Amanda Kerfstedts drygt hundra år gamla hbtq-roman fascinerar recensenten: ”Reflexer är inte bara ett stycke utsökt berättarteknik”.

Ett eget rum – ett av litteraturhistoriens mest kända anspråk. Men när Walter i romanen Reflexer proklamerar för sin fästmö: ”Jag vill gärna ha ett rum för egen del”, visar sig betydelsen inte vara den allmänt införstådda.

Reflexer skrevs av Amanda Kerfstedt och publicerades för första gången år 1901. Vid förra sekelskiftet var skönlitterära berättelser av det här slaget minst sagt ovanliga, snarare fylldes vetenskapliga rapporter av liknande innehåll. Nu, mer än hundra år senare ges ”Sveriges första transvestitroman” ut på nytt.

Jag måste erkänna att jag väntade mig någonting helt annat. Kanske väntade jag mig att transvestismen skulle vara tydligare förankrad i berättelsens helhet, ett genomgående tema, en blottad intrig. Tiina Rosenbergs avslöjande förord lyfter t.ex. enbart fram transvestit-temat.

Vad man får är om inte helt, så åtminstone delvis, något annat. Reflexer är kort och gott en borgerlig familjeroman, om än långt ifrån traditionell. Flera parallella historier sammanvävda av släkt- och vänskapsband bygger upp romanen. Vi har en kronofogde som kämpar med sin moral. Vi har en brukspartron som förälskar sig i en mycket yngre kvinna. Många turer i deras förhållande samt några mindre sidospår om ett barn i scharlakansfeber, kärv ekonomi och klassisk klasskildring balanserar vad som tycks vara en tragisk kärlekshistoria.

Brukspatron Hennings kärlek till Emma framstår som den största intrigen ända fram till bokens sista sidor. Kärleken är besvarad men förhindras av brukspatronens missunsamma barn. Det verkar onekligen konventionellt. Men vi har också häradshövding Walter som gifter sig lyckligt och flyttar in i ett hus med sin Ragna där han låser in sig i ett rum en timme om dagen.

Reflexer är allra mest en bok om ”våldsamma inre strider”. Från de första sidorna maler ett oväsen under sidospåren som ger läsaren en föraning om att huvudhistorien är en helt annan. För självklart visar sig Reflexer till slut också vara en roman om transvestism. Boken är mycket skickligt uppbyggd som en ”komma-ut”-berättelse. Istället för att avhandla Walters transvestism som huvudtema valde Kerfstedt att skildra Walters liv som ett liv bland andra, Walters inre strid som en inre strid bland andra.

Det här är positivt på flera plan, dels avpatalogiseras Walter (även om han i bokens början besöker en doktor för sitt då ännu hemliga ”problem”), dels ges vi i första hand berättelsen om Walters liv vid sidan om transvestismen. Kerfstedt lyckas på sätt och vis göra transvestismen ospektakulär.

Först med tjugo sidor kvar av berättelsen avslöjas allting. Som läsare blir man delaktig i bekännelsen. Walter tvingas ut ur garderoben också inför oss. Även om Reflexer vid det här laget har blivit en spänningsroman och man som läsare enbart blir lättad vid ”åsynen” av den låsta kammarens innehåll, är inte Ragna lika ödmjuk inför upptäckten.

Främst är Kerfstedt ihågkommen som barnboksförfattare men också som kvinnosaksförespråkare. Och även om fokus här ligger på vad vi idag kallar hbtq-frågor – först år 1910 skapade sexologen Magnus Hirschfeld begreppet transvestism – märks också en fast hand i kvinnoskildringarna – inte minst hos Ragna som en ohämmad livsnjutare: ”ska man aldrig få kasta av bundenheten, aldrig få brusa ut vad man innerst känner? Jag kan inte tåla det, jag kan inte leva med dessa eviga ’mycket vackert’, ’ganska näpet’, ’särdeles täckt’. Jag ville rycka alla de där fraserna ut ur språket och trampa på dem.”

Reflexer är inte bara ett stycke utsökt berättarteknik. Dignande metaforer och liknelser får en att dra på munnen. Elegant formgivning, ett tilltalande omslag, ett återvunnet ordförråds charm kittlar. Förutom Rosenbergs intressanta förord innehåller utgåvan också ett översiktligt och kontextualiserande efterord av litteraturvetaren Maria Andersson. Vi ges alltså mycket mer än en häpnadsväckande berättelse. Så här utökas diskursen kring bortglömda klassiker – kanske är Rosenlarv lite av en kulturinstitution.

Matilda Södergran

Amanda Kerfstedt: Reflexer. Rosenlarv 2010.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.