstått ogudaktiga budskap. Det fick biografägarna i Sverige att marknadsföra filmen som för rolig för att få visas i Norge. Resultatet blev strålande, till och med norrmännen vallfärdade till svenska biografer i sin iver att få se filmen.

I sommar är det återigen dags för en fiskeresa och för första gången kommer jag att ta med min äldsta son som är elva år gammal. Min önskan är att han ska få vara med om samma sak som jag och få minnen att bära vidare i livet. Inget kan pågå för evigt, pappas bröder börjar bli gamla, och vem vet hur länge de orkar hålla på. Ledsamt att inse men förr eller senare blir allt, om det inte glöms bort, enbart till minnen.
Kanske borde jag vara mer kritisk till det jag kommer ihåg, för med tiden verkar det se bort från det tråkiga och lägga fokus på det roliga –minnesbilden förskönas och förstärker något jag önskar, ibland nästan överdrivet. I min tankevärld har nog slutet av 1970- och början av 1980-talet med dess långa polisonger, tipsextra, inrökta vardagsrum, storblommiga tapeter och heltäckningsmattor fått ett oförtjänt gott minne. Det gäller också Monty Python som efter hand blivit förträffligare än vad de egentligen var. En del av deras humor var faktiskt hånfull och lockade fram föraktfulla skratt, tyvärr även hos mig. Samtidigt vill jag kunna glädjas och vara stolt över mina minnen, de är en avgörande del av mig. Delvis består jag av vårt rökfyllda och bullriga vardagsrum.
När videobandspelaren gnisslat sig genom nästan hela filmen, och pappa tvingats öppna ett fönster för att vädra ut både värme och tobaksrök, återstår bara den sista scenen med korsfästelsen. Först tycker jag det är märkligt när människor uppspikade på kors börjar sjunga, men börjar snart vissla och sjunga med. Melodin och texten gör mig glad och refrängen är lätt att komma ihåg:
”Always look on the bright side of life”.

Magnus Axelsson Sparf

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.