Kommnetar: Hur eliminera det tysta folkmordet?

Indiens största offentliga hemlighet förbryllar. På arbetarinstitutet kom en äldre kvinna fram efter min föreläsning. Talet om elimineringen av flickor hade fått henne att inse vilken hamn av godhet Finland är. Nästa självständighetsdag skulle ljuset inte förbli otänt, lovade hon.

En chefredaktör vågade inte publicera min artikel om det tysta indiska folkmordet, eftersom det kunde skapa en notkris mellan Finland och Indien och chefredaktören skulle snart ha varit en ex-chefredaktör.

En vän till mig driver en konsultfirma som i 15 års tid har hjälpt finländska företag att etablera sig på den indiska marknaden. Han påstår att han aldrig har hört talas om de 50 miljoner kvinnor som försvunnit. Sina vänner ska man tro på. Min slutsats är alltså att upprätthållandet av den skamliga statshemligheten förutsätter ett brett nationellt självbedrägeri.

Skall en utländsk Indien-vän låtsas att han inte vet något om folkmordet? Jag svarar ”kanske”, om han vill vara kompis med det officiella Indien. Jag svarar ”nej”, om han inte vill tillhöra understödsklubben för folkmord.

Den indiska staten har för länge sedan kriminaliserat både hemgifter och könsbestämning av foster. Mina indiska vänner har ibland försökt få mig att debattera om kärleksäktenskap eller organiserade äktenskap är ”bättre”. Jag har sagt att organiserade äktenskap passar er, kärleksäktenskap oss. På sistone har jag ändå blivit mer kritiskt inställd till organiserade äktenskap. Deras koppling till hemgifter och till och med fostermord ser misstänkt stark ut.

Indiens äktenskapsmarknad är världens största köp- och säljmarknad. Det talas frukstansvärt mycket om äktenskap i Indien. Då jag i samband med en intervju talade med en expert på Kashmirfrågan, upptogs största delen av samtalet av hans problem med att gifta bort sina döttrar. Desto svårare är det att tala öppet om hemgiftsförfarandet, speciellt inom de rika och bildade kretsarna. Intervjun skulle ha blivit förstörd om jag frågat Kashmirexperten hur mycket han är redo att punga ut i hemgift för sina döttrar.

Mina mer gatutrovärdiga vänner pratar däremot gärna om hemgifter. De säger öppet att pojkar betyder pengar och flickor skuldsättning. Ifall man frågar brudgummens föräldrar om de kommer att kräva hemgift, är svaret i nio fall av tio: ”we don’t demand, but we expect”.

En av mina mest pålitliga vänner, Mohamed Ali, har sammanfattat saken så här: 1. Bortgifte av flickor är Indiens största problem. 2. Utan hemgift är det onödigt att drömma om bröllop.

Ali vet vad han talar om: hans fru Neebu jobbade arton år i ”Saudien” för att få familjens två döttrar bortgifta.

Punkt 3 i Alis sammanfattning lyder: nordindierna dödar sina flickebarn för att de inte har råd med hemgift.

Tröskeln för att diskutera elimineringen av flickor är hög. De flesta ”har inte hört talas om saken” eller ”förstår inte frågan”. Man frågar sig om de verkligen inte känner till elimineringarna eller om de vet att de inte borde känna till dem.

Ledaren för en finländsk hjälporganisation som länge samarbetat med en indisk dito ryckte till då jag frågade hur de lyfter fram de systematiska aborterna av kvinnliga foster i sin kampanj. Hon tittade misstroget på mig, som för att fråga hur jag som tillbringar så mycket tid i Indien kan ställa en så taktlös fråga. Sedan konstaterade hon att de helt enkelt inte kan ta upp den saken om de vill fortsätta att arbeta för de kastlösas situtation.

Så jag väntar med spänning på att författaren Arundhati Roy skall sätta den folkmordsaktiga aspekten av den indiska familjeplaneringen under sin lupp, liksom hon redan gjort med den indiska kärnvapenpolitiken, dammprojekten, ockupationen av Kashmir och elimineringen av bondebefolkningen.

Mikko Zenger
Övers: JW

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *