Tiden behandlar människan med mindre ömsinthet än musiken. Det låter Niklas Rådström sin huvudperson Lorenzo da Ponte tänka i romanen Månens anförvant.
Lorenzo da Ponte (1749-1838), som skrev libretton till bland annat Mozarts operor Figaros bröllop, Don Juan och Cosi van Tutte, är bokens berättare, som kallar sig månens anförvant. Solens anförvanter är de stora genierna som Mozart, eller Amadeo som da Ponte kallar honom. De var vänner och kolleger i Wien på 1780-talet. Numera stöter man på Lorenzo da Pontes namn just i samband med Mozarts operor, men frågar man oförhappandes operavänner är det inte säkert att de vet att han var en både känd och tidvis uppburen librettist, som också samarbetade med Antonio Salieri, C.W.Gluck, Stephen Storace och Vicente Martin y Soler.
Niklas Rådström är en mångsidig, produktiv och flerfaldigt prisbelönad författare med poesisamlingar, romaner, essäer, biografier och manus för teater och film bakom sig. Augustpriset fick han 1992 för romanen Medan tiden tänker på annat. I Gästen (2006) fantiserar han kring ett möte mellan Charles Dickens och H.C. Andersen, ett möte som ägt rum i verkligheten.
I Månens anförvant ser den tandlösa Lorenzo da Ponte, nästan nittio år och änkling, i New York tillbaka på sitt äventyrliga och mångskiftande liv. De facto ser han mera tillbaka på dem han mött, älskarinnor, hustrur, fiender och vänner som Giacomo Casanova och Amadeo. I New York blir han tobakshandlare och senare den första professorn i italienska vid Columbia University. Han var också med om att grunda ett italienskt operahus i New York.
Det är lätt att förstå att Rådström fascinerats av da Ponte, musikkännaren och poeten, som ständigt var på flykt undan kreditorer eller fördriven på grund av sina texter eller kvinnoaffärer. Färden gick från Venedig, där han föddes som jude, konverterade och blev katolsk präst och lärare, till Wien, London och New York, för att nämna bara de stora städerna.
Rådström har haft ett rikt material att forska i och använda sig av. Da Ponte har skrivit memoarer och det finns en hel att hämta ur olika källor om t.ex. Mozart och hans korta liv liksom om Casanova, som lärde da Ponte att lusten till livet är den främsta dygden. Romanens yttre ramar verkar stämma rätt väl med de fakta man känner till.
Da Pontes tillbakablickar är ingen självrannsakan, sina motgångar skyller han kanske med rätta på andra. Berättelsen rör sig inte heller konsekvent baklänges, flera avsnitt går framlänges. Det är inget problem vare sig för läsaren eller författaren Rådström, som behärskar sitt hantverk.
Romanen är mästerligt väl sammanhållen och ger läsaren mycket att fundera över, om livet, kärleken, döden, konsten och framför allt om musiken och konstnärstillvaron, som då liksom nu i det stora hela var beroende av mecenater. Romanen myllrar av människor, av operafolk och bedragare. Lorenzo da Ponte är själv långt ifrån ett helgon, ofta en svikare, men också en obekväm sanningssägare.
Rådström använder sig av ett lätt arkaiserat språk, som faller sig naturligt i huvudpersonens mun, men svårförståeligt är det inte. Kabaler i stället för intriger eller sammansvärjningar är ett exempel. Därtill är romanens bildspråk oerhört, nästan avundsvärt, rikt. Imponerad blir man också av hur väl författaren skildrar den tid och de platser det här är fråga om, de lever.
Musiken, operorna och alla dess delar beskrivs lika kunnigt som inlevelsefullt. Da Ponte älskar musiken, poesin och det italienska språket. Det är den värld han lever i, inte i den som är full av ränker, avund och girighet. Affärer är inte hans område. Hans passion är kulturen, men hur världsfrånvänd han än verkar har han både socialt samvete och blick för människans komplexitet.
Romanen bjuder på måga underhållande situationer, det gäller främst i beskrivningen av Mozart, där också den svåra fadersrelationen blir tydlig. Här finns också skakande scener, som den där mördaren Franz Zahlheim steglas i mars 1786, på Hohe Markt i Wien. Inte långt därifrån arbetar Mozart på sin mörka tjugofjärde pianosonat.
Vet man på förhand något om de personer och den musik som skildras blir romanen en ännu mera givande och njutningsfull läsning.
Mary-Ann Bäcksbacka
Niklas Rådström: Månens anförvant, Bonniers 2010.
