Tempot är rasande och orden slagkraftiga i Ann-Helen Attianeses nya bok Lägg låret bakom örat och le.
”Detta är förresten inte poesi / ifall ni inte märkte det / detta är poesi som lider / ifall ni inte märkte det” skriver Attianese ungefär mitt i boken. Någon traditionell poesi med vackra eller metaforiska tyngdpunkter är det inte heller fråga om, utan ett sprutande ordflöde, associationsrikt och ofta lekfullt. Det är rakt på sak, kryddat med humor och bitande ironi.
Versaler och punkter saknas så gott som helt, vilket bidrar till intrycket av en enda svada, där man inte vet var dikterna börjar eller slutar. Udden är riktad mot makthavare, intolerans och alla flata människor som finner sig i alla orättvisor och hela världens ruttna tillstånd. Och visst är det så att världens ondska mindre beror på att de onda människorna är så många än på att de många goda är så likgiltiga.
Attianese hör inte till de sistnämnda likgiltiga, hon reagerar, ser och skriker ut sin ilska och sin indignation i ett tonläge som borde kunna väcka även de djupast sovande. De som sover läser, tyvärr, inte dikt, inte ens svador, de sover också när de är vakna. ”Vi ligger på bottnen / i en senapsgul glasfiberbåt / det är nya tider nu / om vi sover blickstilla / tillräckligt länge / för den oss dit makten vill”.
”illegala flyktingar / skriker när de fångas / precis som galningar / åk till era öknar / plantera träd / så vi får andan / larmar orosmoln / galna värld vakna / människor kan inte / vara illegala, ropa det / bli nu lite galna nån” ropar Attianese. Korridorsnackarna, slöfockarna, pappskallar, tuppar och domherrar, ampra kajsor, lögnare och pampar av alla de slag går hon, med rätta, åt.
Det är såna tider, ja, då någon mejar ner skogar i pur obehärskning för att straffa dem som inte höll käften, då hatet ser alla chanser, hittar varje slagfält och då det är bättre med en träffad civil än en oskjuten fiende.
Det är ingen hejd på galenskaperna. Attianese formulerar dem alla, i ett förtvivlans hopp om bättre tider och vakna människor. Ändå utbrister hon: ”ojoj, du talar som om du trodde att orden bär / på vidare betydelser, du kunde inte ha mer fel / – här – bland oss civilisationsöar / dämpas skriet till gatularm, som ingen orkar höra”.
Rävflickor, rövslickare, de som papperspratar utan kåda och struntmumlande flummare rasar förbi i svadorna, liksom många andra. Italien fortsätter berlusconisera sig och barnet som är på väg att gå under säger att det börjar dra ihop sig till liv.
Jag kunde citera hur mycket som helst och vad som helst ur Lägg låret bakom örat och le, som Attianese avslutar med en dikt av Göran Sonnevi ur Det omöjliga från 1975. Kanske vill hon visa att nästan ingenting förändrats sedan han skrev om upprördhet, förtvivlade röster, som letar efter svar. Vem svarar? frågar han. Kanske är svadorna ett svar? En nutida arg och frågande röst?
Ilskan, raseriet och indignationen känner jag igen och håller med Attianese i alla hennes utrop och tillmälen. Svadorna roar ibland, svider ibland och engagerar för det mesta. Man känner sig närmast utpumpad efter avslutad läsning. Då funderar jag också över svadornas form. Kunde budskapet ha gått fram effektivare med några andningspauser, dikter som stoppar flödet emellanåt? Jag vet inte, säger bara: läs boken.
Ann-Helen Attianese: lägg låret bakom örat och le. Schildts 2010.
Mary-Ann Bäcksbacka
