Den indiska familjeplaneringens dödslagar

Where have all the young girls gone, frågade sig Pete Seeger i tiderna. I Indien saknas 50 miljoner kvinnor och till och med landets myndigheter erkänner att de försvunnit – någonstans. Mikko Zenger har träffat en läkare och en sociolog som båda vittnar om hur omkring en miljon kvinnliga foster varje år systematiskt aborteras. Vissa menar att det pågår ett folkmord i det tysta.

– Hur många barn föds det årligen i Finland?

Jag konstaterar att jag inte vet.

– Hur många mänskor bor det i Finland? frågar doktor Puneet Bedi sedan.

– 5,4 miljoner? Det betyder att i Delhi dödar föräldrar och läkare på ett år ungefär lika många flickor innan födseln (23 000) som det föds i Finland under samma tid.

Bedi har suttit som expert i många offentliga kommittéer där man begrundat orsaken till Indiens underskott av kvinnor. Han är också en hatad oliktänkare, en svartmålare av sitt eget skrå, som få kolleger vill ha något att göra med.

– I ”Incredible India” (landets officiella reklamslogan, red. anm) pågår ett fruktansvärt våld och censuren är absolut. En stor del av USA:s judar trodde inte på den holocaust som pågick i Europa. Incredible India lyckas tysta ner vårt eget folkmord, trots att det sker mitt ibland oss.

Så skarpt kritiserar mitt andra vittne, sociologen Sabu George, sitt hemland. Enligt mina vänner är doktor George en enmansrörelse som tagit som sin livsuppgift att bekämpa det indiska folkmordets arkitekter och dess förnekare. Först när jag frågar varför medierna inte tar upp elimineringen av flickfoster, höjer han rösten en aning.

– Medierna har i veckotal funderat över om vår regering borde förhandla med Pakistan eller inte. När ska de kräva att regeringen inleder förhandlingar om att få slut på våldet mot kvinnor och flickor?

ALLT FÄRRE KVINNOR

Jag träffar Bedi, som är gynekolog med förlossningsmedicin som specialområde på hans privatklinik i det rika södra Delhi. Han har förberett sig noggrant för intervjun. Han ber mig sätta mig vid en datorskärm och börjar förevisa sin grundliga powerpoint-presentation. Här innehas huvudrollerna av barnmördare, lejda mördare och seriemördare. Alla är läkare. Enligt Bedi är första steget mot en trovärdig kampanj mot folkmordet att förövarna börjar omtalas med sina rätta namn.

– Allt tal om försvunna kvinnor, familjebalansering och könsvalsaborter ger bilden av att massmordet på foster egentligen skulle vara ett socialt problem. En sådan här trivialisering skvallrar om hur likgiltiga myndigheterna är inför det här jättelika brottet, som enligt Romfördraget uppfyller kriterierna för folkmord.

För fyra år sedan träffade jag doktor Sabu George på en kvinnoforskningsanstalt. Den här gången träffar jag den numera ”hemlösa” forskaren i ett aktivistcenter. Han säger att Indien har demokratiserats på ett fruktansvärt sätt.

– Även i de mest avlägsna avkrokarna av Indien har kvinnorna tillgång till ultraljudsundersökning. I den fattiga stamrepubliken Jharkand finns hela 400 ultraljudskliniker.

Båda mina vittnen tror att 2011 års folkräkning kommer att visa att underskottet på flickor har ökat. Medborgarorganisationen Population First uppskattar att 2–5 miljoner flickfoster kommer att aborteras varje år under den kommande femårsperioden.

Bedi frågar sig hur stort underskottet av flickor måste vara innan myndigheterna ställer brottslingarna till svars. Räcker siffrorna från Calcutta? Det kommuniststyrda Västbengalen har setts som en av de mest kvinnovänliga platserna i Indien. Andelen flickor bland barn under 6 år har varit betydligt högre än medeltalet. En utredning gjord av delstatens hälsovårdsmyndigheter och kvinnokommissionen slog ändå larm: var sjätte graviditet leder till missbruk av könsval (den officiella termen för aborter gjorda på grundval av barnets kön).

Man behöver inte vara läkare, sociolog eller demograf för att förstå att det inom områden där det som värst föds hälften så många flickor som pojkar, redan nu råder ett allvarligt undantagstillstånd. Indiska tidningar har skrivit om byar där det inte fötts en enda flicka på två generationer.

Bristen på kvinnor har lett till att de frustrerade männen har börjat ta livet av varandra. Kvinnounderskottet har också lett till människohandel. I Punjab och Haryana kan man köpa en kvinna från de östra delarna av landet billigare än en ko.

Dödsmaskinerna

Pojkbarn har länge varit på modet i Indien. Att fostra en flicka har jämförts med att vattna grannens trädgård. Redan i Vedaböckerna finns bevis för att flickor dödats. Under det brittiska kolonialstyrets tid rapporterade myndigheterna om en ”närapå komplett utplåning av flickebarn”. Ända fram till 1980-talet ägnade man sig huvudsakligen åt mord på nyfödda flickor, eller infanticide.

När Sabu George, efter fältstudier i Tamil Nadu, rapporterade om den stora förekomsten av spädbarnsmord på 1980-talet, trodde hans kolleger honom inte. Ännu år 1989 påstod indiska demografer att flickebarn aldrig dödats i Indien.

Morden på spädbarn inverkade inte på befolkningstillväxten. Situationen förändrades då den indiska familjeplaneringen gick från eran med barbariska barnmord till en högre utvecklingsfas av ”ömsint dödande”. Enligt Puneet Bedi insåg den privata hälsovårdssektorn snabbt vilken guldgruva ultraljudsundersökningar utgjorde. Det sägs att privatklinikernas ultraljudsbilar, ”dödsmaskinerna”, var de första fordonen på plats då man lyckats dra farbara vägar till byar utan vare sig elektricitet eller rinnande vatten.

Om det nya modet skvallrade också privatklinikernas relkamskyltar som dök upp i städerna i norra Indien: ”Investera 500 rupier i dag, så sparar ni tusenfalt senare”. Meddelandet, som var riktat till unga par och deras föräldrar, betydde på indiska: genom att göra ett ultraljudstest i dag, kan ni låta döda er dotter och bespara er dyra hemgifter i morgon.

Enligt doktor Bedi blev kombinationen av ultraljudsundersökningar och abort ett supereffektivt massförstörelsevapen, vars effekter snabbt syntes i den indiska befolkningsstatistiken. När Amartya Sen, som senare belönades med Nobelpriset i ekonomi, internationellt gick ut med nyheten om att 37 miljoner kvinnor försvunnit i Indien, måste till och med de indiska myndigheterna reagera.

År 1996 antogs en lag som förbjuder könsbestämning av foster. Enligt lagen kan en läkare som avslöjar ett fosters kön för sina klienter få upp till 5 års fängelse. Senare kompletterades förbudet: reklam för ultraljudsundersökningar förbjöds och alla utraljudsapparater måste registreras. Klinikerna måste också noggrant föra bok över sina undersökningar.

Fram till år 2008 hade knappt 400 åtal väckts för brott mot lagen, alltså några tiotal åtal per år. Det är en droppe i havet. Dokor Bedi påminner om att en miljon aborterade kvinnliga foster innebär cirka två miljoner ultraljudsundersökningar i året, eller 5 500 om dagen.

2001 års folkräkning visade att flickornas andel av 0–6-åringar hade sjunkit drastiskt. Tio år tidigare fanns det inget område i Indien med färre än 800 flickor på 1000 pojkar. Nu fanns det 14 dylika regioner.

Bedi berättar om en läkare som redan år 1992 blev fast för att ha brutit mot förbudet. Den enda följden var att hans verksamhet fortsatte att växa. År 2007 blev han tagen på bar gärning i en överraskningsattack iscensatt av BBC. Än en gång blev den enda konsekvensen att hans företag fick gratis reklam och kunde fortsätta växa. Efter att lagen trädde i kraft meddelade många läkare att de inte kommer att följa den. På grund av risken att åka fast uppgav de ändå att de skulle höja priserna rejält.

Lejda mördares paradis

Några av läkarna som utför ultraljudstester har poängterat att de bara hjälper föräldrarna och har utropat sig till försvarare av kvinnors rättigheter. Genom att erbjuda mödrarna möjlighet att välja barnets kön i en situation där de redan har en dotter, räddar de henne från de problem som orsakas av Indiens pojkdyrkan.

Enligt George vet läkarna ändå att de genom att avslöja fostrets kön får makten över dess liv. Bedi säger att de läkare som utför ultraljudsundersökningar och abort av flickfoster på de ”bästa” klinikerna är lejda mördare.

– När de inser att de har gjort ett lukrativt brott med minimal risk för att åka fast, gör de det om och om igen, som vilken seriemördare som helst.

Det är svårt att få bukt med det systematiska fördrivandet av kvinnliga foster eftersom både föräldrarna och läkarna gör allt de kan för att servicen ska bevaras. Många forskare lägger den största skulden på den indiska samhällskulturen, som dyrkar pojkar. Enligt dem behövs långsiktiga kampanjer för att förändra attityderna och förbättra kvinnans ställning i samhället.

Mina vittnen medger att det behövs attitydfostran och upplysning. Men att få slut på ett folkmord, speciellt då det på samma gång är frågan om en gigantisk business, kräver hårdare tag.

Enligt George är Indien det förlovade landet för försäljning av ultraljudsapparater.

– Man har lyckats reglera importen av västerländsk apparatur, men kineserna dumpar begagnade ultraljudsapparater runtom i landet. Som billigast kan man få en kinesisk apparat för 1 500 euro, vilket är månadslönen för en normal läkare.

En ultraljudsundersökning i en paketbil parkerad vid vägrenen i en liten by kostar under 10 euro. På det snofsiga Apollosjukhuset, där också Puneet Bedi har sin mottagning, kostar en komplett behandling med ultraljudsundersökning plus abort mellan 3000 och 4000 euro.

Bedi beskyller forskare och medborgarrörelser för blåögdhet, då de inte inser vilka förhärdade brottslingar läkarkåren inhyser. Liksom George anser han också att de dras med en primitivitetsillusion.

– Enligt forskarna är det framför allt den ignoranta och obildade massan som ska upplysas. Statistiken visar ändå tydligt att flickfoster löper större fara i rika och bildade familjer.

George säger att det finns många bevis för hur utbildning och fosterfördrivning går hand i hand. Speciellt hänvisar han till den högt utbildade sikh-minoriteten, där underskottet på flickor är allra störst. Enligt en utredning som gjorts av medborgarorganisationen Action India finns det välutbildade kvinnor som gjort upp till åtta aborter för att få en pojke.

I den region där Bedi har sin mottagning gick det enligt 1991 års statistik 906 flickor på 1000 pojkar. I dag är siffran 762. Just i södra Delhi bor fanbärarna för fenomenet, alltså de personer som borde upplysa landsbygdens obildade pöbel. För övrigt är underskottet på flickor minst i stadens fattiga och muslimtäta norra delar.

Bedi som är pappa till två döttrar säger att man i huvudstaden vet exakt vilka sjukhus och vilka läkare som utför aborterna. Han räknar upp Delhis bästa sjukhus, bland dem sin egen arbetsplats Apollo.

– Om du inte går med på att bli lejd mördare, så sprids ryktet både bland läkare och klienter. Hela släkter börjar undvika dig. Du förlorar alltså patienter som skulle komma till dig i helt andra ärenden.

Den ena kliniken och läkaren efter den andra meddelar i offentligheten att man inte utför könsbestämning på foster, men statistiken talar sitt eget språk. Enligt Bedi skrävlar läkare i det privata om hur många flickfoster de har fördrivit.

Vilka slutsatser kan jag dra av Bedi föreläsning? Om man accepterar elimimeringen av flickor, accepterar man också att världens största demokrati inte är en säker plats för kvinnor att födas i. För att skydda dem mot den mansdyrkande kulturen är det alltså säkrast att döda dem redan innan de föds.

Mikko Zenger

Övers: Janne Wass

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *