I olika delar av Finland är svenskan utmanad på olika sätt. Nils Torvalds recenserar två debattböcker om språkfrågan och varnar för hur ett framtida Stor-Helsingfors kan marginalisera svenskan i huvudstadsregionen.

Det fanns en latent och djupgående nationalistisk konflikt redan i storfurstendömet. Parallellt med den konflikten fanns en social och demokratisk friktionsyta, som hade en mängd naturliga, frihetliga och livskraftiga rötter. Rötterna fick i sin tur bara överdriven växtkraft av politiskt spel och populistisk retorik. Man kunde därför rita upp en kontrafaktuell utvecklingslinje: om gammalfinnarna hade varit mera socialt tillvända och förlitat sig mindre på överheten i St Petersburg, skulle djupkonflikten i och med det ryska imperiets sammanbrott ha gått längs språklinjen.

Den utvecklingslinjen kunde aldrig aktualiseras. Den förhindrades av stora och olösta sociala motsättningar och av en ganska svenskdominerad antirysk aktivism. Brännpunkten uppstår 1917, och under det följande året förskjuts frontlinjen från det finsk-svenska till det vit-röda.

Lite teatraliskt uttryckt kunde man säga att det nya Finland med två jämbördiga nationalspråk uppstår vid de röda massgravarna och det är – ironiskt nog – friherre Carl Gustav Emil Mannerheim, som på lite bruten finska symboliserar den här stora språkkompromissen. Lite senare drabbas vi visserligen igen av nationalistiska bakslag, men vinterkriget och Mannerheim räddar oss.

Det fanns visserligen också politiska läger som i princip inte godkände någonting av inbördeskrigets resultat. Men för de här grupperingarna betydde inte striden om nationalspråket särskilt mycket. Det berodde på att det i den traditionella urbana arbetarklassen fortfarande fanns mycket blandade språkliga rötter (väl hörbara i helsingforsslangen) och att språket inte i den tidens kraftigt manuella arbete spelade någon större roll. Och om man bara gick sex eller sju klasser i folkskola lyftes språket inte heller fram som något speciellt väsentligt. Slöjden var viktigare.

Men vi levde också på ett annorlunda sätt.

* * *

När jag i min barndom åkte ut till släktingar på Sommaröarnas Svinö var egentligen hela sträckan kantad av helsvenska eller halvsvenska domäner. Bussen avgick från torget väster om Jordbrukarnas mjölkcentral. Därifrån körde den ut förbi Bröderna Udds brädgård vid Östersjögatan och ut på Jorvasvägen och in på Sommarövägen vid Borgmans butik. Det var en resa över en nästan mörneskt svensk jord.

På gården vid Rådmans- och Fabriksgatornas hörn talade vi lika mycket finska som svenska. Därtill bestod vårt språk av slangens gemensamma område, som alltså överskred språkens demarkationslinjer. Me londattiin ja dilkattiin kaikki. Vi lånda och dilkka allt.

Efter det har allting förändrats. Och det är mot den här bakgrunden jag har läst Leif Höckerstedts Svenskan på plats och Kenneth Mynttis Svenskan på offensiven eller på intensiven. Med blandade känslor.

Låt mig börja med Svenskan på plats. Mellan raderna – och kanske inte bara mellan raderna – i Höckerstedts bok finns det en välgrundad oro över vart hans samhälle, hans språk och vi är på väg. Höckerstedt har därför sökt sig till ett finlandssvenskt revir: Ekenäs.

Men i Höckerstedts oro och kamp finns det också en inneboende motsättning: språk förändras och det är inte alltid så mycket vi kan göra för att få bukt med den processen. Dessutom kan man väl tillägga att språk förändrades ganska långsamt i en kultur som bara till en liten del var vardagsberoende av ett rikt och välfungerande språk. Ei kysy hyinen pelto millä kielellä kyntäjä kysyy.

Men i motsats till den omgivning, där plöjningsmannen går över den frostiga åkern, är vår dagliga omgivning nu perforerad av språk på otaliga sätt. De svenska arbetsplatser, som ännu för 50 eller 40 år sedan fanns i Helsingfors, har idag decimerats till några få och vill du göra karriär är du för det mesta tvungen att gå över en språkgräns – till engelska eller finska. Därtill har vi en angliserande cyberrymd där våra barn och barnbarn tillbringar allt mera tid. Ne samplaa biisejä netissä.

Vad innebär det här språktrycket? Jag försöker föreställa mig processen som en invecklad modell av språkliga friktioner. Den har i alla tider funnits i gränssnittens kulturella eller kommersiella torg, men den är idag en långt mera intensiv process som på en dag förändrar mera än ett decennium på 1800-talet. Hur mycket den här språkliga friktionen kommer att öka med invandring och social segregering är dessutom en öppen fråga.

* * *

Kenneth Mynttis take på frågan är av betydligt mera politisk art och den kanske behöver en introduktion i politisk geografi.

Svenskfinland har aldrig varit ett enhetligt område. Vi har alltid delats upp i nästan antagonistiska motpoler: halvt feodala godsägare, statare, självständiga småbönder och fiskare, förhoppningsfyllda små tjänstemän, högt uppsatta förvaltare av allmänna och privata tillgångar, arbetare och tjänstehjon. Det finlandssvenska geografiska sociogrammet har dessutom råddats till av att industrialiseringens, urbaniseringens och cyberiseringens processer aldrig har gått framåt (eller bakåt) med jämna steg.

Den mellannyländska omvandlingen skedde med oerhörd hastighet från slutet av 1950-talet framåt. Åbosvenskarna har blivit en liten enklav kring Åbo Akademi i ett Fastlands-Åboland där den gamla huvudstaden snart domineras av kranskommunernas skattebelägring. Västra och Östra Nyland genomlever en kris, som hänger ihop med att den globaliserade logistikens allfartsvägar går förbi dem. Centralisering, monopolisering och deindustrialisering har gjort Hangö till en sommarhamn för seglare. Efter de första höststormarna är det ganska stillsamt vid Esplanaden.

EU-medlemskapet och Sovjetunionens sönderfall ledde till att Sverige inte längre är vår portal i väster. Det har i sin tur påverkat Vasaregionen, som inte längre fungerar som en förbindelselänk över Kvarken. De små jordbrukens massdöd avfolkar på sikt landsbygden, och förflyttar politikens smalspåriga uppmärksamhet till tillväxtcentra och lokala mikrometropoler.

Det är den här utvecklingen Kennet Myntti försöker stoppa och min läsning av kontexten säger att vi redan är på intensiven. Men skillnaden mellan honom och mig är att han lever i den del av Svenskfinland där man nu har vaknat till det språkligt-kulturella oljudet från ekonomins och politikens grottekvarnar.

Grottekvarnarnas ekonomiska och politiska ostyrbarhet beror till en del på att vi för det mesta inte klarar av att se vad framtiden bär i sitt sköte. Vi har alltså en benägenhet att ibland fatta beslut som bara ökar kvarnstenarnas hastighet. På den här punkten finns igen nya belägg.

Förvaltningsmässigt handlar frågan nu om hur stora och bärkraftiga primära förvaltningsenheter vi kommer att ha. Den frågan besvaras alltid av byråkratiskt tänkande människor med att allt skall bli större. Ingen bryr sig om transaktionskostnader eftersom de är svårberäknade och ingen bryr sig heller egentligen om demokratins villkor.

I Österbotten handlar det om tre delregioner, den södra med Närpes som knutpunkt, den norra kring Jakobstad-Nykarleby-Karleby, den mellersta med Vasa-Korsholm-Laihela. Den österbottniska problematiken handlar åtminstone delvis om att språkgränserna just på basen av den plöjande mannens språk har blivit oerhört skarpa. Det har i kombination med en långsam (och bostadsbaserad) urbanisering lett till att inflyttningen till området kring Vasa har skett från, språkligt sett, enspråkiga uppland. Det är alltså en, i förhållande till Helsingfors, lite omvänd process. I söder flyttade helsingforsarna ut från en överfylld efterkrigsstad. I Vasatrakten flyttar man in mot centrum från de kringliggande enspråkiga områdena. Vasa befinner sig därför lite i samma situation som Åbo och hotas därmed av relativt sjunkande skatteintäkter.

* * *

I Helsingfors hotas vi nu av en oöverlagd metropolisering. Den kanske största oeftertänksamheten finns nu i kretsen kring Svenska klubben och Henry Wiklund. Det var Stefan Wallins statssekreterare Marcus Rantala, som för en tid sedan i Hbl offentliggjorde kretsens valtema: säg villkorslöst ja till metropolen Stor-Helsingfors.

Det svenska inflytandet inom Helsingfors (och Stor-Helsingfors) beror idag till 90 procent på hur klokt och insiktsfullt SFP förmår agera. Det finns visserligen viktiga finlandssvenska representanter i de övriga partierna – Harry Bogomoloff i Samlingspartiet, Thomas Wallgren i Socialdemokraterna och Silvia Modig i Vänsterförbundet – men förutsättningarna för att klara av de största utmaningarna hänger ihop med att ha tillgång till den djupa finlandssvenska infrastrukturen, som sköter både dagisar och äldreomsorg.

Rent matematiskt är vi ute på mycket tunn is. Med fem fullmäktigeledamöter kan vi nipin napin klara av representation i stadsstyrelsen och de viktigaste nämnderna. I en sammanslagning med Vanda kan vi kanske, med en stor portion tur, klara av motsvarande representation, men det är redan ett stort vågspel. Och faller SFP ur stadsstyrelsen och nämnderna står vi definitivt inför det perspektiv Erik Allardt ritade upp på 1960-talet. Och just i det perspektivet gräver Rantala obekymrat den svenska representationens och det svenska partiets grav.

[Ironisk sidokommentar: Men kanske det finns en avsikt här. Efter det att vi har förlorat våra positioner finns det bara fonderna kvar. Då behöver man inte bekymra sig om besvärligheter som demokratisk representation och därmed sammanhängande motbjudande och olönsamma sociala eftergifter för en under- och medelklass, som man inte vill ha så mycket att göra med. Det är att återgå till Rabbe Axel Wredes startruta före lantdagsreformen.]

Vi ligger alltså på intensiven och framtiden hänger därför på hur väl vi lyckas hålla i de livgivande slangarna. Rantala (och den wiklundska kretsen) håller på att rycka ut åtminstone en ledning (och man måste anta att de gör det med Stefan Wallins goda minne). Det upplever jag med stort obehag. Men vi är också ganska skickliga på att rycka i slangarna alldeles på egen hand. Vi har föreslagit att man skulle slå samman Arbis i huvudstadsregionen, men det klarar SFP:s bypolitiker i Esbo och Grankulla inte av.

Av demokratiska skäl behöver vi alltså strukturer över vilka vi kan utöva någon form av vardaglig kontroll. Det kanske förutsätter nya strukturer, men det är strukturer, som vi måste få det övriga politiska fältet att godkänna så länge vi ännu har en förhandlingsposition. Det förutsätter igen att vi är en politisk rörelse, som kan räkna med högaktning långt över partigränserna. Vi kan alltså inte bara försöka tillgodose våra omedelbara – och lite själviska – intressen. Vi måste klara av att se både det allmänna intresset och de enskilda gruppernas. I annat fall finfördelar vi – och förfördelar oss själva.

Ens dilkattiin, sit hän delas. Först dilkka vi, sen dela han.

Det rosslar redan i andetagen.

Nils Torvalds

Leif Höckerstedt: Svenskan på plats. Söderströms: 2010.

Kenneth Myntti: Svenskan på offensiven eller på intensiven. Söderströms: 2010.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.