I den pågående språkdebatten likställs frågan om svenskans ställning som finländskt nationalspråk ofta med frågan om finlandssvenskarnas rätt att få service på sitt modersmål. Detta är problematiskt av två orsaker. För det första är rätten till myndighetsservice på sitt modersmål en grundläggande rättighet, som bör omfatta också de minoritetsspråk som inte har nationalspråksstatus, med hjälp av tolk om inte annat. För det andra skymmer fokus på servicen nationalspråkstatusens andra aspekter.

I en insändare ämnad att förtydliga de grönas språkpolitiska program (Hbl 9.10.), betonar bland andra riksdagsgruppens ordförande Ville Niinistö att partiet ingalunda vill avskaffa tjänstemannasvenskan, men anser att det obligatoriska provet i tjänstemannasvenska borde ersättas med ett krav på att alla statliga enheter ska kunna erbjuda service på svenska. Motiveringarna är på många sätt bra. Det obligatoriska provet utgör ofta ett hinder för sökande med invandrarbakgrund och avlagt prov garanterar i praktiken inte de kunskaper som krävs för att verkligen kunna erbjuda jämlik service på svenska. De gröna vill åtgärda saken genom att striktare övervaka kvaliteten på den service myndigheterna erbjuder och genom incitament i form av lönepålägg åt dem som kan ge service på båda språken.

Frågan är om en i sig behjärtansvärd förbättring av den svenskspråkiga servicens kvalitet verkligen ska ses som ett alternativ till det obligatoriska provet i svenska. Vid universitetens professorstillsättningar ges utländska sökande dispens från kraven på kunskaper i de inhemska språken. Ett liknande förfarande kunde tänkas lösa de problem personer med invandrarbakgrund stöter på. Det faktum att avlagt prov inte garanterar en fullgod förmåga att ge service på svenska innebär å sin sida inte att de som avlagt provet inte skulle kunna någon svenska alls. Provet behöver inte vara onödigt trots att det inte garanterar serviceförmåga. De grönas språkpolitiska vision är ett typiskt, mycket pragmatiskt, exempel på tendensen att blanda ihop nationalspråksstatus och service.

Diskussionen om den obligatoriska svenskundervisningens vara och icke vara baserar sig ofta på en överraskande ytlig förståelse av vad det innebär att kunna ett språk. Tanken verkar vara att antingen lär sig elever och studerande en god svenska eller så är undervisningen onödig. Det är fel utgångspunkt. Språkkunskaper måste delas in i dels skriftliga och muntliga, dels aktiva och passiva. Det handlar om en skala, som sträcker sig från en passiv förmåga att förstå enkel skrift till en aktiv förmåga att mångsidigt uttrycka sig själv i tal. De passiva kunskaperna utgör en grund för de aktiva. En rostig skolsvenska gör det lättare att vid behov lära sig mer. Tjänstemannasvenskan garanterar inte flytande språkkunskaper, men gör det möjligt att vid behov t.ex. läsa dokument på svenska.

När man ur ett bredare perspektiv funderar på vad det innebär att Finland har två nationalspråk blir också de passiva och rudimentära svenskkunskaperna betydelsefulla. Några års högstadiestudier i svenska är ingalunda bortkastad tid om eleverna därefter kan stava sig genom rubrikerna i Hufvudstadsbladet. I ett tvåspråkigt land bör det ses som ett värde i sig att alla har ett litet hum om båda språken, oberoende av om dessa kunskaper är till någon instrumentell nytta. Hela diskussionen om huruvida finnar har nytta av sin skolsvenska bottnar i en i sig problematisk, allt mer instrumentell uppfattning om skolans uppgift. Istället för att rangordna läroämnen utgående ifrån deras potentiella nyttighet, borde man inse att matematik är viktigt, eftersom matematisk förståelse har ett värde i sig, och svenska är viktigt eftersom Finland, av djupgående historiska skäl, har två nationalspråk.

Martina Reuter

1 kommentar

Den Stora Språkfrågan strikes back « Li Andersson – Röda tankar och gröna idéer 5 december, 2010 - 22:53

[…] en kolumn i Nytid behandlar Martina Reuter det problematiska i att blanda ihop nationalspråksfrågan med frågan om […]

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.