Kärlek och anarki-festivalen brukar ha ett så digert och intressant program att det blir svårt att välja bland filmerna. I år ser jag endast två filmer: Jean-Michel Basquiat: The Radiant Child och Howl. Filmerna har beröringspunkter med varandra i och med att de skildrar unga nyskapande konstnärer under olika decennier i USA: Allen Ginsbergs 1950-tal och Jean-Michel Basquiats 1980-tal.
Tamra Davis The Radiant Child inleds i litterära tecken: vi får läsa Harlem Renaissance-poeten Langston Hughes dikt Genius Child. Ingen älskar ett barngeni, påstår dikten.
Davis var en ung konststuderande när hon år 1985 filmade och intervjuade sin vän Basquiat, då 25 år gammal och på toppen av sin karriär som bildkonstnär.
På ett ganska stereotypt sätt skildrar Davis myten om en ung svart självlärd konstnär som blir en superkändis och umgås med Manhattans vita konstnärskretsar. Det är naturligtvis inte möjligt att skildra Basquiats korta liv på något annat sätt. Konstnärskollegan Julian Schnabel, också intervjuad i filmen, följer precis samma romantiska mönster i sin film om Basquiat från 1996.
Basquiats far var haitier, modern var puertorican. Han växte upp i ett kulturellt medelklasshem i Brooklyn, lärde sig tre språk. Ändå rymde han som 17-åring hemifrån för att leva på Manhattans East Side som en synnerligen verbal graffitikonstnär. Under signaturen Samo (Same Old Shit) skrev han kryptiska meddelanden på husväggar och murar. Filmsnuttarna som visar en ulsterklädd Basquiat i slumkvarteren med en sprayflaska i handen är suggestiva, men konstruerade (man kan se dem på You Tube). Alla vet ju att den slocknade ynglingen på trottoaren är en statist.
Åren har gått, den välvilliga Schnabel har blivit allt rikare och fetare, medan minnet av Basquiat blir allt mera hjärtskärande. Vita flickvänner, i dag förnuftiga och lite sorgsna medelålderskvinnor, tog gärna hand om den unga och karismatiska konstnären, men ingen av dem kunde rädda honom. Och vad kan den schweiziska galleristen Bruno Bischofberger i dag säga om Basquiat på sin knaggliga engelska med tysk accent? Att allt som han målade skulle ha varit mästerverk låter bara platt.
Basquiats samarbete med Andy Warhol blev en flopp. Men vem kan säga nej till Warhol? Intervjun med det omaka paret är nästan pinsam. Warhol, en bräcklig åldrande gay man, uppenbart förälskad i den unge Basquiat, som ser närmast förlägen ut.
Efter Warhols död och den allt mera negativa kritiken som Basquiat utsattes för, började han använda tunga droger. Han dog i en överdos år 1988.
I Jeffrey Friedmans och Rob Epsteins film Howl får vi följa Allen Ginsbergs mödosamma väg till sitt genombrott. I dag har hans diktsvit Howl sålt närmare en miljon exemplar, publicerad av poetkollegan Lawrence Ferlinghetti på City Lights-förlaget.
Filmen Howl, som aldrig lyckades nå de kommersiella distributionskanalerna, kretsar kring rättegången som hölls år 1957 kring Ginsbergs dikt. Rättssalens kostymklädda, allvarliga män dryftar litteraturkritikens olika aspekter och det är faktiskt riktigt intressant. Får man inte påverkas stilistiskt av andra poeter, i Ginsbergs fall av Whitman? ”Ni ber mig att omvandla poesi till prosa, vilket är omöjligt”, säger en kritiker åt åklagaren.
I Howl anstränger James Franco sig för att tala och recitera på samma sätt som Ginsberg. Filmmaterialet känns en aning tunt och statiskt, regissörerna medger att det var svårt för dem att hitta rätt fokus. Att dikten handlar om homosexuell kärlek och psykvård fattade jag aldrig när jag läste den på 1970-talet. Ginsbergs mor genomgick lobotomi och dikten är tillägnad författarkollegan Carl Solomon, som behandlades med elchocker på ett sjukhus, där även Ginsberg vistades en kort tid. Han lovade sina läkare att hädanefter ”vara heterosexuell”.
Animationerna, som illustrerar dikten, är mindre lyckade, hur trendigt det än må vara att kombinera konventionell film med animerade inslag (vilket även Schnabel gjorde i sin Basquiatfilm).
I slutet får vi höra och se den riktiga Ginsberg sjunga Father Death Blues, en hyllning till livets förgänglighet. Jag ser Howl en dag efter The Radiant Child och jag kommer ofrånkomligt att tänka på Basquiat när Ginsberg så ömsint och bestämt konstaterar: Genius death, your art is done.
Tamra Davis: Jean-Michel Basquiat: The Radiant Child.
Jeffrey Friedman & Rob Epstein: Howl. Filmerna visades under årets Kärlek & anarki-festival i Helsingfors.
Marianne Backlén
