Radiotystnaden som bröts

Operation Stella Polaris var så hemlig att ingen, inte ens de inblandade radiospanarnas familjer fick veta något. Nu har barnen och barnbarnen börjat fråga sig vilka mörka hemligheter som tystnaden dolde.

Krig för med sig trauman som kan bli långvariga och kanske aldrig försvinner. Ibland kan krigsårens erfarenheter påverka även följande generationer. Det gäller också barnen till deltagarna i Operation Stella Polaris, den superhemliga transporten av den finländska radiospaningens anställda, apparater, koder och arkiverat material till Sverige under några mörka septembernätter kort efter vapenstilleståndet 1944. Med på de fyra små fartygen som lämnade Närpes och Nystad följde också radiospanarnas familjer, sammanlagt trängdes 750 personer ombord

Radiospanarnas arbete var så hemligt att deras familjer aldrig fick veta vad de sysslade med, inte i Finland och inte heller i Sverige, där en liten del av dem fortsatte sitt arbete i svensk tjänst. Tystnadslöftet gällde för hela livet.

Nu har en del av barnen och barnbarnen börjat undra över vilka mörka hemligheter som denna tystnad dolde. En av dem är Pertti Hänninen, som själv kom till Härnösand sex veckor gammal på ett av Stella Polaris-fartygen. Hans far Einari fick i Sverige jobb på Försvarets Radioanstalt (FRA) som vaktmästare, och något annat berättade han aldrig om sig. Efter faderns död började Pertti leta efter uppgifter om Stella Polaris och hittade på nätet Johanna Parikka Altenstedts artiklar om operationen som publicerats i Ny Tid 1996. Han spårade upp henne och bjöd henne på lunch på den bankirfirma där han var IT-chef.

Varför boken?

Samtalet ledde till att hon återupptog det arbete hon inlett på 90-talet. Då hade hon så många gånger mötts av stängda dörrar och tysta munnar att hon så småningom gett upp. Nu, nästan tio år senare, var det som om tystnaden höll på att brytas, hon fick kontakt med flera anhöriga till stellister som gärna berättade om hur de upplevt situationen, hur de klarat sig den första tiden i Sverige och hur de anpassat sig eller flyttat tillbaka till Finland. Dessutom grävde hon i olika arkiv. Pertti Hänninen bistod bland annat med att lägga upp ett bildarkiv på nätet. Han har också återupplivat sin sedan barndomen glömda finska för att kunna ta del av intervjuer.

Detta ledde till att en bok om Stella Polaris utkom på svenska, 2009 i en militärhistorisk serie. Sedan nappade den av krigshistoria intresserade förläggaren på ett av WSOY:s dotterförlag, Docendo, på ämnet och Johanna åtog sig att sammanställa en finsk version, baserad på den svenska men kompletterad med nytt material.

När boken Operaatio Stella Polaris – suuri suomalainen vakoilutarina presenterades i samband med Helsingfors bokmässa, var ett tiotal stellister och anhöriga till dem på plats, en del hade kommit ända från Sverige, och det var uppenbart att det var viktigt för barn och barnbarn att få en tydligare uppfattning om vad det rört sig om. Tystnaden hade brutits.

Johanna Parikka Altenstedt är sociolog och mediepedagog och jobbar numera i Malmö som konsult beträffande företags miljö- och samhällsansvar. Men hon har också länge verkat som journalist (bland annat har hon skrivit för Ny Tid; en tid hette hon Johanna Ramic) och det hon kunnat tillföra behandlingen av ämnet är ett journalistiskt grepp, hon har hittat källor också på andra håll än i arkiven och hon har intervjuat många mänskor. Däremot kan hon ha missat samband som en yrkeshistoriker lättare hade sett och litat på tvivelaktiga källor (som Hannu Rautkallio, dock bara i en fotnot). Hon säger själv att hon strävat till att skriva krigstidshistoria, inte krigshistoria.

Varför radiospaning?

Radiospaningen utgjorde under kriget den viktigaste delen av underrättelseverksamheten. Det handlade om att knäcka koder för andra staters radiotrafik, snappa upp meddelanden i etern, dechiffrera dem och översätta dem. I Finland lyckades man knäcka många av de koder som användes och dessutom hade man redan före krigen inlett ett samarbete med en motsvarande organisation i Sverige.

Snabbheten var livsavgörande. När sovjetiska bombplan startade från Leningradområdet kunde deras destinationsorder snappas upp så att finska jaktplan hann gå upp och möta dem och luftförsvaret hann förbereda sig. Bombningarna blev mindre förödande än de annars hade blivit. Under vinterkriget uppsnappades det sovjetiska budskapet ”hela den 44:e divisionen på vägen till Raate”, vilket hjälpte generalstaben att stoppa försöket att skära av Finland på mitten. Just före krigsutbrottet hade man snappat upp en angreppsorder till en pansarbrigad, vilket följts av fullständig radiotystnad. Chefen för generalstabens radiobataljon, major Reino Hallamaa, förde budskapet till operativa avdelningens chef A. F. Airo, som dock inte trodde på det, men när överbefälhavaren marskalk Mannerheim fick höra om det, utfärdades order om högsta beredskap.

En skild grupp följde med den diplomatiska radiotrafiken och också här kunde man snappa upp meddelanden som visade den militära och civila ledningen vad som kunde väntas.

Varför Stella Polaris?

Efter Viborgs fall i juni 1944 stod det allt klarare att Finland skulle förlora kriget. Under andra världskriget var det snarare regel än undantag att nederlag följdes av ockupation, så detta var en möjlighet man måste förbereda sig på. En plan för att i en kritisk situation överföra radiospaningen till Sverige tog så småningom form. Parallellt med denna plan började man fundera på en exilregering och gömma vapen på olika håll i landet för att möjliggöra en gerillakamp mot ockupationsmakten, en kamp som skulle kunna få stöd från radiospaningen i Sverige. Också för Sverige skulle det i en situation där grannlandet ockuperades vara en fördel att få underrättelsetjänsten förstärkt med ryskkunniga spanare, naturligtvis förutsatt att nykomlingarna integrerades i den svenska militärorganisationen. I juli beslöts på regeringsnivå i Sverige att landet köper finsk underrättelseutrustning för en halv miljon kronor. Detta togs som en klarsignal för Stella Polaris, och i Finland började man planera vilket arkivmaterial man skulle ta med sig och började bränna resten.

Så kom vapenvilan i början av september och en ny hotbild uppstod. När det blev klart att fredsvillkoren omfattade en sovjetisk bas i Porkala, såg många detta som ett potentiellt hot mot Helsingfors och ett tecken på att Sovjetunionen ville ha möjlighet till militära påtryckningar. Men nu uppstod också en risk för krig i full skala med Tyskland, inte bara i Lappland.

Planen för evakueringen av radiospaningen sattes alltså i gång. Radiospanarna själva var redan förberedda, deras familjemedlemmar fick besked om att packa det viktigaste, snart skulle det bära av, inga frågor. Transporterna från olika delar av landet gick till Nämpnäs i Närpes eller till Nystad, längst i norr till Torneå. Logistiskt fungerade operationen väl.

fler frågor återstår

I Sverige var man beredda på lasterna, men inte helt på att passagerarna skulle vara så många. Man improviserade inkvartering huvudsakligen i kyrkor. Med tiden inrättades flyktingläger för finländare och ester på olika håll på landsorten och flyktingarna fick lov att flytta ganska ofta. För många var storstäderna förbjudet område.

Av tanken på att fortsätta den finländska radiospaningen från svenskt område, blev dock intet. Hallamaa och hans överordnade överste Aladár Paasonen, chef för generalstabens underrättelseverksamhet, verkar ha trott att man kommit överens om saken med sina svenska kolleger, men det är möjligt att de inte tillräckligt tydligt lyssnat på deras eventuella förbehåll. (Det finns ju en klar skillnad mellan svensk och finländsk diskussionskultur på den punkten.) Eller så kanske den svenska militären inte hade nått full överenskommelse med den politiska ledningen. På denna centrala fråga har Johanna Parikka Altenstedt inga klara svar, så det finns behov av fortsatt forskning.

Resultatet blev att något tiotal av de finländska radiospanarna anställdes vid FRA, och med tiden ordnades bostäder för en del av dem i ett hörn av Bromma. Huvuddelen av finländarna återvände i alla fall så småningom till hemlandet över Haparanda. Ingermanländarna hade speciell orsak till försiktighet och hade dessutom förlorat sin hembygd, så av dem stannade en större del kvar i Sverige. Hallamaa och Paasonen vågade inte ens stanna kvar i Sverige, så de fortsatte ut i världen, med Spanien respektive USA som slutdestination. Också en del av koderna och arkivmaterialet fortsatte ut i världen.

Peter Lodenius

Johanna Parikka Altenstedt: Operaatio Stella Polaris – Suuri suomalainen vakoilutarina, WSOYpro/Docendo 2010.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *